Richard Laymon – Allhallows Eve

Allhallows Eve... redan namnet har en så otroligt stark doft av åttiotal, att man har rätt att förvänta sig ett alster av härlig b-filmskvalitet med rykande klichéer! Och blir vi, brödrar och systrar, bönhörda? Tja, om man ska döma efter ett relativt ökänt fenomen i skräckens gråsvarta skymning; dvs. fabbo Varjagrs vita tandagrin i skenet av läslampan från Ikea, så jovisst!

Det är dags för Halloween. Egentligen borde de fem orden räcka för alla och envar, eller hur? Men för att få en smula längd på recensionen, så tar vi fyra till: en seriemördare går lös.

Sådärja.

Allhallows Eve är inte det bästa Laymon grävt fram ur köttkomposten, men inte heller är det det sämsta. Åttiotals-känslan träffar mitt i bullseye, och många var de horrorfilmer från ifrågavarande decennium som flaxade genom min hjärnbark då jag läste boken. Alla naturligtvis av skräpklass. Boken bjuder på klassisk Laymon, och det tackar vi för. Ingenting nytt under månen, men det tvivlar jag på att Laymon ens var ute efter.

En påse kletigt mörkröda marshmallows, ett glas festmust och slutligen Allhallows Eve. Kvällen är räddad.


Bok: Allhallows Eve - Richard Laymon

Betyg: * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Bryan Smith – The Freakshow

Vad i helsike?? Det var min första reaktion redan efter några sidor av The Freakshow. Här är det inte frågan om någon lång stubin med smygtändning ute i buskarna. Nej, boken exploderar direkt på första sidan och fortsätter sedan att krevera med ytterst små och ojämna mellanrum. Visste inte riktigt vad jag hade väntat mig, men The Freakshow lyfte direkt, och jag flaxade glatt med.

The Flaherty Brothers Traveling Carnivale and Freakshow kommer till stan, och vi får kliva in i manegen precis ögonblicket efter det att helvetet brutit löst. Freaksen är i verkligheten riktiga monster och clownerna mordgalningar. Kan man gå fel med ett sånt koncept? Nej. Vi bjuds på en nervkittlande och blodsprittande mardrömstur, och det är nästan något Laymon-aktigt över det hela. Smith skriver dock med en egen stil, och har inga tendenser till att leka copycat, mycket bra.

Finns det då några minus med boken? Mjaa, det blir en smula ytligt och bakelsen serveras med vältuperat hår, dvs. smeten innehåller mer än en liten klick åttiotalskänsla. Det är i och för sig ingen dålig sak, inte den här gången. Smith har inte alltför många böcker bakom sig, och har redan dundrat in bland mina favoritgubbar. Inte dåligt.
The Freakshow... Har du inte clownskräck från förr, så kanske du får. Grabba en stor läsk och lite popcorn, och så upp på läktaren med dig!

Får jag be om största möjliga tysssss - Sluta skrika! - sssstnad.........


Bok: The Freakshow – Bryan Smith

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!