Lee, Lee, Lee. Att påstå att jag är ett troget fan av nämnde herres böcker vore att ta i i underkant. Rejält. Därmed vill jag inte påstå att alla hans böcker skulle vara litterära homeruns. Tyvärr. Även genrens mästare gör sig skyldiga till praktbommar, så även Edward Lee. Låt oss ge oss ut i skogen...Patricia beger sig efter ett antal år ute i världen tillbaka till sin hembygd. Det är inga trevliga minnen som väntar henne, hennes uppväxt var allt annat än trygg. Dåliga minnen är dock det minsta hon behöver bekymra sig om. Hennes hembygd tycks vara hemsökt av något namnlöst ondskefullt; man hittar människor, både män och kvinnor, som slaktats bestialiskt och till synes utan urskillning. Vissa kroppar saknar – humm – delar... I skuggorna under träden rör sig något, en mytologisk mardröm och sedan länge bortglömd, nu åter frambesvärjd ur ett hatfyllt dunkel. Men detta något är inte ensamt. I mörkret glider också mänskligt avskräde fram, sociopater utan medkänsla eller ånger. I skogen hittar vi också skogsfolket – sk. Squatters – som trots sina tillkortakommande inom många områden, även de bär sina mörka strån till den nattsvarta stack som utgör The Backwoods.
Vissa av Lees alster är rena femettor, riktiga gräddtårtor som blir bättre och bättre för varje tugga. Andra har bäst-före-datumet gått ut på, och smaken är därefter. Sedan har vi naturligtvis mellangruppen, en kategori som håller sig flytande men utan kraft att injicera den där speciella Lee-euforin. The Backwoods hör till den sistnämnda gruppen. Den är tillräckligt bra för att hålla intresset vid liv, men stilpoängen uteblir. För ett sannskyldigt fan av Lees böcker har den sin givna plats i bokhyllan men de som bara vill ha det bästa bör kanske hålla sig utanför skogen. Ondskefulla blåbär kan nämligen vara nog så besvärliga.
Bok: The Backwoods – Edward Lee
Betyg: * * *
Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!
