Ah, Messenger, den kladdiga knäckkolan visste precis var den tog. Den sög fast i gommen, precis bakom framtänderna, och där satt den stadigt. Under alla dryga 330 sidor. I Messenger väljer Eddie förvånande nog att lämna humorbiten därhän, och istället växla in på ett aningen mer hatfyllt och ondskefullt spår. De första sidorna utdelar direkt i inledningen den litterära motsvarigheten till en pungspark, och sätter med demonisk precision melodi och rytm för boken.Djävulen har en budbärare, och budbäraren har anlänt. Med förmågan att krypa in i ditt inre, förändra ditt sinne, din vilja, din själ... och få dig att döda. Och, mina vänner, vi börjar på ett ställe där man träffar mycket människor, och där små intetsägande paket kan få ett nytt innehåll. På postkontoret.
Det får räcka som aperitif, intrigen är nämligen ganska simpel. Detta i stort sett humorbefriade alster går som sagt inte riktigt i samma stil som exempelvis Infernal-serien, och trots att jag är ett stort fan av Lees svartjäsande morbiditet, så är jag den förste att lovprisa Messenger. Denna svartglittrande sidvändare utgör ett välkommet avbrott från den klassiska Lee-stilen. För en gångs skull tar författaren hela steget ut ur clown-manegen, och lämnar oss precis där vi vill vara; i kylan, i skuggan, i mörkret.
För mig är Eddie en av de stora, inget snack om saken. Precis som de flesta författare, så har även Lee en del missar i protokollet men än så länge är de ganska få. Messenger är snäppet mörkare – med en tydlig svaveldoftande bouquet – än man är van vid, och detta lilla avstick gör att boken känns extra fräsch! Skaffa Messenger, sätt dig bekvämt till rätta och... äsch, nu ringer det på dörren.
Titta, det är ju brevbäraren.
Bok: Messenger – Edward Lee
Betyg: * * * *
Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar