Edward Lee och John Pelan – Family Tradition

Edward Lee har en speciell plats i mitt hjärta, det går bara inte att komma ifrån. Han har en helt enastående förmåga att sammankoppla de mest äckliga ting med en avgrundssvart humor, vilket hos läsaren resulterar i våldsamma fniss-hulkningar, ett begrepp som jag överlämnar åt den medicinska vetenskapen att förklara närmare.

Family Tradition har Lee skrivit tillsammans med John Pelan, och det är för övrigt inte det enda samarbete författarparet har bakom sig. De har också samverkat till boken Shifters, som i skrivande stund ännu hänger på undertecknads önskelista.
Men till saken. Vad har Family Tradition att bjuda på? Jo, en hel del. Det är en flerrättersmiddag bestående utav ca 220 sidor (den inbundna versionen) med mumsfilibabba för skräckfreaks och andra likasinnade. Lee – här är jag säker på att det är han som har alla sina elva fingrar med i spelet – har återigen plockat fram sitt älsklingstema; ett par rednecks med.. hmm.. diverse böjelser. Resten av ingredienserna består av ett par mästerkockar, snygga brudar, en svåråtkomlig fisk, depressiva tonåringar och en jädra massa sallad. Denna aptitretande bouillabaisse kryddas med en transvestit, en ung man fastkedjad vid en uppochnervänd kanot och... nä, inga fler tips. Smaka själva.

Storyn i sig är relativt enkel, vilket är kännetecknande för Lee. I en avlägsen sjö finns en åtråvärd ål, som det är många stora kockars dröm att få tillreda. Så även Ashton Morrone (ja, tom namnet bär Lee-prägel, härligt!). Den rike, men fete kocken hittar i en gammal bok ett tips om var ålen kan finnas, och med segerdoften i näsborrarna beger sig han och hans lika fete tvillingbror iväg för att fiska upp läckerbitarna. Med sig på resan har de naturligtvis sina mycket kurviga damer, som inte ens skulle kasta en blick efter dem, om det inte vore för pengarna... Sällskapet hittar sjön, och även en ö, som är bebodd. Bebodd av de två mycket stora, samt mycket underliga bröderna Esau och Enoch Turvog.

Family Tradition stiger rakt ner i kitteln från första sidan. Vedträna är torra och fina, och temperaturen når snabbt kokpunkten. Edward och John försöker naturligtvis hålla kitteln bubblande hela boken igenom. Lyckas det, frågar ni kanske? Ja, fy f-n! Sällan har jag suttit och flinat så mycket samtidigt som ett lätt men konstant illamående rumsterat om i mina magtrakter. Lee och Pelan lyckas med vad de föresatt sig; Family Tradition är en gourmeträtt med en pikant och väldefinierad eftersmak, som man inte glömmer i första taget. Det enda negativa – och detta antar jag endast gäller den inbundna upplagan – är de relativt fåtaliga teckningarna i boken. Dessa håller inte samma standard som texten. De har något seriemässigt över sig, och istället för att underbygga, så förtar de en del av effekten. Annars, ja annars är det nästintill perfekt.

Hungriga? I så fall, till bords!


Bok: Family Tradition - Edward Lee och John Pelan

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

J. F. Gonzalez & Mark Williams – Clickers

Jag har bara hunnit avverka ett par böcker av Gonzalez men jag är redan imponerad. De två böckerna är mycket olika varann och att på detta vis kunna skifta stil är inte alla författare förunnat. Clickers skrev Gonzalez tillsammans med den nu hädangångne Mark Williams. Boken släpptes år 1999 som eBook på nätet och sex år senare gavs den ut i cellulosaform. Jag är konservativ till min läggning och vill ha böcker i bokhyllan, inte på hårdskivan.

Rick Sychek behöver ett lugnt ställe för att skriva sin nästa bok och Philipsport i Maine verkar vara den rätta platsen. En liten vacker kuststad, med allt vad det innebär. På vägen in till stan kör han över en krabba. Men det är ingen art som han någonsin sett förut. För det första är den betydligt större än en vanlig krabba och för det andra är den försedd med – mycket oroande – en skorpionliknande stjärt... Detta exemplar är tyvärr bara den första av en formlig invasion. Snart ljuder det snabba trippandet av krabbvarelsernas pansarliknande extremiteter i hela Philipsport; klick-klick-klick. Och dödssiffrorna stiger.

De fåtaliga överlevande – däribland Rick – grupperar sig och kläcker så småningom fram en teori om krabborna, eller Clickers som de kallas. Teorin går ut på att Clickers är en djupvattensart som inte borde ha någonting att göra på grunda vatten, för att inte tala om landbacken. Varför har de då kommit? Något, eller någonting kanske har jagat upp dem från djupet? Krabborna kanske bara är en försmak på något ännu värre, något betydligt dödligare... något intelligent.

Gonzalez erkänner själv att inspirationen till Clickers härrör sig från 50-talets skräckfilmer och det märks utan vidare. Dessutom kan man därunder skönja ett tjockt lager av klassiskt åttiotal och när författarna med illasinnad glädje vispat om ingredienserna, så har vi slutresultatet på 260 härliga sidor; en svartröd och rykande het köttsoppa, som bäst avnjutes en kylig höstkväll i minimal belysning.
På något sätt tar Clickers mig tillbaka till tonåren, till en tidsperiod då jag med stor frenesi dammsög hemstadens antikvariat på alla böcker i serien Kalla Kårar som jag kunde få tag på. Clickers påminner om dessa böcker men naturligtvis med en lite större dos klass, även om Kalla Kårar släppte en och annan riktigt bra bok som håller än idag. Clickers tar oss tillbaka i tiden, och det var med ett skäggprytt leende jag vände på sista sidan. Gonzalez och Williams kan nog sägas ha lyckats med vad de förutsatte sig att göra, trots att konseptet är en smula förutsägbart. Om du gillar gamla skräckfilmer och har en smak för creature features, då är det bara att slå till. Jag tvivlar på att du ångrar dig.

Klick-klick-klick...


Bok: Clickers – J. F. Gonzalez och Mark Williams

Betyg: * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Scott Sigler – Infected

Vissa författare lyckas utomordentligt väl med att väva samman olika genrer, och samtidigt göra det otroliga trovärt. Scott Sigler är en av dessa författare. I Infected trycker han in lika delar spänning, science fiction (med betoning på science) och skräck, och slutresultatet är klart nervkittlande...

Det hela börjar med ett regn av ytterligt mikroskopiskt små partiklar, miljarder och åter miljarder. Största delen försvinner i intet men några få träffar människor... och slår rot.

Och börjar gro.

Och växa.

Precis i enlighet med planen.

Smittade människor får först eksem, därefter trekantiga svullnader.. och sedan kommer rösterna. Och vanliga, trevliga människor förvandlas till mordiska bestar. Dew Phillips är CIA-agent i en topphemlig enhet. Margaret Montoya är regeringsanställd biolog. Tillsammans slåss de mot den mordiska smittan som börjar sprida sig i landet.. och de arbetar mot tiden. För trianglarna under de infekterades människornas hud växer sig större för var timme, och snart är tiden inne för dem... att kläckas.

Perry Dawsey är föredetta proffsspelare inom amerikansk fotboll. Han är också ett av smitto-offren. Bisarra och tragiska händelser får honom att inse att trianglarna under hans hud måste bort. Snabbt. Han förstår även att den enda som kan avlägsna dem i tid är han själv. Problemet är att han har sju stycken. Och att en av dem sitter i... tja... grenen.

Infected lämnar nog ingen oberörd. Sigler är en mästare på att ur en närmast klinisk synvinkel betrakta infektionens spridning och parasiternas tickande tillväxt. Det är just denna kliniskhet – emellanåt känns det nästan som om man läser en läkarbok av något slag – som gör det hela så ytterligt slagkraftigt, samtidigt som äckelkänslorna med våld vill krypa fram. Boken lockar inte fram den där spänningen, där knogarna vitnar om pärmarna. Istället finner man sig läsande med en lustigt snedvriden min, där sidorna vänds med viss försiktighet i bävan för vad som komma skall.

Har ni vitrocksskräck (även kallad doktorsskräck/sjukhusskräck) eller ens mediokra tendenser till hypokondri? Då kommer Infected att krypa ända in i märgen på er. För att växa. Gro. Och slutligen... slå upp sina obsidian-svarta ögon.

Viskande röster? Det är bara jag som önskar god natt.


Bok: Infected – Scott Sigler

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!