Visar inlägg med etikett Scott Sigler. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Scott Sigler. Visa alla inlägg

3/06/2010

Scott Sigler – Contagious

Efter att ha läst Siglers Infected, så anade jag, ja tom hoppades att det skulle komma en fortsättning. Jag fick som jag ville. Contagious smittade ner bokhyllorna i augusti i nådens år 2009. Trots mitt nyliga armbrott, försökte jag gnugga mina händer.

I Contagious plockar Sigler upp tråden ungefär där han lämnade den i Infected. Vi får åter stifta bekanskap med agent Phillips, doktor Montoya och naturligtvis Pete Dawsey. Den sistnämnde herremannen har tillfrisknat - i alla fall fysiskt - efter sina tidigare strapatser. Den föredetta parasitvärden har blivit parasitjägare, och som sådan är han totalt utan pardon. Trots Dawseys barbariska metoder är han dock mänsklighetens enda hopp. Han hör fortfarande röster i sitt huvud, men nu kommer de ifrån andra infekterade. Dawsey har blivit en mänsklig radare med självpåtagen terminator-status. Alla infekterade som kommer i hans väg åker obönhörligt till samma ställe. Bårhuset.

Rymden kommer snabbt med sitt svar; en ny sorts ”virus”, ämnat att producera mänskliga beskyddare för den första vågen, kallad ”kläckare”. Den nya smittan hittar en smått otrolig men samtidigt oerhört stark värd; sjuåriga Chelsea Jewell. Hon har precis den kapacitet som behövs för att leda den nya vågen med infekterade mot slutmålet; total invasion av jorden. Och för att ytterligare öka på trycket en smula, så är den nya parasiten smittsam. Parasiterna sprids t.ex. via kyssar.. eller som lilla Chelsea väljer att kalla det; smoochies!

Infected var bra, utan för den skull vara superb. Det är däför som jag med nöje konstaterar att Sigler lyckats lyfta sig ett snäpp med Contagious. Spänningen är mera påtaglig och storyn har fått en välbehövlig bredd och svartskimrande lyster. Det är alltid effektivt att plocka in ett barn i rollen som antagonist, speciellt om man lyckas hitta den rätta vinklingen. Sigler har hittat den. Att protagonisten å sin sida är en klassisk antihjälte gör inte saken sämre. Det händer ibland att uppföljaren är bättre än första alstret. Det här är en sådan gång.

Puss puss.


Bok: Contagious – Scott Sigler

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

12/02/2009

Scott Sigler – Infected

Vissa författare lyckas utomordentligt väl med att väva samman olika genrer, och samtidigt göra det otroliga trovärt. Scott Sigler är en av dessa författare. I Infected trycker han in lika delar spänning, science fiction (med betoning på science) och skräck, och slutresultatet är klart nervkittlande...

Det hela börjar med ett regn av ytterligt mikroskopiskt små partiklar, miljarder och åter miljarder. Största delen försvinner i intet men några få träffar människor... och slår rot.

Och börjar gro.

Och växa.

Precis i enlighet med planen.

Smittade människor får först eksem, därefter trekantiga svullnader.. och sedan kommer rösterna. Och vanliga, trevliga människor förvandlas till mordiska bestar. Dew Phillips är CIA-agent i en topphemlig enhet. Margaret Montoya är regeringsanställd biolog. Tillsammans slåss de mot den mordiska smittan som börjar sprida sig i landet.. och de arbetar mot tiden. För trianglarna under de infekterades människornas hud växer sig större för var timme, och snart är tiden inne för dem... att kläckas.

Perry Dawsey är föredetta proffsspelare inom amerikansk fotboll. Han är också ett av smitto-offren. Bisarra och tragiska händelser får honom att inse att trianglarna under hans hud måste bort. Snabbt. Han förstår även att den enda som kan avlägsna dem i tid är han själv. Problemet är att han har sju stycken. Och att en av dem sitter i... tja... grenen.

Infected lämnar nog ingen oberörd. Sigler är en mästare på att ur en närmast klinisk synvinkel betrakta infektionens spridning och parasiternas tickande tillväxt. Det är just denna kliniskhet – emellanåt känns det nästan som om man läser en läkarbok av något slag – som gör det hela så ytterligt slagkraftigt, samtidigt som äckelkänslorna med våld vill krypa fram. Boken lockar inte fram den där spänningen, där knogarna vitnar om pärmarna. Istället finner man sig läsande med en lustigt snedvriden min, där sidorna vänds med viss försiktighet i bävan för vad som komma skall.

Har ni vitrocksskräck (även kallad doktorsskräck/sjukhusskräck) eller ens mediokra tendenser till hypokondri? Då kommer Infected att krypa ända in i märgen på er. För att växa. Gro. Och slutligen... slå upp sina obsidian-svarta ögon.

Viskande röster? Det är bara jag som önskar god natt.


Bok: Infected – Scott Sigler

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!