I Contagious plockar Sigler upp tråden ungefär där han lämnade den i Infected. Vi får åter stifta bekanskap med agent Phillips, doktor Montoya och naturligtvis Pete Dawsey. Den sistnämnde herremannen har tillfrisknat - i alla fall fysiskt - efter sina tidigare strapatser. Den föredetta parasitvärden har blivit parasitjägare, och som sådan är han totalt utan pardon. Trots Dawseys barbariska metoder är han dock mänsklighetens enda hopp. Han hör fortfarande röster i sitt huvud, men nu kommer de ifrån andra infekterade. Dawsey har blivit en mänsklig radare med självpåtagen terminator-status. Alla infekterade som kommer i hans väg åker obönhörligt till samma ställe. Bårhuset.
Rymden kommer snabbt med sitt svar; en ny sorts ”virus”, ämnat att producera mänskliga beskyddare för den första vågen, kallad ”kläckare”. Den nya smittan hittar en smått otrolig men samtidigt oerhört stark värd; sjuåriga Chelsea Jewell. Hon har precis den kapacitet som behövs för att leda den nya vågen med infekterade mot slutmålet; total invasion av jorden. Och för att ytterligare öka på trycket en smula, så är den nya parasiten smittsam. Parasiterna sprids t.ex. via kyssar.. eller som lilla Chelsea väljer att kalla det; smoochies!
Infected var bra, utan för den skull vara superb. Det är däför som jag med nöje konstaterar att Sigler lyckats lyfta sig ett snäpp med Contagious. Spänningen är mera påtaglig och storyn har fått en välbehövlig bredd och svartskimrande lyster. Det är alltid effektivt att plocka in ett barn i rollen som antagonist, speciellt om man lyckas hitta den rätta vinklingen. Sigler har hittat den. Att protagonisten å sin sida är en klassisk antihjälte gör inte saken sämre. Det händer ibland att uppföljaren är bättre än första alstret. Det här är en sådan gång.
Puss puss.
Bok: Contagious – Scott Sigler
Betyg: * * * * +
Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar