John Skipp – The Long Last Call

Det är nu en tid sedan jag läste The Long Last Call. Ändå kommer jag ihåg boken som om jag läste den igår. Den har alltså gjort intryck. Det här är samtidigt den hittills enda bok jag läst av nämnde författare. Skipp hör till det gamla gardet inom splatterpunk-genren. Han härjade runt redan på åttiotalet, bl.a. tillsammans med Craig Spector, och det var dessa herrar som många med författardrömmar inom horror-kategorin såg upp till. Hit hörde t.ex. en viss herreman vid namn Brian Keene...
Duger han någonting till, den gode Skipp? Låt oss se.

The Long Last Call har inget med telefonerande att göra. Det är ett uttryck för ”sista rundan innan stängningsdags”. Vi sitter på en sylta strax utanför stan, ett sådant där klassiskt hak, där storbystade damer gör sitt bästa för att sammansmälta med en stång av metall. Vi får stifta närmare bekantskap med folket på stället; de redan nämnda ”dansöserna”, portvakten, bartendern, ägaren, och en del andra. Allting går till som det brukar på dessa ställen, dvs. man gör sitt bästa för att lura av kunderna så mycket pengar som möjligt.
En mörk kväll glider ett anslående vrålåk in på parkeringen, och ur den stiger en främling. En främling med mycket pengar, ja så pass mycket, att han olagligt hyr hela lokalen och folket som jobbar där för en förlängd kväll. Han delar frikostigt ut sedlar... men det är något konstigt med dem... De är kletiga.

The Long Last Call. För vissa är det verkligen sista rundan.

För att svara på duglighetsfrågan; javisst, för f-n. Skipp kan verkligen vrida pennan till fashionabla korkskruvar, skit samma om det är Ballograf eller gåsfjäder. Texten flyter på riktigt bra och han ingjuter verkligen liv i sina rollfigurer. Skipp har en sådan där utstuderad fingertoppskänsla, som man inte kan låta bli att bli avundsjuk på. TLLC får poängavdrag för endast en sak; boken är alldeles för kort. Den klockar in på endast 185 sidor. För att få boken till regelrätta proportioner har man plockat in en nästan lika lång berättelse till; Conscience. Denna är skriven med en helt annan stil, och även om jag inte gillar den lika mycket som TLLC, så kan jag inte annat än häpna över författarens kvalifikationer. Han ger definitivt mersmak, den gode Skipp.

Skål!


Bok: The Long Last Call – John Skipp

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!