Bryan Smith gjorde ett svanhopp direkt in bland mina favoriter med sin bok The Freakshow. Därefter gav jag mig genast i kast med att få tag i hans övriga böcker, något som visade sig vara en relativt enkel uppgift, då Smith (mig veterligen) i skrivande skede släppt endast sex böcker. Populationen i staden Dandridge börjar plötsligt minska... och ändå inte. Folk dör som flugor men sekunderna efter står de åter upp och ger sig på de ännu levande. Rännilen av zombier blir till en bäck, en å och slutligen en veritabel stormflod. Mitt i kaoset står en mörk gestalt. Han ska egentligen hämta de döda till sin sista färd men har gjort uppror mot tingens ordning. Hans megalomaniska plan är lika simpel som den är effektiv; med en armé utav levande döda ska han komma att härska, överallt och för alltid. Han är en Reaper.. en Deathbringer.
Smith tar sig an ett nog så populärt tema, dvs. zombier, men kryddar hela kalopsen med sina egna örter. Ändå är det inte frågan om en normal mumsa-mumsa-zombiebok. Man kan nog tom påstå att zombierna i sig spelar en biroll i Deathbringer. Ur författarsynpunkt är det nog smart att försöka hitta nya angreppsvinklar och undvika klichéer, i mån av möjlighet, men det är inte alltid det konseptet lyckas.
Deathbringer har inte samma pang-på-rödbetan-mentalitet som t.ex. The Freakshow, och i vissa avsnitt känns det onekligen som om storyn fått ett sjuhelsikes stort tuggumi under fotsulan; med andra ord så segar det litet... Deathbringer är helt okej, snäppet över medelmåttet, men jag skulle gärna ha sett att Smith hade tillsatt en näve cayennepeppar i såsen.
Bara för smakens skull.
Bok: Deathbringer – Bryan Smith
Betyg: * * * -
Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!
