Andy Remic - War Machine

Antingen har någon mycket förståndig person gett Mr. Remic ett mycket gott råd, eller så har har dragit sina egna intrastellära slutsatser. Remic har redan från tidigare tre böcker bakom sig, och dem har jag ju redan plitat ner ett par ord om, som alla kan se. Spiral, Quake och Warhead innehåller många bra element, men har även fått sin beskärda del av irritationsmoment, i alla fall då det gäller undertecknad. I Combat-K-serien har Remic sas vänt ett blad i sin bok, och riktat in noskonen på sin penna mot ett mera avlägset solsystem. War Machine är den första boken i serien.

I WM tar vi flera stycken ljusårskliv framåt i tiden. Helix kriget har precis tagit slut och ex-soldaten Keenan har sadlat om till interstellär privatdeckare, med en avgrundsstor smak för alkoholhaltiga drycker. Ett tufft men mycket lukrativt jobberbjudande får honom att inse att han återigen behöver sina gamla stridskamrater vid sin sida. Den ene – Franco – anses av myndigheterna vara mentalt instabil, och är instängd på ett hårdbevakat mentalsjukhus på en annan planet. Pippa (ett skojigt namn, jag vet) har fått psykopat-status och blivit avlämpad på en avlägsen och dödlig fängelseplanet, där chansen att rymma är lika med eller tom under noll. Keenan har bara att hämta sina polare och sedan påbörja uppdraget.

Bara. Att. Hämta.


Först ett par ord om persongalleriet i WM. Keenan är den hårde men försupne gruppledaren. Mörk och dyster till sinnes, men samtidigt planläggaren och hjärnan i gänget. Franco är kort och bred, ytterst lojal mot Keenan, men ett konstant sug efter kvinnor och öl kan ibland ställa till det en smula. Han är definitivt ingen krutuppfinnare, och babblar dessutom i ett. Pippa är kall och effektiv. Det är ingen slump att hon fått psykopat-stämpeln, hon är en veritabel dödsmaskin med i princip vilket vapen som helst. Och hon gillar sitt yrke. Med i gruppen finns också Keenans lilla pop-bot Cam, som har en uppsjö av finesser (även om en del är gammalmodiga) och vapen inbyggda i sitt runda skal. Cam är dessutom en smula narcissistisk till sin läggning...

War Machine är en galaktisk odyssé i ordets rätta bemärkelse. Det är sällan det bjuds på några lugna stunder, och när de kommer så är man närmast tacksam för andningspausen. Boken kan beskrivas som ett konstant balanserande på en lång svärdsegg (650 sidor), och varenda gång man är säkert på att det är kört, så blir det... värre.
I WM så hittar vi också en härligt stor dos humor, något som jag kände saknades i de tidigare böckerna. Främst är det Franco, min personliga favorit, som står för skrattinjektionerna. I honom har Remic verkligen hittat rätt. Jag har faktiskt en svag känsla av att författaren plockat de bästa bitarna ur sitt stora persongalleri från de tidigare böckerna, och sedan knåpat samman något mycket, mycket bättre. Keenan påminner till exempel en del om Carter, men har ett större djup än denne.

Jag kan faktiskt inte annat än böja på min långhåriga nacke i stum beundran för denna bok. Det är länge sedan jag haft så roligt och så oerhört svårt att sluta läsa. Det är med ett synnerligen brett leende jag knappar fram fem vita novor på betygsskalan.

Briljant!


Bok: War Machine – Andy Remic

Betyg: * * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!