2/10/2010

Bryan Smith – The Freakshow

Vad i helsike?? Det var min första reaktion redan efter några sidor av The Freakshow. Här är det inte frågan om någon lång stubin med smygtändning ute i buskarna. Nej, boken exploderar direkt på första sidan och fortsätter sedan att krevera med ytterst små och ojämna mellanrum. Visste inte riktigt vad jag hade väntat mig, men The Freakshow lyfte direkt, och jag flaxade glatt med.

The Flaherty Brothers Traveling Carnivale and Freakshow kommer till stan, och vi får kliva in i manegen precis ögonblicket efter det att helvetet brutit löst. Freaksen är i verkligheten riktiga monster och clownerna mordgalningar. Kan man gå fel med ett sånt koncept? Nej. Vi bjuds på en nervkittlande och blodsprittande mardrömstur, och det är nästan något Laymon-aktigt över det hela. Smith skriver dock med en egen stil, och har inga tendenser till att leka copycat, mycket bra.

Finns det då några minus med boken? Mjaa, det blir en smula ytligt och bakelsen serveras med vältuperat hår, dvs. smeten innehåller mer än en liten klick åttiotalskänsla. Det är i och för sig ingen dålig sak, inte den här gången. Smith har inte alltför många böcker bakom sig, och har redan dundrat in bland mina favoritgubbar. Inte dåligt.
The Freakshow... Har du inte clownskräck från förr, så kanske du får. Grabba en stor läsk och lite popcorn, och så upp på läktaren med dig!

Får jag be om största möjliga tysssss - Sluta skrika! - sssstnad.........


Bok: The Freakshow – Bryan Smith

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

1/17/2010

David Gunn – Death´s Head; Maximum Offense

Okej, jag erkänner, jag har gått och väntat på fortsättningen på Sven Tveskoegs äventyr. Jag hade fyra andra böcker på gång när Maximum Offense klonkade ner i brevlådan, och jag hade inga som helst betänkligheter med att starta med en femte. Gunn trampar genast gaspedalen tvärs genom botten på sitt rostiga rymdskepp och resan fortsätter...

Sven och hans lilla stridstrupp – kallad the Aux – blir beordrade till en artificiell värld vid namn Hekati för att hitta en saknad observatör från United Free. Med sig på resan får de en nittonårig överste utan någon som helst stridserfarenhet, men det är ändå något besynnerligt med honom... Resan till målet går naturligtvis käpprätt åt häcklefjäll direkt från starten och den lilla gruppen finner sig plötsligt helt utlämnad i en främmande och fientlig värld. Inget nytt där, inte. Sven märker snart att uppdraget inte är av den sort som han i början trodde. Samtidigt får han återigen klart för sig att ingen, absolut ingen, är att lita på.
Sven är lika hänsynslös som förut och hans intelligenta vapen, SIG-37, kastar om möjligt ännu fler svidande kommentarer runt sig än tidigare. Alla i AUX har utvecklats till än bättre soldater under Svens ”vänliga” ledning, och frågan man ställer sig är om truppen i sin helhet ska klara sig igenom ännu ett nålsöga. Och räcker det verkligen med en plåtarm och ett pratglatt vapen, för att ta sig an hela The Enlightened?

Gunn har tillsammans med Remic (då speciellt dennes Combat-K böcker) på förvånansvärt kort tid placerat sig bland mina favoritförfattare inom sf-genren. Okej, egentligen är de väl mina enda favoriter men man ska inte hänga upp sig på småsaker. Gunns stil avviker en smula från Remics och det är endast positivt. Man har inga problem med att hålla de tu isär, främst pga att Gunns huvudperson, Sven, är en stilren antisocial antihjälte, samt att böckerna är skrivna i jag-form. Faktum är att Death´s Head-böckerna utgör ett välkommet avbrott i all splatter- och zombielitteratur som jag annars med välbehag inmundigar. Det där sa jag väl inte högt..?

Mysig military-sf med högt underhållningvärde. Förträffligt!


Bok: Death´s Head; Maximum Offense – David Gunn

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

1/05/2010

David Gunn – Death´s Head

Så var det färdigt igen. Precis som med Andy Remics böcker, så visste jag direkt jag såg Death´s Head i bokhandeln, att den här, den här, den kommer att ryka iväg i Mach 3. Gör den det? Jomenvisst. Ingen skräckis, utan återigen en härlig blandning av sf och action!

Sven Tveskoeg (namnet härstammar från den gamle konungen/vikingen Tveskägg..) är soldat. En bra soldat. Intelligent, skrupelfri och envis. Han är mänsklig, åtminstone till 98,2%. Resten är något annat. Sven blir – efter en del strapatser – enrollerad i elitförbandet Death´s Head, som styrs av en pojkliknande diktator; OctoV. Tyrannen är dock inte vad han verkar vara...
En soldat ska ha vapen, och en bra soldat ska ha ett bra vapen. Sven råkar i förbifarten komma över ett sådant, – efter att ha pumpat den förra ägaren full med bly – en SIG diabolo; ett intelligent vapen som inte skräder orden när det gäller folk och fä. Japp, vapnet snackar. Utöver detta får han lov att svälja en symbiont, en sk. kyp, och sen är Sven redo att ta sig an rikets fiender. Dessa går inte heller av för hackor. De kallas the Enlightened och the Uplifted och under sig har de en elitstyrka minst lika hänsynslös som Death´s Head; Silver Fist.

Trots att det kanske låter som det, så är det här definitivt ingen barnbok. Death´s Head innehåller en hel del råheter, en svartmossig humor, samt en härlig skopa action. Så här ska det se ut! Även om boken inte riktigt kommer upp i samma klass som Remics båda Combat-K böcker, så är den mycket nära. Death´s Head är en fräsch fläkt på den småunkna sf-marknaden, och om subgenren military science fiction slår an en mörk sträng inom dig, så är det här ett av årets definitiva fynd.

Scream me up, Scotty.


Bok: Death´s Head – David Gunn

Betyg: * * * * -

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

12/21/2009

Edward Lee och John Pelan – Family Tradition

Edward Lee har en speciell plats i mitt hjärta, det går bara inte att komma ifrån. Han har en helt enastående förmåga att sammankoppla de mest äckliga ting med en avgrundssvart humor, vilket hos läsaren resulterar i våldsamma fniss-hulkningar, ett begrepp som jag överlämnar åt den medicinska vetenskapen att förklara närmare.

Family Tradition har Lee skrivit tillsammans med John Pelan, och det är för övrigt inte det enda samarbete författarparet har bakom sig. De har också samverkat till boken Shifters, som i skrivande stund ännu hänger på undertecknads önskelista.
Men till saken. Vad har Family Tradition att bjuda på? Jo, en hel del. Det är en flerrättersmiddag bestående utav ca 220 sidor (den inbundna versionen) med mumsfilibabba för skräckfreaks och andra likasinnade. Lee – här är jag säker på att det är han som har alla sina elva fingrar med i spelet – har återigen plockat fram sitt älsklingstema; ett par rednecks med.. hmm.. diverse böjelser. Resten av ingredienserna består av ett par mästerkockar, snygga brudar, en svåråtkomlig fisk, depressiva tonåringar och en jädra massa sallad. Denna aptitretande bouillabaisse kryddas med en transvestit, en ung man fastkedjad vid en uppochnervänd kanot och... nä, inga fler tips. Smaka själva.

Storyn i sig är relativt enkel, vilket är kännetecknande för Lee. I en avlägsen sjö finns en åtråvärd ål, som det är många stora kockars dröm att få tillreda. Så även Ashton Morrone (ja, tom namnet bär Lee-prägel, härligt!). Den rike, men fete kocken hittar i en gammal bok ett tips om var ålen kan finnas, och med segerdoften i näsborrarna beger sig han och hans lika fete tvillingbror iväg för att fiska upp läckerbitarna. Med sig på resan har de naturligtvis sina mycket kurviga damer, som inte ens skulle kasta en blick efter dem, om det inte vore för pengarna... Sällskapet hittar sjön, och även en ö, som är bebodd. Bebodd av de två mycket stora, samt mycket underliga bröderna Esau och Enoch Turvog.

Family Tradition stiger rakt ner i kitteln från första sidan. Vedträna är torra och fina, och temperaturen når snabbt kokpunkten. Edward och John försöker naturligtvis hålla kitteln bubblande hela boken igenom. Lyckas det, frågar ni kanske? Ja, fy f-n! Sällan har jag suttit och flinat så mycket samtidigt som ett lätt men konstant illamående rumsterat om i mina magtrakter. Lee och Pelan lyckas med vad de föresatt sig; Family Tradition är en gourmeträtt med en pikant och väldefinierad eftersmak, som man inte glömmer i första taget. Det enda negativa – och detta antar jag endast gäller den inbundna upplagan – är de relativt fåtaliga teckningarna i boken. Dessa håller inte samma standard som texten. De har något seriemässigt över sig, och istället för att underbygga, så förtar de en del av effekten. Annars, ja annars är det nästintill perfekt.

Hungriga? I så fall, till bords!


Bok: Family Tradition - Edward Lee och John Pelan

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

12/09/2009

J. F. Gonzalez & Mark Williams – Clickers

Jag har bara hunnit avverka ett par böcker av Gonzalez men jag är redan imponerad. De två böckerna är mycket olika varann och att på detta vis kunna skifta stil är inte alla författare förunnat. Clickers skrev Gonzalez tillsammans med den nu hädangångne Mark Williams. Boken släpptes år 1999 som eBook på nätet och sex år senare gavs den ut i cellulosaform. Jag är konservativ till min läggning och vill ha böcker i bokhyllan, inte på hårdskivan.

Rick Sychek behöver ett lugnt ställe för att skriva sin nästa bok och Philipsport i Maine verkar vara den rätta platsen. En liten vacker kuststad, med allt vad det innebär. På vägen in till stan kör han över en krabba. Men det är ingen art som han någonsin sett förut. För det första är den betydligt större än en vanlig krabba och för det andra är den försedd med – mycket oroande – en skorpionliknande stjärt... Detta exemplar är tyvärr bara den första av en formlig invasion. Snart ljuder det snabba trippandet av krabbvarelsernas pansarliknande extremiteter i hela Philipsport; klick-klick-klick. Och dödssiffrorna stiger.

De fåtaliga överlevande – däribland Rick – grupperar sig och kläcker så småningom fram en teori om krabborna, eller Clickers som de kallas. Teorin går ut på att Clickers är en djupvattensart som inte borde ha någonting att göra på grunda vatten, för att inte tala om landbacken. Varför har de då kommit? Något, eller någonting kanske har jagat upp dem från djupet? Krabborna kanske bara är en försmak på något ännu värre, något betydligt dödligare... något intelligent.

Gonzalez erkänner själv att inspirationen till Clickers härrör sig från 50-talets skräckfilmer och det märks utan vidare. Dessutom kan man därunder skönja ett tjockt lager av klassiskt åttiotal och när författarna med illasinnad glädje vispat om ingredienserna, så har vi slutresultatet på 260 härliga sidor; en svartröd och rykande het köttsoppa, som bäst avnjutes en kylig höstkväll i minimal belysning.
På något sätt tar Clickers mig tillbaka till tonåren, till en tidsperiod då jag med stor frenesi dammsög hemstadens antikvariat på alla böcker i serien Kalla Kårar som jag kunde få tag på. Clickers påminner om dessa böcker men naturligtvis med en lite större dos klass, även om Kalla Kårar släppte en och annan riktigt bra bok som håller än idag. Clickers tar oss tillbaka i tiden, och det var med ett skäggprytt leende jag vände på sista sidan. Gonzalez och Williams kan nog sägas ha lyckats med vad de förutsatte sig att göra, trots att konseptet är en smula förutsägbart. Om du gillar gamla skräckfilmer och har en smak för creature features, då är det bara att slå till. Jag tvivlar på att du ångrar dig.

Klick-klick-klick...


Bok: Clickers – J. F. Gonzalez och Mark Williams

Betyg: * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

12/02/2009

Scott Sigler – Infected

Vissa författare lyckas utomordentligt väl med att väva samman olika genrer, och samtidigt göra det otroliga trovärt. Scott Sigler är en av dessa författare. I Infected trycker han in lika delar spänning, science fiction (med betoning på science) och skräck, och slutresultatet är klart nervkittlande...

Det hela börjar med ett regn av ytterligt mikroskopiskt små partiklar, miljarder och åter miljarder. Största delen försvinner i intet men några få träffar människor... och slår rot.

Och börjar gro.

Och växa.

Precis i enlighet med planen.

Smittade människor får först eksem, därefter trekantiga svullnader.. och sedan kommer rösterna. Och vanliga, trevliga människor förvandlas till mordiska bestar. Dew Phillips är CIA-agent i en topphemlig enhet. Margaret Montoya är regeringsanställd biolog. Tillsammans slåss de mot den mordiska smittan som börjar sprida sig i landet.. och de arbetar mot tiden. För trianglarna under de infekterades människornas hud växer sig större för var timme, och snart är tiden inne för dem... att kläckas.

Perry Dawsey är föredetta proffsspelare inom amerikansk fotboll. Han är också ett av smitto-offren. Bisarra och tragiska händelser får honom att inse att trianglarna under hans hud måste bort. Snabbt. Han förstår även att den enda som kan avlägsna dem i tid är han själv. Problemet är att han har sju stycken. Och att en av dem sitter i... tja... grenen.

Infected lämnar nog ingen oberörd. Sigler är en mästare på att ur en närmast klinisk synvinkel betrakta infektionens spridning och parasiternas tickande tillväxt. Det är just denna kliniskhet – emellanåt känns det nästan som om man läser en läkarbok av något slag – som gör det hela så ytterligt slagkraftigt, samtidigt som äckelkänslorna med våld vill krypa fram. Boken lockar inte fram den där spänningen, där knogarna vitnar om pärmarna. Istället finner man sig läsande med en lustigt snedvriden min, där sidorna vänds med viss försiktighet i bävan för vad som komma skall.

Har ni vitrocksskräck (även kallad doktorsskräck/sjukhusskräck) eller ens mediokra tendenser till hypokondri? Då kommer Infected att krypa ända in i märgen på er. För att växa. Gro. Och slutligen... slå upp sina obsidian-svarta ögon.

Viskande röster? Det är bara jag som önskar god natt.


Bok: Infected – Scott Sigler

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

11/22/2009

Anthony Izzo – The Dark Ones

Herr Izzo har endast ett fåtal böcker bakom sig, och ändå tycks det vara svårt att komma över några andra än The Dark Ones. Det förenklade ju i och för sig valet av bok men jag blir alltid litet irriterad när jag har besvär med att hitta vissa alster. Hör till grundvalen i ett bokfreaks själskomposition. Åtminstone är det vad jag intalar mig.

Nåväl. TDO var som sagt min första Izzo, och är det fortsättningsvis. Ganska snabbt får man lov att konstatera att TDO har ett skimmer av saga över sig. Det blir den här riktigt klassiska uppställningen, ni vet, gott mot ont, monster mot väktare, svarteggade vapen mot glittrande magi. The Dark Ones på ena sidan, The Guardians på andra. Måste nog erkänna att jag efter sista sidan satt med ett snett leende i mitt skäggiga nylle. TDO skulle nog göra sig bra på filmduken också, det finns alltid rum för ytterligare ett hopkok av saga, dark fantasy och småkrullig horror. Och det, mina vänner, är precis vad The Dark Ones bjuder på.

Jag kommer även i fortsättningen att hålla korpgluggarna öppna efter Izzos böcker. Efter avslutat dagsverke hade jag nog inte trycksvärta på nässpetsen (en åkomma som kan drabba en vid inmundigande av speciellt fabulösa fabler) men inte heller hängde käken lealös av leda. Vi hamnar någonstans mitt emellan, tom en smula på plussidan. TDO förnöjer läsaren på ett tillfredsställande sätt, även om man nu inte hoppar jämfota av spänning.

Fallenhet för dark fantasy med inslag av horror? Svar: The Dark Ones.


Bok: The Dark Ones – Anthony Izzo

Betyg: * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!