Patrick Gates - Vaders

Patrick Gates, humhumhum. Herr Gates har överösts med superlativer litet varstans i fackpressen, och det gör mig alltid litet betänksam. För mycket "tjafs" runt nya författare är många gånger precis just det; tjafs. Det ryktas ju litet varstans – dessa rykten har flytit runt i flera år redan – att ”kungen”, dvs. Stephen King, skulle vara i färd med att dra sig tillbaka. Därför har alla utgivare fått halvfnatt, och försöker utse just sin stolthet inom skräckgenren till Kings efterträdare. Så är också fallet med Patrick Gates.

Men till boken. Har Vaders någonting äkta att komma med? Svaret är ja. Jag kom faktiskt inte speciellt många sidor förbi inledningen, innan ett lycksaligt flin fyllde mitt håriga plyte. Vaders startar med en tacknämlig ljudbang och sprätter iväg ut i det blå i bästa Evil-Knievel stil. Bokens första trefjärdedelar kan jag ändå inte med bästa vilja i världen kalla för skräck. Det är mer som att hamna i en saga, med stora, karikerade monster som ränner omkring och smaskar i sig alla människor deras monsternävar råkar få tag i. Nämnda monster – som är föredetta vanliga människor som fått ett litet ”rymdfrö” i sig – sover naturligtvis sin monstersömn under dygnets mörka timmar, och då är det läge för hjältegänget att röra på sig. Nattmörkret avbryts förstås av mäktiga snarkningar och dånande monsterfisar – människor är inte lättsmälta. Hade svårt att lägga ifrån mig Vaders på kvällarna och får nog lov att erkänna att mina flabb-frust-hickningar emellanåt väckte min bättre hälft ur hennes slummer.

Så långt alltså trefjärdedelar av boken. Mot slutet av Vaders tar Gates resolut och släcker lyktorna, samtidigt som han fortsätter i full fart mot ett becksvart intet. Snacka om stilbyte. Han gör det dock med finess och stil och slutet bäddar definivt för en fortsättning. Tyvärr har jag ingen aning om han någon gång tänker ta upp tråden igen, hittills har ingen ”Vaders 2” hittat vägen till bokhandlarna.

Gates språk är levande, och storyn hoppar ut ur sidorna och greppar läsaren på precis rätt sätt, dvs. med två fingrar uppkörda i näsborrarna. Författaren målar turvis upp hotfulla och mörkt humoristiska bilder, och det är inget snack om att Gates har talang. Men näste Stephen King? Icke. King har sin egen stil och framtoning, och personligen är jag övertygad om att det inte existerar någon regelrätt arvinge till "kronan". Dessutom, vad vore vitsen? Kopior är alltid kopior.
Patrick Gates är bra, med en egen stil och utstrålning, och det är det som man som läsare vill ha. Låt oss hoppas på att han fortsätter på samma sätt. Vaders är en litterär lövbiff; mustigt mörad, och garnerad med en riktigt stor klick kryddsmör.

Bon Appetit!


Bok: Vaders – Patrick Gates

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

John Shirley – In Darkness Waiting

John Shirley har en rad böcker bakom sig, hans författarbana sträcker sig minst ett par decennier tillbaka i tiden. Originalutgåvan av In Darkness Waiting kom ut redan 1988 (det har jag i alla fall för mig), och själv har jag införskaffat den reviderade upplagan från 2004. Den har bara blivit en smula moderniserad, annars är det enligt författaren frågan om samma bok.

Jag hade länge haft Shirley på min lista, innan jag sist och slutligen gjorde slag i saken och inhandlade IDW. Valet av alster gjorde jag inte på måfå, IDW hade fått bra kritik på nätet, och det inverkade nog på mitt val. IDW tar oss med på en tur i det mänskliga psyket, och främst då den del som är avhumaniserat kall och mordiskt beräknande. Shirley låter denna mörka del anta fysisk form; insektslika varelser som gror och växer inuti människor, för att – när tidpunkten är mogen – explodera fram ur ögat på personen ifråga. En ganska morbid och svartrandad bild han målar upp där, den gode Shirley.

Inledningen på boken var ganska lovande, den hade en aura av kylig domedag över sig. Men man hinner inte så långt, innan denna lilla smarriga känsla försvinner och ersätts av en lätt besvikelse. IDW var säkert en riktigt kuslig bok för tjugo år sedan, men nu verkar det som om tiden hunnit ikapp. Den har onekligen något av åttiotal över sig, trots att den nyligen blivit reviderad, och klarar inte riktigt av att höja sig över mängden. Ordet ”dussinvara” ligger tyvärr mycket nära till hands när man ska klassificera alstret. Dessutom kan jag inte komma ifrån känslan, att Shirley sett filmen ”Flugan” (originalversionen från 1958) både en och två gånger.

Trots mitt ovanstående smågnäll, så klassar jag inte ut IDW totalt. Storyn flyter trots allt någorlunda, och texten är välskriven. Ifall du gillar horror med en touch av både klass och rödfärgad sockervadd, då kan In Darkness Waiting vara ett nog så gångbart alternativt.

Glöm inte flugsmällan.


Bok: In Darkness Waiting – John Shirley

Betyg: * * * -

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Wrath James White – The Book Of A Thousand Sins

Vissa har talang, andra har många. W. J. White är en föredetta kickboxer i tungviktsklassen, och numera författare av några av de mest råa, opretentiösa smack-i-brödluckan hardcore splatter(s)punk böcker, som någonsin smittat marknaden. Då det gäller graden av gore och splatter, så ligger herr White på samma gummiflotte som Edward Lee; flytande på ett ändlöst, mörkrött hav.

Jag gillar i vanliga fall inte novellsamlingar, det vill jag ha sagt på en gång. De är många gånger fyllda med mediokra småskrönor, med endast en eller två berättelser som höjer sig över mängden... om ens det. Ibland stöter man dock på undantag, och jag antar det är därför som jag fortsättningsvis – nu som då – köper dessa pergamentrullar. TBOATS är en 190 sidor lång rutschkana rakt ner i helvetet. Samtidigt är den en mer än passande inkörsport till Whites alster, som inte hör till de mest lättsmälta. Råheterna avlöser varandra och författaren får dessutom till små groteska knorrar, som sveper iväg läsaren i en helt annan riktning än denne tänkt sig. Talang har han, den gode White. Dock blir det litet för mycket av det goda emellanåt, och jag rekommenderar att man avnjuter alstret i små sirliga bitar istället för att så att säga ”proppa käften full”.

TBOATS är våldsam läsning. I små förbiilande ögonblick bjuder den även på små insikter, även om det tar någon sekund för dessa att sjunka in i ens överhettade medvetande. Jag väljer att inte plocka ut några personliga favoriter, utan överlåter åt er att välja era egna. I förbifarten kan man väl nämna, att White inte ger ett vitten för himmelriken i någon form. Det framgår med all tydlighet. Däremot låter han med ytterlig förnöjsamhet läsaren plaska runt i magman på ett ställe som torde ligga snäppet söderom det förstnämnda.

”The Book Of A Thousand Sins, nu i en bokhandel nära dig! Solskyddsfaktor 99 rekommenderas. Säljes separat.”


Bok: The Book Of A Thousand Sins - Wrath James White

Betyg: * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!