Visar inlägg med etikett splatter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett splatter. Visa alla inlägg

7/06/2009

Wrath James White – The Book Of A Thousand Sins

Vissa har talang, andra har många. W. J. White är en föredetta kickboxer i tungviktsklassen, och numera författare av några av de mest råa, opretentiösa smack-i-brödluckan hardcore splatter(s)punk böcker, som någonsin smittat marknaden. Då det gäller graden av gore och splatter, så ligger herr White på samma gummiflotte som Edward Lee; flytande på ett ändlöst, mörkrött hav.

Jag gillar i vanliga fall inte novellsamlingar, det vill jag ha sagt på en gång. De är många gånger fyllda med mediokra småskrönor, med endast en eller två berättelser som höjer sig över mängden... om ens det. Ibland stöter man dock på undantag, och jag antar det är därför som jag fortsättningsvis – nu som då – köper dessa pergamentrullar. TBOATS är en 190 sidor lång rutschkana rakt ner i helvetet. Samtidigt är den en mer än passande inkörsport till Whites alster, som inte hör till de mest lättsmälta. Råheterna avlöser varandra och författaren får dessutom till små groteska knorrar, som sveper iväg läsaren i en helt annan riktning än denne tänkt sig. Talang har han, den gode White. Dock blir det litet för mycket av det goda emellanåt, och jag rekommenderar att man avnjuter alstret i små sirliga bitar istället för att så att säga ”proppa käften full”.

TBOATS är våldsam läsning. I små förbiilande ögonblick bjuder den även på små insikter, även om det tar någon sekund för dessa att sjunka in i ens överhettade medvetande. Jag väljer att inte plocka ut några personliga favoriter, utan överlåter åt er att välja era egna. I förbifarten kan man väl nämna, att White inte ger ett vitten för himmelriken i någon form. Det framgår med all tydlighet. Däremot låter han med ytterlig förnöjsamhet läsaren plaska runt i magman på ett ställe som torde ligga snäppet söderom det förstnämnda.

”The Book Of A Thousand Sins, nu i en bokhandel nära dig! Solskyddsfaktor 99 rekommenderas. Säljes separat.”


Bok: The Book Of A Thousand Sins - Wrath James White

Betyg: * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

5/27/2009

Richard Laymon - Midnight´s Lair

Det är ingen hemlighet att jag har en svag punkt för Richard Laymon. Jag tycker att han var underskattad då han levde, och är så fortsättningsvis. Laymon var ingen King eller Koontz, han skrev inga mega-opus med djupa inblickar i huvudpersonernas själsliv. Nej, Laymon satsade istället på naken råhet och avskalad ondska, något som placerade honom i en egen kategori. Missförstå mig rätt, jag gillar King och Koontz (de gamla böckerna, och det gäller för båda författarna), men jag tycker det är fel att jämföra två helt olika kategorier med varann.

Nåväl, till boken. Midnight´s Lair... redan namnet får förväntans gåshud att slå upp på ens hjärnbark. Och visst får man det man väntar sig, tvättäkta Laymon, smack i plytet!
Mordock-grottan har länge varit en turistattraktion av klass. Guidade turer medelst båt har under årens lopp lockat tusentals besökare att bege sig ner under jordskorpan till den underjordiska sjön och grottan med sina sevärdheter. Ett fatalt elavbrott släcker plötsligt ljusen mitt under en grottur, och turisterna finner sig fångade i det absolut becksvartaste mörker. Hissarna är naturligtvis ur funktion, och de får leta efter en annan utväg. I sina försök frigör de någonting, någonting som aldrig varit menat för omvärlden att se, någonting ytterligt brutalt och bestialiskt. Allt detta samtidigt som Laymon inte låter oss glömma att den svartaste ondskan många gånger står att finna hos de vanligaste och utifrån sett mest oskuldfulla människorna.

Midnight´s Lair är klassisk Laymon, rakt in i soppan utan onödiga upplägg och krusiduller. Boken är en gourmeträtt för oss splatterälskare, men den ska avnjutas på snabbmatsvis; med ljudliga smaskningar och ett flottigt flin i fejset. Laymons tvådimensionella persongalleri gör dock att jag nästan aldrig kan dela ut topp-poäng, det blir konstant ett litet avdrag för utebliven telemarklandning. Dock får jag tillstå att det är med illa dold förtjusning jag öppnar varje ny Laymon-bok. Just nu har jag hela elva stycken olästa exemplar liggande i den gottepåse, som vanliga människor kallar för bokhylla, och tre till är på väg. Himmelriket är nära.

Stig ombord, gott folk! Turen startar om en minut. Va´sa, glömt ficklampan? Bra.


Bok: Midnight´s Lair - Richard Laymon

Betyg: * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

5/15/2009

Brian Keene - Castaways

Vem har lyckats undgå reality-showerna som TV-rutan spyr ut i våra vardagsrum? Utbudet bara växer och mitt eget dumburkstittande minskar i samma takt. Program i kategorin ”Titta, vi överlever” har fått något av guldkalvsstatus, och rullar på till synes utan slut.

Mr. Keene tycks också vara av åsikten att en förändring vore på plats. I Castaways (vilket är titeln för den fiktiva TV-showen) får vi ytligt bekanta oss med tävlingsdeltagarna och det ack så välbekanta konceptet med en öde ö/så och så många deltagare/en vinnare! Örf. Men Keenes ö är - i motsats till vad alla tror – inte obebodd. Där finns.. varelser. Dessutom har en av deltagarna sina egna storvulna planer. Författaren bestämmer sig för att dra ur sprinten till handgranaten på en gång, ingen idé att vänta. Blodbadet kan börja. Och här tycker jag faktiskt att Keene kunde ha dragit ut en smula på det hela, och tagit deltagarna av daga med mera finess och idérikedom. Låt vara att han sprejar tacknämliga mängder blod och köttslamsor över den gyllenvita sandstranden, men det är en smula hafs och slafs över det hela.

Vad är det då som driver varelserna att attackera tävlingsdeltagarna? Jomenvisst. Med god aptit smaskar de i sig de manliga tävlare som de får tag i, kvinnorna bär de däremot iväg med till sin hemvist. Där ska det vankas andra förlustelser än de gourmet-relaterade... Ett fåtal deltagare lyckas dock smita undan i djungeln, och ger sig därefter, på rejält och trovärdigt hjältemanér, iväg för att rädda de bortrövade kvinnorna. Med bambuspjut och stenar.

Jag gillar Brian Keene och därför har jag oerhört svårt för att racka ner på någon av hans böcker. Keene tycks dock ha skrivit av sig den första ivern, den som kommer med nybliven stjärnstatus. Eller de bästa böckerna kanske kommer i jakten på nämnda status. Keenes zombieböcker är mycket bra, och även några av de andra håller hög klass. Men så har det börjat dyka upp sådana här halvdana alster, som inte lever upp till den standard han själv varit med om att sätta. Idén med Castaways är bra, men... Det blir ingen riktig spänning, och trots doftförnimmelserna av rå stroganoff, så är hela kalaset en smula förutsägbart. Vi får hoppas att Keene slipar både penna och yxa innan nästa gång. För efter knäckebröd vore det extra fint med en bakelse, en sådan där riktigt kletig en...

Bok: Castaways - Brian Keene

Betyg: * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

5/10/2009

Edward Lee - The Bighead

Tja.

Den här boken är så over-the-top, så totalt utflippat sjuk, att man finner sig sittande med hakan i höjd med tånaglarna i redan efter de första kapitlen. Edward Lee antydde själv, under arbetet med boken, att det var det dittills sjukaste han skrivit. Han tog inte till överord, den gode Lee. T.o.m. vana hardcore-läsare, och tidigare fans av Lee, kommer viskande att fråga sig själva; "läste jag faktiskt vad jag precis läste?" Visst fan gjorde du det.

The Bighead.. vad är det för någonting? Jo, mina vänner, låt oss kort och gott säga att det är en varelse. Dock en människoliknande sådan. Med överproportionerade sexbegär och ett matchande organ. Att Bighead dessutom har – uff! – något annorlunda matvanor, då börjar ni så småningom ana vad det är frågan om, hmm? Nej, det är riktigt, ni hittar inte boken på samma hylla som Shakespeares samlade sonetter. Jag vågar nästan slå vad om att ni inte hittar boken (i alla fall inte utan att göra en beställning) i fysiska bokhandlar över huvud taget. Om inte det här är marginell litteratur, då vet jag inte vad som är.

The Bigheads vandringar i skog och mark får vi följa till lust eller leda, beroende på hur man är lagd. Men, men, nu ska vi inte förhasta oss. Lee kryddar denna råa gulasch med en värre ingredienser. Vad sägs om ett par nunnor från helvetet som bestialiskt plågar en kedjerökande och -svärande präst? Eller Lees bravado i nästintill varje bok; ett par helsjuka rednecks som definitivt slåss med självaste Bighead om priset som mest rabiata och dekadenta rollfigur? Inga – absolut inga – spärrar existerar i detta alster.

Det är svårt - nästintill omöjligt - att ge boken en regelrätt bedömning. Den är inte direkt spännande, bara sjusärdeles skruvad upplevelse, och totalt sprängfull med den svartaste humor du kan föreställa dig. Overlook Connection Press ska ha någon slags respekt för det våghalsiga beslutet att över huvud taget ge ut boken. Det enda som för mig personligen inverkar direkt på bedömningen, är de animerade bilderna som startar varje nytt kapitel. Dessa datoranimerade tröttsamheter ser direkt billiga ut, och rimmar dåligt med boken i övrigt.

Glasmage? Håll er då till Grisham och Cussler. För alla er som däremot har - eller tror er ha - en mage av rostfritt stål; smaska in trynet i The Bighead och testa er själva. Ni kanske blir förvånade.

Mycket förvånade.


Bok: The Bighead – Edward Lee

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

3/25/2009

PRELUDIUM

Varför bloggar folk egentligen? Vad får en att sitta ett icke föraktfullt antal timmar framför datorn, och knappa ner tankar, händelser och minnen för andra att läsa och möjligen kommentera? Jag tror att orsakerna är lika många och nyanserade som bloggskrivarna själva. Och då är vid framme vid kärnfrågan då det gäller undertecknad; varför bloggar jag? Låt mig bara fukta gåspennans spets i bläckhornet, innan jag börjar...

Först och främst bör jag nämna, att namnet till trots så måste jag direkt göra alla wicca-utövare och annat dylikt folk ytterligt besvikna. Denna blogg behandlar nämligen på intet sätt svart magi. I alla fall inte den sort som man vanligtvis förknippar med grimoirer. Om man töjer på begreppet, så kan man kanske undra vad slags tecken och amuletter de författare besitter, som jag här kommer att presentera. För i det nattliga bibliotek jag nu öppnar portarna på, så är det utan tvekan lilla rödluvan som har ett fatalt underläge gentemot vargen.

Jag växte bildligt talat upp roende och hopande i en jämnt strömmande bokflod. I en finlandssvensk familj där alla läste mycket, eller faktiskt väldigt mycket, bytte jag redan i ett tidigt skede årorna mot en utombordare, och sedan dess har farten aldrig minskat. Som så många andra småkillar började jag med Wahlströms ungdomsböcker, för att sedan fortsätta med kioskwesterns och science fiction. Vid den mogna åldern av tio år hade de småblodiga western-böckerna inte min mors godkännande, så där var det smygläsning som gällde. Ni vet, den där klassiska uppställningen; täcke, ficklampa och bok. Ovanför täcket läste jag Asimov, Biggles och bröderna Hardy. Några år senare, mitt i den lugna, mjuka period som kännetecknar tonåren (torrt skratt) flackade jag runt på Åhléns bokavdelning i Umeå. Där kom vändpunkten. Jag fann mig stående med Stephen Kings ”Varsel” i handen, och egentligen innan jag riktigt fattat det själv, så stod jag utanför affären med bok och inköpskvitto prydligt nedstoppade i en plastpåse. Väl hemma i Finland igen slukade jag Varsel i raserfart, och i och med det var inkörsporten till skräcklitteraturen öppnad. Och som de flesta skräckälskare vet, så är porten när den väl är öppnad, totalt omöjlig att stänga igen. Inte för att jag ens har försökt.

Efter King upptäckte jag naturligtvis Dean Koontz, och därefter Clive Barker och Peter Straub. I dessa herrars fiktiva världar tillbringade jag många fina stunder, dock med små pauser nu och då för inmundigande av Poes och Lovecrafts alster. Dessa tidiga mästares böcker har påverkat skräcklitteraturen till den grad, att alla vänner av genren nog bör göra sig mödan att läsa minst en bok av vardera författaren. Det är en trevlig möda, märk väl. King, Koontz, Barker och Straub, ja. Dessa läste jag, de bästa böckerna mera än en gång, och alltid på svenska. Dessa författare var alla någorlunda produktiva (sett ur en bokälskares ögon), och tomrummen varvade jag med andra thrillers och spänningsromaner. Det här var innan tidsepoken www fick sitt stora genombrott, och man var totalt hänvisad till den fysiska bokhandeln, som i mångt och mycket satsade på sk. mainstream. Inget fel i det, men det betydde naturligtvis att alla ”marginella” böcker saknades. Jag levde dock i glad ovisshet om att det fanns ännu mörkare alster på marknaden, böcker som inte ens översattes till svenska, mestadels för att läsekretsen troligen ansågs vara för liten. Mina modersmålslärare i högstadiet och gymnasiet tyckte dock säkerligen att det mycket väl räckte med de skräckförfattare som vid tidpunkten ifråga fanns på marknaden. Vid varenda muntlig bokrecension kom jag släpande på King och Koontz, Koontz och King. När jag blev ombedd att prova med något nytt, tog jag med mig en krigsbok av Sven Hassel.

För bara några år sedan var jag åter på strövtåg i en bokhandel i Helsingfors. Av någon anledning kom jag in på avdelningen med engelska pocketböcker, och trots att jag läst några engelska böcker under årens gång, så var den definitiva merparten av mina böcker på svenska. Men nu stod jag alltså och plockade bland engelska pocketar, och fick något av en aha-upplevelse. Jag köpte två stycken sf-böcker, fick nog ett litet ryck tillbaka till barndomen där, och det var blodad tand direkt. Ett litet universum av böcker, som inte fanns översatta till svenska, öppnade sig för mina trånsjuka blickar. Nästa gång jag kom in i affären gick jag direkt bort till den engelska avdelningen. Efter en lång stunds väljande och vrakande fastnade jag för Richard Laymons ”The Glory Bus”. Författaren var totalt okänd för mig, och man kan nog lugnt säga att det var frågan om ett riktigt hugskott. För nu hade jag hittat den. Den mörkare subgenren, där spärrarna inte bara lossats, utan med ett hånfullt grin kastats skramlande ut i natten. Laymon fick mig att sent omsider sätta mig framför datorn och verkligen börja söka. Det dröjde inte länge förrän han fick sällskap av andra författare, och samtidigt lärde jag mig nya genre-termer, såsom hardcore horror och splatterspunk. Sedan dess har det inte funnits någon återvändo. Mina bokhyllor är överfulla – till min frus måttliga förtjusning – och jag har en aldrig sinande lista på böcker som jag bara måste ha. Missförstå mig inte, visst läser jag även annat än splatter, skräck och hardcore (ett genrebyte nu och då gör bara gott, allting kan bli tråkigt i längden), men tyngdpunkten ligger för närvarande på nämnda genre. I förbifarten kan jag väl dock nämna att jag även samlar på äldre fiske- och jaktlitteratur.

Och dååååå, gott folk, är vi framme vid varför jag bloggar. Orsaken står att finna i ovanvarande text. Jag hoppas nämligen att fler skräckälskare - främst då folk som hittills rört sig därute i den lugna mittfåran - ska upptäcka detta mindre och mer snabbrinnande biflöde. Den mörkt glittrande ytan kan för vissa te sig avskräckande, och har man dålig mage skall man kanske hålla sig till Kitty-deckarna istället. För mina gelikar; jag hoppas att jag kan hjälpa er fiska upp några pärlor ur det sumpiga träskvattnet. Denna blogg kommer – i total avsaknad någon slags ordning, alfabetisk eller tidsenlig – att avhandla ”marginella böcker”. Av den fiktiva sorten. Främst kommer vi att röra oss i kategorin skräck och splatter, då och då med små tådopp i pölar av science fiction och action. Möjligen kastar jag av sentimentala skäl in någon äldre godbit ibland. Recensionerna kommer utan undantag att följas av en slutbedömning som naturligtvis är min egen, och därför totalt och hedniskt subjektiv. Det står alltså var och en fritt att vara av avvikande åsikt gällande dessa. Ifall någon känner igen min stil, så ska jag tillstå att jag skrivit några recensioner på en bokhandels hemsida. Någon gång emellanåt, ifall jag känner för det, kanske jag kommer att hänge mig åt en eller annan kort fundering om skräcklitteraturen sådär i allmänhet. Dessa filosofiska stunder återkommer i så fall med långa mellanrum, någonting som ni, ärade läsare, till fullo kommer att förstå att uppskatta.

Jag funderade i exakt 5,73 sekunder på vilket språk jag skulle föra denna blogg. På engelska finns det redan både det ena och det andra skrivet om i princip allting, så då kvarstod finska eller svenska. Med ett litet hopp om att nå ut i Norden överlag, så valde jag det senare. Att svenskan är mitt modersmål påverkade mig också litet grann. Förutom Danmark, Sverige och Norge, så har vi ju också den svenskspråkiga minoriteten här i Finland. Vi var sjutton stycken senast jag räknade.

Slutligen; ifall ni sitter och väntar på en Grisham-recension eller en inblick i livet på Hogwart så kommer ni att bli besvikna. Denna blogg glider fram långt ifrån allfartsvägarna och hållplatserna är kalla och mörka.
Utifall någon av mina aktningsvärda lärare i modersmål från något decennium tillbaka råkar snubbla över denna blogg, så säger jag: hej (igen) och väl bekomme!

Med dessa små ord hälsar jag er alla välkomna, och hoppas att det ska smaka!

Låt nu mörkret falla.


- Varjagr