Brian Keene - Castaways

Vem har lyckats undgå reality-showerna som TV-rutan spyr ut i våra vardagsrum? Utbudet bara växer och mitt eget dumburkstittande minskar i samma takt. Program i kategorin ”Titta, vi överlever” har fått något av guldkalvsstatus, och rullar på till synes utan slut.

Mr. Keene tycks också vara av åsikten att en förändring vore på plats. I Castaways (vilket är titeln för den fiktiva TV-showen) får vi ytligt bekanta oss med tävlingsdeltagarna och det ack så välbekanta konceptet med en öde ö/så och så många deltagare/en vinnare! Örf. Men Keenes ö är - i motsats till vad alla tror – inte obebodd. Där finns.. varelser. Dessutom har en av deltagarna sina egna storvulna planer. Författaren bestämmer sig för att dra ur sprinten till handgranaten på en gång, ingen idé att vänta. Blodbadet kan börja. Och här tycker jag faktiskt att Keene kunde ha dragit ut en smula på det hela, och tagit deltagarna av daga med mera finess och idérikedom. Låt vara att han sprejar tacknämliga mängder blod och köttslamsor över den gyllenvita sandstranden, men det är en smula hafs och slafs över det hela.

Vad är det då som driver varelserna att attackera tävlingsdeltagarna? Jomenvisst. Med god aptit smaskar de i sig de manliga tävlare som de får tag i, kvinnorna bär de däremot iväg med till sin hemvist. Där ska det vankas andra förlustelser än de gourmet-relaterade... Ett fåtal deltagare lyckas dock smita undan i djungeln, och ger sig därefter, på rejält och trovärdigt hjältemanér, iväg för att rädda de bortrövade kvinnorna. Med bambuspjut och stenar.

Jag gillar Brian Keene och därför har jag oerhört svårt för att racka ner på någon av hans böcker. Keene tycks dock ha skrivit av sig den första ivern, den som kommer med nybliven stjärnstatus. Eller de bästa böckerna kanske kommer i jakten på nämnda status. Keenes zombieböcker är mycket bra, och även några av de andra håller hög klass. Men så har det börjat dyka upp sådana här halvdana alster, som inte lever upp till den standard han själv varit med om att sätta. Idén med Castaways är bra, men... Det blir ingen riktig spänning, och trots doftförnimmelserna av rå stroganoff, så är hela kalaset en smula förutsägbart. Vi får hoppas att Keene slipar både penna och yxa innan nästa gång. För efter knäckebröd vore det extra fint med en bakelse, en sådan där riktigt kletig en...

Bok: Castaways - Brian Keene

Betyg: * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!