Tycker ni som jag, att bokreor har en prägel av julafton över sig? Inte? Nähä. Själv brukar jag se till att vara på plats redan första dagen, det är då man brukar göra de bästa fynden. För det mesta handlar det just om engelska pocketböcker i enstaka exemplar, som ”kastas ut” till halva priset. Årets bokrea var för undertecknad inget undantag. Efter att ha botaniserat bland fyndlårarna i bortåt en timmes tid, så kom jag slutligen kånkande på någonting som liknade en miniatyrmodell av det lutande tornet i Pisa. Efter detta tog jag ännu en snabbtur på bokhandelns övervåning, och hittade naturligtvis en fiskebok eller två... Sedan begav jag mig glad i hågen hemåt. Väl hemma spred jag ut inköpen över soffbord och stolar. Sucken från min frus trötta lungor kan med lite god vilja ännu höras eka under taknocken.Jag har – som jag tidigare påpekat – en viss förkärlek för böcker med havsmonster. Det är inget jag direkt kan förklara – och har inget att göra med det faktum att jag är en ivrig sportfiskare – det bara är så. Därför grabbade jag utan att tveka tag i Natural Selection, och de andra böckerna staplade jag (efter lite mjuka påtryckningar av min bättre hälft) i den redan överfulla bokhyllan. Därefter drog jag på mig en inbillad snorkel och klev ner mellan sidorna.
Har ni någonsin försökt andas i en gödselstack med bara tårna svävande ute i friska luften? Inte jag heller, men efter att ha kommit ett par kapitel in i Natural Selection, så var det ungefär så jag kände mig. Boken innehåller så många irritationsmoment, att jag inte riktigt vet var jag ska börja... Först är det texten. Ja, inte bara texten i sig, utan fonten. Den är så liten (i alla fall i pocketupplagan), att jag var mycket nära att beställa ett fem euros förstoringsglas på postorder. Sedan var det då innehållet. Om ni vill läsa boken, så bör ni kanske hoppa över det kommande stycket, för nu måste jag gå in en smula på handlingen för att kunna försvara min ståndpunkt. De första sidorna fångade faktiskt mitt intresse; en ny icke tidigare känd art av rocka – köttätande, i motsats till sina släktingar – som stiger från djupen mot de intet ont anande ytvattnen, det lät mycket bra. Jag är villig att bortse från att tryckförändringen från djupet till ytan skulle ha dödat vilken varelse som helst... Så långt är det okej. Men när dessa tandförsedda rockor ger sig till att studera fiskmåsar, för att i nästa skede hoppa upp i luften och flaxa omkring som halvgräddade plättar, då har jag fått nog. En av rockorna bestämmer sig för att det är roligare att vara fågel, och vips, så har den utvecklat lungor samt en flygförmåga som skulle få killarna i Royal Airforce att blekna av avund. Från djuphavsfisk till UFO på bara några veckor, det kallar jag evolution. Nej, ursäkta, jag menar skit.
Allas vår rocka utvecklar också andra talanger, men jag ska inte gå in på fler detaljer. Boken är seg som en överårig lakritsstång, och ungefär lika aptitretande. Det går långa stunder utan någon som helst handling, nästan som om Freedman försöker gasa men glömt att lägga i växeln. Detta i kombination med den mikroskopiska texten gör att man överväldigas av känslan att vilja strunta i alltihop. Jag knegade mig dock igenom boken, med våld får jag väl lov att säga. Mot slutet blev det litet action, men även den var av svag kvalitet. Hjältegänget beger sig gång efter annan ut för att ta pannkaksmonstret av daga, men varje gång som de känner på sig att firren lurar i buskarna, så är det någon som piper ”I don´t like this, it´s too quiet. Let´s go back to the cabin”. Och när precis samma händelseförlopp utspelar sig för tredje gången i följd, så sitter man faktiskt och hoppas att monstret ska komma farande och suga i sig hela gänget som spagetti.
Min kärlek för havsmonster till trots, så var det med illa dold lättnad jag vände sista bladet i Natural Selection. Jag kan tänka mig en mängd böcker som innehåller mera spänning än denna. Helsingfors telefonkatalog till exempel.
Varför boken får en hel stjärna? Den har ett väldigt snitsigt omslag.
Bok: Natural Selection av Dave Freedman
Betyg: *
Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar