Visar inlägg med etikett havsmonster. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett havsmonster. Visa alla inlägg

5/02/2009

Dave Freedman - Natural Selection

Tycker ni som jag, att bokreor har en prägel av julafton över sig? Inte? Nähä. Själv brukar jag se till att vara på plats redan första dagen, det är då man brukar göra de bästa fynden. För det mesta handlar det just om engelska pocketböcker i enstaka exemplar, som ”kastas ut” till halva priset. Årets bokrea var för undertecknad inget undantag. Efter att ha botaniserat bland fyndlårarna i bortåt en timmes tid, så kom jag slutligen kånkande på någonting som liknade en miniatyrmodell av det lutande tornet i Pisa. Efter detta tog jag ännu en snabbtur på bokhandelns övervåning, och hittade naturligtvis en fiskebok eller två... Sedan begav jag mig glad i hågen hemåt. Väl hemma spred jag ut inköpen över soffbord och stolar. Sucken från min frus trötta lungor kan med lite god vilja ännu höras eka under taknocken.

Jag har – som jag tidigare påpekat – en viss förkärlek för böcker med havsmonster. Det är inget jag direkt kan förklara – och har inget att göra med det faktum att jag är en ivrig sportfiskare – det bara är så. Därför grabbade jag utan att tveka tag i Natural Selection, och de andra böckerna staplade jag (efter lite mjuka påtryckningar av min bättre hälft) i den redan överfulla bokhyllan. Därefter drog jag på mig en inbillad snorkel och klev ner mellan sidorna.

Har ni någonsin försökt andas i en gödselstack med bara tårna svävande ute i friska luften? Inte jag heller, men efter att ha kommit ett par kapitel in i Natural Selection, så var det ungefär så jag kände mig. Boken innehåller så många irritationsmoment, att jag inte riktigt vet var jag ska börja... Först är det texten. Ja, inte bara texten i sig, utan fonten. Den är så liten (i alla fall i pocketupplagan), att jag var mycket nära att beställa ett fem euros förstoringsglas på postorder. Sedan var det då innehållet. Om ni vill läsa boken, så bör ni kanske hoppa över det kommande stycket, för nu måste jag gå in en smula på handlingen för att kunna försvara min ståndpunkt. De första sidorna fångade faktiskt mitt intresse; en ny icke tidigare känd art av rocka – köttätande, i motsats till sina släktingar – som stiger från djupen mot de intet ont anande ytvattnen, det lät mycket bra. Jag är villig att bortse från att tryckförändringen från djupet till ytan skulle ha dödat vilken varelse som helst... Så långt är det okej. Men när dessa tandförsedda rockor ger sig till att studera fiskmåsar, för att i nästa skede hoppa upp i luften och flaxa omkring som halvgräddade plättar, då har jag fått nog. En av rockorna bestämmer sig för att det är roligare att vara fågel, och vips, så har den utvecklat lungor samt en flygförmåga som skulle få killarna i Royal Airforce att blekna av avund. Från djuphavsfisk till UFO på bara några veckor, det kallar jag evolution. Nej, ursäkta, jag menar skit.

Allas vår rocka utvecklar också andra talanger, men jag ska inte gå in på fler detaljer. Boken är seg som en överårig lakritsstång, och ungefär lika aptitretande. Det går långa stunder utan någon som helst handling, nästan som om Freedman försöker gasa men glömt att lägga i växeln. Detta i kombination med den mikroskopiska texten gör att man överväldigas av känslan att vilja strunta i alltihop. Jag knegade mig dock igenom boken, med våld får jag väl lov att säga. Mot slutet blev det litet action, men även den var av svag kvalitet. Hjältegänget beger sig gång efter annan ut för att ta pannkaksmonstret av daga, men varje gång som de känner på sig att firren lurar i buskarna, så är det någon som piper ”I don´t like this, it´s too quiet. Let´s go back to the cabin”. Och när precis samma händelseförlopp utspelar sig för tredje gången i följd, så sitter man faktiskt och hoppas att monstret ska komma farande och suga i sig hela gänget som spagetti.

Min kärlek för havsmonster till trots, så var det med illa dold lättnad jag vände sista bladet i Natural Selection. Jag kan tänka mig en mängd böcker som innehåller mera spänning än denna. Helsingfors telefonkatalog till exempel.

Varför boken får en hel stjärna? Den har ett väldigt snitsigt omslag.


Bok: Natural Selection av Dave Freedman

Betyg: *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

4/04/2009

Steve Alten - Meg

Jag har alltid haft en viss förkärlek för böcker innehållande förvuxna monster, sk. creature features. Pratar vi dessutom om havsmonster, ja då är jag såld. Meg är en förkortning på denna lilla firres fullständiga latinska namn; Carcharodon megalodon. Liten firre, ja. Megalodon är/var (välj själv.. efter att ha läst boken) alla hajars förfader, och anses vara utdöd. Med en vikt på ca 27 ton och en längd på drygt 20 meter, så tror jag faktikt att den skulle få klingan på mitt kraftigaste gäddspö att knaka en smula...

Enligt forskningen var megalodon en av sin tids mäktigaste och dödligaste predatorer. Alten plockar den från den sena Jura-perioden och in i vår tid, och han gör det bra. Såsom de flesta vet, så har det hittills varit "ganska svårt" att utforska de stora havsdjupen. Steve Alten gör det svåra möjligt, och långt därnere – på botten av Marianergraven, vid elva kilometers djup – kommer forskarna öga mot öga med en syn de helst hade varit utan. Carcharodon megalodon. Genom en serie slumpmässiga händelser lyckas en av dessa monsterhajar ta sig upp till ytvattnen. Det är en hona, och hon är hungrig.

Det är naturligtvis omöjligt att läsa boken utan att i tid och otid göra jämförelser med Peter Benchleys ”Hajen”. Riktigt upp i samma klass kommer Meg inte, främst just pga att Benchley var ”först”, och det är ju sist och slutligen frågan om en likartad storyline. Slutresultatet är väntat; man ger inga stående ovationer och man behöver knappast byta kalsonger efter sista sidan. Trots det kan Meg på inget vis kallas kalkon, boken har definitivt sina stunder. Det går nämligen inga längre perioder utan att söndertrasade köttbitar bidrar till övergödningen av havsvattnet. Slutet.. en smula pikant och pretentiöst, för att uttrycka det fint. Dock förstår jag varför boken väckt intresse bland diverse filmmakare. Jag tror Meg skulle göra sig riktigt bra på vita duken. Tyvärr har filmprojektet stött på patrull, och det är i skrivande stund osäkert om filmen över huvud taget kommer att se dagens ljus.

Även om man får lov att tillstå att språket i Meg är relativt enkelt, så är det dock inte direkt dåligt. Låt vara att jag läst den reviderade och utvidgade utgåvan. Enkelheten kan tom uppskattas av den läsarskara som mera sällan tyr sig till engelskspråkiga alster. Den väl tilltagna användningen av utropstecken ger emellanåt boken en tonårsaktig känsla, något som jag tvivlar på att författaren medvetet strävat efter. Meg torde dock vara Altens första bok, i alla fall är den nummer uno i Meg-serien, så man får ge honom litet slaklina.

Om du - som jag - är ett fan av böcker av den här typen, tveka då inte att skaffa Meg. Ta med bok och metspö till strandbryggan, släng ut krok och lina, och sätt dig väl tillrätta. Låt Marianergravens mörker omsluta dig...

Titta, du har ju napp.


Bok: Meg - Steve Alten

Betyg: * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!