Steve Alten - Meg

Jag har alltid haft en viss förkärlek för böcker innehållande förvuxna monster, sk. creature features. Pratar vi dessutom om havsmonster, ja då är jag såld. Meg är en förkortning på denna lilla firres fullständiga latinska namn; Carcharodon megalodon. Liten firre, ja. Megalodon är/var (välj själv.. efter att ha läst boken) alla hajars förfader, och anses vara utdöd. Med en vikt på ca 27 ton och en längd på drygt 20 meter, så tror jag faktikt att den skulle få klingan på mitt kraftigaste gäddspö att knaka en smula...

Enligt forskningen var megalodon en av sin tids mäktigaste och dödligaste predatorer. Alten plockar den från den sena Jura-perioden och in i vår tid, och han gör det bra. Såsom de flesta vet, så har det hittills varit "ganska svårt" att utforska de stora havsdjupen. Steve Alten gör det svåra möjligt, och långt därnere – på botten av Marianergraven, vid elva kilometers djup – kommer forskarna öga mot öga med en syn de helst hade varit utan. Carcharodon megalodon. Genom en serie slumpmässiga händelser lyckas en av dessa monsterhajar ta sig upp till ytvattnen. Det är en hona, och hon är hungrig.

Det är naturligtvis omöjligt att läsa boken utan att i tid och otid göra jämförelser med Peter Benchleys ”Hajen”. Riktigt upp i samma klass kommer Meg inte, främst just pga att Benchley var ”först”, och det är ju sist och slutligen frågan om en likartad storyline. Slutresultatet är väntat; man ger inga stående ovationer och man behöver knappast byta kalsonger efter sista sidan. Trots det kan Meg på inget vis kallas kalkon, boken har definitivt sina stunder. Det går nämligen inga längre perioder utan att söndertrasade köttbitar bidrar till övergödningen av havsvattnet. Slutet.. en smula pikant och pretentiöst, för att uttrycka det fint. Dock förstår jag varför boken väckt intresse bland diverse filmmakare. Jag tror Meg skulle göra sig riktigt bra på vita duken. Tyvärr har filmprojektet stött på patrull, och det är i skrivande stund osäkert om filmen över huvud taget kommer att se dagens ljus.

Även om man får lov att tillstå att språket i Meg är relativt enkelt, så är det dock inte direkt dåligt. Låt vara att jag läst den reviderade och utvidgade utgåvan. Enkelheten kan tom uppskattas av den läsarskara som mera sällan tyr sig till engelskspråkiga alster. Den väl tilltagna användningen av utropstecken ger emellanåt boken en tonårsaktig känsla, något som jag tvivlar på att författaren medvetet strävat efter. Meg torde dock vara Altens första bok, i alla fall är den nummer uno i Meg-serien, så man får ge honom litet slaklina.

Om du - som jag - är ett fan av böcker av den här typen, tveka då inte att skaffa Meg. Ta med bok och metspö till strandbryggan, släng ut krok och lina, och sätt dig väl tillrätta. Låt Marianergravens mörker omsluta dig...

Titta, du har ju napp.


Bok: Meg - Steve Alten

Betyg: * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!