Brian Keene - The Rising

Jag upptäckte Brian Keene på mitt vanliga sätt; genom idogt surfande på nätet. Efter ett antal "humm” och ”ahaa”, så var återigen ett litet smaskigt bokpaket på väg på posten. Innehållande bland annat The Rising av nyss nämnde herr Keene. Det var definitivt inget totalt hugskott i mörkret. I varudeklarationen stod det ord som ”zombie”, ”battle” och ”evil”, och sådana saker har på mig samma effekt som en tolv meters tomtelykta har på nattmal. Om man inte orkar läsa reklamen, så avger omslaget (i alla fall på pocketutgåvan) små, svarta vibbar om vad det är frågan om. Döda händer som sträcks ut mot läsaren... då vet man att det inte är frågan om en kokbok utgiven av Uleåborgs Kalorisällskap.

Det tog som vanligt någon vecka innan boken behagade plumsa ner i brevlådan bland räkningar och annat onödigt skräp, och jag hade inga problem med valet av bok. Om jag ska vara riktigt ärlig, så minns jag inte ens vad paketet innehöll i övrigt. Jag hade alltså gått och väntat.. litet grann. Det var alltså med ett förväntanbsfullt småleende man vände fram första bladet och lade upp fötterna på soffbordet. Småleendet vittrade dock bort mycket snabbt. Tiden rann iväg på en röd flod, och mycket senare fann jag mig fortsättningsvis med näsan djupt i boken, så djupt att jag nästan kunde känna likstanken som lägrat sig över Keenes nihilistiska värld...

Ifall det har undgått någon, så gillar jag zombielitteratur. Men kvalitén inom genren varierar storligen, alltifrån renodlat naturgödsel till riktiga pärlor. Keene hör definitivt till den senare kategorin. I The Rising snappar han åt sig zombietemat, vänder och vrider på det en smula, bultar och hackar, för att slutligen köra det genom en gammal illaluktande köttkvarn samtidigt som han glatt visslar ”I wanna be somebody”. Slutresultatet, som med ett segt klick droppar ut i ett sönderfrätt emaljkärl, är rent ut sagt demoniskt läckert.

Min vana trogen avslöjar jag inga detaljer, utan lämnar graven öppen för var och en att själv utforska.
Keenes språk är precist och rätt/rått på (välj själv alternativ). Hans böcker är inte kryddade med den mörkröda humor som genomsyrar Edward Lees böcker. Istället väljer författaren en mera rättfram ondska, som han på ett ytterligt förnämt sätt låter beröva läsaren hans eller hennes nattsömn. Till er som väljer att öppna boken, så säger jag bara: försök att lägga den ifrån er innan ni läst sista sidan, försök. Och när ni har gett upp och med ögon som wienerbröd tagit er fram till slutet, tja, då är det dags för uppföljaren. Keene lämnar nämligen av oss mitt ute i mörkret, och springer tjoande iväg med den enda kvarvarande MagLiten. Vi har bara att följa efter. Någonstans knastrar det i gruset.. eller är det annalkande viskningar från döda stämband?

God natt.


Bok: The Rising - Brian Keene

Betyg: * * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!