Visar inlägg med etikett zombie. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett zombie. Visa alla inlägg

6/29/2009

Joe McKinney – Dead City

”Inte en zombiebok nu igen”, hör jag någon stöna. Jomenvisst och jajamensan! Man kan aldrig ha för många (bra) zombieböcker. Det är alltid intressant när nya författarnamn dyker upp inom genren. Nu är jag faktiskt den förste att tillstå att många – tyvärr – är direkt usla. Men den som söker, han letar.. eller hur det nu var. Nu och då glittrar det faktiskt till av små löftesrika diamanter i den bottenlösa dyngan. Det är nu ett tag sedan jag läste Dead City, och jag har hunnit avverka en hel del böcker i denna kategori sedan dess. Ju fler jag läst, desto högre har jag skattat McKinneys bok. Dead City är minut-för-minut, sekund-för-sekund-action, och precis vad en uttråkad hårdrockare behöver.

Eddie Hudson är polisofficer. Vem ringer man när saker och ting börjar gå åt h-e? Som t.ex. att folk börjar tugga på varandra? Just det. Fabbo polisen. Hudson sitter alltså på parkettplats när saker och ting börjar barka åt pipan. Polisradio och media överhettas av meddelanden om levande döda som utan pardon attackerar allt inom syn- och hörhåll. Här har vi då den klassiska uppställningen: Hudson har familj och gör naturligtvis sitt yttersta för att ta sig tillbaka till dem, en kapplöpning inte bara mot klockan, utan också ett intet föraktfullt antal zombier. De sistnämnda har måhända gröna tummar – speciellt efter ett tag ute i solen – men inte speciellt "gröna värden".

Temat är alltså mycket snarlikt det som vi finner i Brian Keenes "The Rising", men där slutar de direkta likheterna. Medan Keene rör sig i sina egna demoniska dimensioner, så är McKinney en vän av den klassiska zombie-genren. McKinneys levande döda är långsamma (med några få undantag) och med nästintill noll hjärnkapacitet, något som bokens huvudperson snabbt lär sig utnyttja till fullo. X:et i ekvationen består av zombiernas aldrig sinande antal multiplicerat med deras omättliga hunger. Slutprodukten är en rödrykande baccanal av bly, blod och tarmar, som lär tillfredställa även den mest kräsne horrorfantast!

McKinney har definivt varit framme med oljekannan, innan han släppt iväg oss på denna smaskiga berg-och-dalbana. Bromsarna har han skruvat bort och skickat på service, och det är man bara tacksam för. Han lyckas utomordentligt väl med att hålla spänningen på topp och man har verkligen svårt att lägga boken ifrån sig, trots att klockan tickar iväg in på småtimmarna. Det är för mig ett tecken på att författaren har den rätta touchen vid gasgrillen. Några små lapsus här och där, plus att några frågor lämnas obesvarade, gör att Dead City glider ner från en klar femma till "endast" fyra stjärnor och ett glittrande plustecken.. Rollfigurernas själsliga liv lämnar författaren också därhän, men med den här typen av bok är det kanske till och med att föredra. Litterärt är Dead City onekligen öl och pizza, finsmakare ombedes utan krus fortsätta till avdelningen med Poe och Lovecraft.

Jag är, minst sagt, imponerad.


Bok: Dead City – Joe McKinney

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

4/17/2009

Brian Keene - City Of The Dead


City Of The Dead, uppföljaren till The Rising, ligger mörkt lockande på bordskanten. Detta är definitivt en av de böcker, vars införskaffande jag inte behövde fundera över två gånger. Det var en självklarhet efter bara 20 sidor in på The Rising. Man kan ibland drabbas av dubier då det gäller uppföljare, men med COTD kan ni tryggt stävja tvivlen i maggropen redan i sin linda. Boken tar fart från samma hållplats där The Rising knuffade av oss, så vad väntar ni på? Vänd fram första kapitlet och stig åter in i mörkrets kärna. Visst luktar det litet... ruttet?

Precis som i föregångaren, så har COTD inte många lugna stunder. Keene har hällt en försvarligt slurk högoktanig kerosin i sitt morgonkaffe, och det är en vild ritt han bjuder på. Efter diverse missöden tar sig våra zombie-slaktande huvudpersoner fram till en skyskrapa som ännu bemannas av levande människor. Skyskrapan är ett veritabelt fort, med massor av sk. firepower. Det är väl ingen stor överraskning att zombie-armén naturligtvis till slut bryter igenom. Väl ”inomhus” bjuder döingarna upp till en veritabel dödsdans. Till tonerna av Keenes väloljade dragspel bjuds vi på en orgie i blod, tarmar och krutrök, där nyss slaktade vänner ånyo stiger upp och gör ett så kallat sidbyte... Slutet... tja, det är som vanligt, mina vänner; det får ni läsa själva.

Det är nu en gång så, att har ni läst The Rising, så har ni egentligen inget val. Man ska antingen vara försedd med en otrolig karaktär eller så förhålla sig kall till genren överlag (härvidlag hänvisar jag än en gång till Kitty-deckarna) för att kunna stå över City Of The Dead. Boken tar er vidare genom en döende värld, en adrenalin-injicerad mardröm, som man inte vill ska ta slut. Så ta fram energidrickan, knäpp på sänglampan och lägg er väl tillrätta på britsen. Frampå småtimmarna kommer ni fortfarande att smyga runt i Brain, ursäkta, Brian Keenes litterära mörker, rödögda och med ett fyra-ordsmantra trummande i huvudet; "bara ett kapitel till", "bara ett kapitel till"...

Både The Rising och City Of The Dead skulle göra sig strålande på vita duken. Någon borde försiktigt knacka herrar filmproducenter i huvudet - med exempelvis ett avgnagt lårben - och tala om för dem att nu är det vår; slutpruttat i idet, dags att vakna.


Bok: City Of The Dead - Brian Keene

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

3/31/2009

Brian Keene - The Rising

Jag upptäckte Brian Keene på mitt vanliga sätt; genom idogt surfande på nätet. Efter ett antal "humm” och ”ahaa”, så var återigen ett litet smaskigt bokpaket på väg på posten. Innehållande bland annat The Rising av nyss nämnde herr Keene. Det var definitivt inget totalt hugskott i mörkret. I varudeklarationen stod det ord som ”zombie”, ”battle” och ”evil”, och sådana saker har på mig samma effekt som en tolv meters tomtelykta har på nattmal. Om man inte orkar läsa reklamen, så avger omslaget (i alla fall på pocketutgåvan) små, svarta vibbar om vad det är frågan om. Döda händer som sträcks ut mot läsaren... då vet man att det inte är frågan om en kokbok utgiven av Uleåborgs Kalorisällskap.

Det tog som vanligt någon vecka innan boken behagade plumsa ner i brevlådan bland räkningar och annat onödigt skräp, och jag hade inga problem med valet av bok. Om jag ska vara riktigt ärlig, så minns jag inte ens vad paketet innehöll i övrigt. Jag hade alltså gått och väntat.. litet grann. Det var alltså med ett förväntanbsfullt småleende man vände fram första bladet och lade upp fötterna på soffbordet. Småleendet vittrade dock bort mycket snabbt. Tiden rann iväg på en röd flod, och mycket senare fann jag mig fortsättningsvis med näsan djupt i boken, så djupt att jag nästan kunde känna likstanken som lägrat sig över Keenes nihilistiska värld...

Ifall det har undgått någon, så gillar jag zombielitteratur. Men kvalitén inom genren varierar storligen, alltifrån renodlat naturgödsel till riktiga pärlor. Keene hör definitivt till den senare kategorin. I The Rising snappar han åt sig zombietemat, vänder och vrider på det en smula, bultar och hackar, för att slutligen köra det genom en gammal illaluktande köttkvarn samtidigt som han glatt visslar ”I wanna be somebody”. Slutresultatet, som med ett segt klick droppar ut i ett sönderfrätt emaljkärl, är rent ut sagt demoniskt läckert.

Min vana trogen avslöjar jag inga detaljer, utan lämnar graven öppen för var och en att själv utforska.
Keenes språk är precist och rätt/rått på (välj själv alternativ). Hans böcker är inte kryddade med den mörkröda humor som genomsyrar Edward Lees böcker. Istället väljer författaren en mera rättfram ondska, som han på ett ytterligt förnämt sätt låter beröva läsaren hans eller hennes nattsömn. Till er som väljer att öppna boken, så säger jag bara: försök att lägga den ifrån er innan ni läst sista sidan, försök. Och när ni har gett upp och med ögon som wienerbröd tagit er fram till slutet, tja, då är det dags för uppföljaren. Keene lämnar nämligen av oss mitt ute i mörkret, och springer tjoande iväg med den enda kvarvarande MagLiten. Vi har bara att följa efter. Någonstans knastrar det i gruset.. eller är det annalkande viskningar från döda stämband?

God natt.


Bok: The Rising - Brian Keene

Betyg: * * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!