Visar inlägg med etikett Skräck. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Skräck. Visa alla inlägg

6/23/2009

Paul Wilson - The Keep

Paul Wilson har en lång rad böcker bakom sig, men trots det hör han till de nyare bekantskaperna för undertecknad. Jag har helt enkelt inte snubblat över någon av hans alster förrän relativt nyligen.

The Keep utspelar sig under andra världkriget, och idén med att förlägga storyn till denna tidpunkt applåderar jag varmt. Redan det gör att boken skiljer sig från så många andra.
Ett tyskt truppförband anländer till en gammal borg i de transylvanska alperna. Ett par soldater hittar konstiga metallkors infogade i stenmurarna, och ett av dem tycks vara av guld. De ger sig till att bända bort korset.. och stenen det sitter i rör på sig. Bakom stenen finns ett tomrum - och i tomrummet finns någonting uråldrigt och ondskefullt. Den tyska truppstyrkan börjar minska...

Låter det bra? Mm-m. Men sedan då? Tja, som jag sade är skalet är mycket bra, det är själva kärnan som inte riktigt håller måttet. Inledningen är bra, och den där fina horrorkänslan infinner sig mycket snabbt. Wilson mäter upp den rätta bungyhöjden och ger läsaren en klackspark med skruv i bakdelen. Tyvärr får man konstatera att elasticiteten i gummibandet är sisådär; man hänger och smågungar på samma ställe ända till sista sidan. Rädd blir man inte, knappt ens skrämd, tidvis är det faktiskt litet svårt att hålla tillbaka en förstulen gäspning... En smula besviket får man lov att konstatera att den inledande spänningen flaxar iväg ut i natten, utan att någonsin återvända, hur mycket man än hoppas och tror.

Författaren har plockat fram ett par av skräcklitteraturens verkliga klichéer, dammat av dem en smula, rest en borg runt dem, och byggt en medelmåttig story på det hela. Man får onekligen känslan av att Wilson kunde ha gjort mycket, mycket bättre ifrån sig med The Keep. För idén är bra, tom väldigt bra. Med litet mer intrikata vändningar och tre nypor mer action, så kunde detta ha blivit en riktig klassiker. Eller i alla fall en semiklassiker. Några sidor in i boken fick jag en misstänksam känsla av att det även gjorts en film baserad på The Keep. Och jomenvisst, The Keep har omvandlats till en vitaduken-version år 1983 (dvs. två år efter bokdebuten), och på svenska stoltserar den med namnet Satans borg.

Wilsons språk är rikt och målande – tom en smula gammaldags – och det har sin speciella charm. Det gör också att The Keep inhöstar tre stjärnor, även om jag känner mig tvungen att kasta iväg ett minustecken efter den sista minisolen. För i sanningens namn kunde hela affären ha varit litet mer komprimerad.

The Keep; småtråkig med en air av klass.


Bok: The Keep - Paul Wilson

Betyg: * * * -

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

5/10/2009

Edward Lee - The Bighead

Tja.

Den här boken är så over-the-top, så totalt utflippat sjuk, att man finner sig sittande med hakan i höjd med tånaglarna i redan efter de första kapitlen. Edward Lee antydde själv, under arbetet med boken, att det var det dittills sjukaste han skrivit. Han tog inte till överord, den gode Lee. T.o.m. vana hardcore-läsare, och tidigare fans av Lee, kommer viskande att fråga sig själva; "läste jag faktiskt vad jag precis läste?" Visst fan gjorde du det.

The Bighead.. vad är det för någonting? Jo, mina vänner, låt oss kort och gott säga att det är en varelse. Dock en människoliknande sådan. Med överproportionerade sexbegär och ett matchande organ. Att Bighead dessutom har – uff! – något annorlunda matvanor, då börjar ni så småningom ana vad det är frågan om, hmm? Nej, det är riktigt, ni hittar inte boken på samma hylla som Shakespeares samlade sonetter. Jag vågar nästan slå vad om att ni inte hittar boken (i alla fall inte utan att göra en beställning) i fysiska bokhandlar över huvud taget. Om inte det här är marginell litteratur, då vet jag inte vad som är.

The Bigheads vandringar i skog och mark får vi följa till lust eller leda, beroende på hur man är lagd. Men, men, nu ska vi inte förhasta oss. Lee kryddar denna råa gulasch med en värre ingredienser. Vad sägs om ett par nunnor från helvetet som bestialiskt plågar en kedjerökande och -svärande präst? Eller Lees bravado i nästintill varje bok; ett par helsjuka rednecks som definitivt slåss med självaste Bighead om priset som mest rabiata och dekadenta rollfigur? Inga – absolut inga – spärrar existerar i detta alster.

Det är svårt - nästintill omöjligt - att ge boken en regelrätt bedömning. Den är inte direkt spännande, bara sjusärdeles skruvad upplevelse, och totalt sprängfull med den svartaste humor du kan föreställa dig. Overlook Connection Press ska ha någon slags respekt för det våghalsiga beslutet att över huvud taget ge ut boken. Det enda som för mig personligen inverkar direkt på bedömningen, är de animerade bilderna som startar varje nytt kapitel. Dessa datoranimerade tröttsamheter ser direkt billiga ut, och rimmar dåligt med boken i övrigt.

Glasmage? Håll er då till Grisham och Cussler. För alla er som däremot har - eller tror er ha - en mage av rostfritt stål; smaska in trynet i The Bighead och testa er själva. Ni kanske blir förvånade.

Mycket förvånade.


Bok: The Bighead – Edward Lee

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

4/17/2009

Brian Keene - City Of The Dead


City Of The Dead, uppföljaren till The Rising, ligger mörkt lockande på bordskanten. Detta är definitivt en av de böcker, vars införskaffande jag inte behövde fundera över två gånger. Det var en självklarhet efter bara 20 sidor in på The Rising. Man kan ibland drabbas av dubier då det gäller uppföljare, men med COTD kan ni tryggt stävja tvivlen i maggropen redan i sin linda. Boken tar fart från samma hållplats där The Rising knuffade av oss, så vad väntar ni på? Vänd fram första kapitlet och stig åter in i mörkrets kärna. Visst luktar det litet... ruttet?

Precis som i föregångaren, så har COTD inte många lugna stunder. Keene har hällt en försvarligt slurk högoktanig kerosin i sitt morgonkaffe, och det är en vild ritt han bjuder på. Efter diverse missöden tar sig våra zombie-slaktande huvudpersoner fram till en skyskrapa som ännu bemannas av levande människor. Skyskrapan är ett veritabelt fort, med massor av sk. firepower. Det är väl ingen stor överraskning att zombie-armén naturligtvis till slut bryter igenom. Väl ”inomhus” bjuder döingarna upp till en veritabel dödsdans. Till tonerna av Keenes väloljade dragspel bjuds vi på en orgie i blod, tarmar och krutrök, där nyss slaktade vänner ånyo stiger upp och gör ett så kallat sidbyte... Slutet... tja, det är som vanligt, mina vänner; det får ni läsa själva.

Det är nu en gång så, att har ni läst The Rising, så har ni egentligen inget val. Man ska antingen vara försedd med en otrolig karaktär eller så förhålla sig kall till genren överlag (härvidlag hänvisar jag än en gång till Kitty-deckarna) för att kunna stå över City Of The Dead. Boken tar er vidare genom en döende värld, en adrenalin-injicerad mardröm, som man inte vill ska ta slut. Så ta fram energidrickan, knäpp på sänglampan och lägg er väl tillrätta på britsen. Frampå småtimmarna kommer ni fortfarande att smyga runt i Brain, ursäkta, Brian Keenes litterära mörker, rödögda och med ett fyra-ordsmantra trummande i huvudet; "bara ett kapitel till", "bara ett kapitel till"...

Både The Rising och City Of The Dead skulle göra sig strålande på vita duken. Någon borde försiktigt knacka herrar filmproducenter i huvudet - med exempelvis ett avgnagt lårben - och tala om för dem att nu är det vår; slutpruttat i idet, dags att vakna.


Bok: City Of The Dead - Brian Keene

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

3/25/2009

PRELUDIUM

Varför bloggar folk egentligen? Vad får en att sitta ett icke föraktfullt antal timmar framför datorn, och knappa ner tankar, händelser och minnen för andra att läsa och möjligen kommentera? Jag tror att orsakerna är lika många och nyanserade som bloggskrivarna själva. Och då är vid framme vid kärnfrågan då det gäller undertecknad; varför bloggar jag? Låt mig bara fukta gåspennans spets i bläckhornet, innan jag börjar...

Först och främst bör jag nämna, att namnet till trots så måste jag direkt göra alla wicca-utövare och annat dylikt folk ytterligt besvikna. Denna blogg behandlar nämligen på intet sätt svart magi. I alla fall inte den sort som man vanligtvis förknippar med grimoirer. Om man töjer på begreppet, så kan man kanske undra vad slags tecken och amuletter de författare besitter, som jag här kommer att presentera. För i det nattliga bibliotek jag nu öppnar portarna på, så är det utan tvekan lilla rödluvan som har ett fatalt underläge gentemot vargen.

Jag växte bildligt talat upp roende och hopande i en jämnt strömmande bokflod. I en finlandssvensk familj där alla läste mycket, eller faktiskt väldigt mycket, bytte jag redan i ett tidigt skede årorna mot en utombordare, och sedan dess har farten aldrig minskat. Som så många andra småkillar började jag med Wahlströms ungdomsböcker, för att sedan fortsätta med kioskwesterns och science fiction. Vid den mogna åldern av tio år hade de småblodiga western-böckerna inte min mors godkännande, så där var det smygläsning som gällde. Ni vet, den där klassiska uppställningen; täcke, ficklampa och bok. Ovanför täcket läste jag Asimov, Biggles och bröderna Hardy. Några år senare, mitt i den lugna, mjuka period som kännetecknar tonåren (torrt skratt) flackade jag runt på Åhléns bokavdelning i Umeå. Där kom vändpunkten. Jag fann mig stående med Stephen Kings ”Varsel” i handen, och egentligen innan jag riktigt fattat det själv, så stod jag utanför affären med bok och inköpskvitto prydligt nedstoppade i en plastpåse. Väl hemma i Finland igen slukade jag Varsel i raserfart, och i och med det var inkörsporten till skräcklitteraturen öppnad. Och som de flesta skräckälskare vet, så är porten när den väl är öppnad, totalt omöjlig att stänga igen. Inte för att jag ens har försökt.

Efter King upptäckte jag naturligtvis Dean Koontz, och därefter Clive Barker och Peter Straub. I dessa herrars fiktiva världar tillbringade jag många fina stunder, dock med små pauser nu och då för inmundigande av Poes och Lovecrafts alster. Dessa tidiga mästares böcker har påverkat skräcklitteraturen till den grad, att alla vänner av genren nog bör göra sig mödan att läsa minst en bok av vardera författaren. Det är en trevlig möda, märk väl. King, Koontz, Barker och Straub, ja. Dessa läste jag, de bästa böckerna mera än en gång, och alltid på svenska. Dessa författare var alla någorlunda produktiva (sett ur en bokälskares ögon), och tomrummen varvade jag med andra thrillers och spänningsromaner. Det här var innan tidsepoken www fick sitt stora genombrott, och man var totalt hänvisad till den fysiska bokhandeln, som i mångt och mycket satsade på sk. mainstream. Inget fel i det, men det betydde naturligtvis att alla ”marginella” böcker saknades. Jag levde dock i glad ovisshet om att det fanns ännu mörkare alster på marknaden, böcker som inte ens översattes till svenska, mestadels för att läsekretsen troligen ansågs vara för liten. Mina modersmålslärare i högstadiet och gymnasiet tyckte dock säkerligen att det mycket väl räckte med de skräckförfattare som vid tidpunkten ifråga fanns på marknaden. Vid varenda muntlig bokrecension kom jag släpande på King och Koontz, Koontz och King. När jag blev ombedd att prova med något nytt, tog jag med mig en krigsbok av Sven Hassel.

För bara några år sedan var jag åter på strövtåg i en bokhandel i Helsingfors. Av någon anledning kom jag in på avdelningen med engelska pocketböcker, och trots att jag läst några engelska böcker under årens gång, så var den definitiva merparten av mina böcker på svenska. Men nu stod jag alltså och plockade bland engelska pocketar, och fick något av en aha-upplevelse. Jag köpte två stycken sf-böcker, fick nog ett litet ryck tillbaka till barndomen där, och det var blodad tand direkt. Ett litet universum av böcker, som inte fanns översatta till svenska, öppnade sig för mina trånsjuka blickar. Nästa gång jag kom in i affären gick jag direkt bort till den engelska avdelningen. Efter en lång stunds väljande och vrakande fastnade jag för Richard Laymons ”The Glory Bus”. Författaren var totalt okänd för mig, och man kan nog lugnt säga att det var frågan om ett riktigt hugskott. För nu hade jag hittat den. Den mörkare subgenren, där spärrarna inte bara lossats, utan med ett hånfullt grin kastats skramlande ut i natten. Laymon fick mig att sent omsider sätta mig framför datorn och verkligen börja söka. Det dröjde inte länge förrän han fick sällskap av andra författare, och samtidigt lärde jag mig nya genre-termer, såsom hardcore horror och splatterspunk. Sedan dess har det inte funnits någon återvändo. Mina bokhyllor är överfulla – till min frus måttliga förtjusning – och jag har en aldrig sinande lista på böcker som jag bara måste ha. Missförstå mig inte, visst läser jag även annat än splatter, skräck och hardcore (ett genrebyte nu och då gör bara gott, allting kan bli tråkigt i längden), men tyngdpunkten ligger för närvarande på nämnda genre. I förbifarten kan jag väl dock nämna att jag även samlar på äldre fiske- och jaktlitteratur.

Och dååååå, gott folk, är vi framme vid varför jag bloggar. Orsaken står att finna i ovanvarande text. Jag hoppas nämligen att fler skräckälskare - främst då folk som hittills rört sig därute i den lugna mittfåran - ska upptäcka detta mindre och mer snabbrinnande biflöde. Den mörkt glittrande ytan kan för vissa te sig avskräckande, och har man dålig mage skall man kanske hålla sig till Kitty-deckarna istället. För mina gelikar; jag hoppas att jag kan hjälpa er fiska upp några pärlor ur det sumpiga träskvattnet. Denna blogg kommer – i total avsaknad någon slags ordning, alfabetisk eller tidsenlig – att avhandla ”marginella böcker”. Av den fiktiva sorten. Främst kommer vi att röra oss i kategorin skräck och splatter, då och då med små tådopp i pölar av science fiction och action. Möjligen kastar jag av sentimentala skäl in någon äldre godbit ibland. Recensionerna kommer utan undantag att följas av en slutbedömning som naturligtvis är min egen, och därför totalt och hedniskt subjektiv. Det står alltså var och en fritt att vara av avvikande åsikt gällande dessa. Ifall någon känner igen min stil, så ska jag tillstå att jag skrivit några recensioner på en bokhandels hemsida. Någon gång emellanåt, ifall jag känner för det, kanske jag kommer att hänge mig åt en eller annan kort fundering om skräcklitteraturen sådär i allmänhet. Dessa filosofiska stunder återkommer i så fall med långa mellanrum, någonting som ni, ärade läsare, till fullo kommer att förstå att uppskatta.

Jag funderade i exakt 5,73 sekunder på vilket språk jag skulle föra denna blogg. På engelska finns det redan både det ena och det andra skrivet om i princip allting, så då kvarstod finska eller svenska. Med ett litet hopp om att nå ut i Norden överlag, så valde jag det senare. Att svenskan är mitt modersmål påverkade mig också litet grann. Förutom Danmark, Sverige och Norge, så har vi ju också den svenskspråkiga minoriteten här i Finland. Vi var sjutton stycken senast jag räknade.

Slutligen; ifall ni sitter och väntar på en Grisham-recension eller en inblick i livet på Hogwart så kommer ni att bli besvikna. Denna blogg glider fram långt ifrån allfartsvägarna och hållplatserna är kalla och mörka.
Utifall någon av mina aktningsvärda lärare i modersmål från något decennium tillbaka råkar snubbla över denna blogg, så säger jag: hej (igen) och väl bekomme!

Med dessa små ord hälsar jag er alla välkomna, och hoppas att det ska smaka!

Låt nu mörkret falla.


- Varjagr