Visar inlägg med etikett ondska. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ondska. Visa alla inlägg

6/23/2009

Paul Wilson - The Keep

Paul Wilson har en lång rad böcker bakom sig, men trots det hör han till de nyare bekantskaperna för undertecknad. Jag har helt enkelt inte snubblat över någon av hans alster förrän relativt nyligen.

The Keep utspelar sig under andra världkriget, och idén med att förlägga storyn till denna tidpunkt applåderar jag varmt. Redan det gör att boken skiljer sig från så många andra.
Ett tyskt truppförband anländer till en gammal borg i de transylvanska alperna. Ett par soldater hittar konstiga metallkors infogade i stenmurarna, och ett av dem tycks vara av guld. De ger sig till att bända bort korset.. och stenen det sitter i rör på sig. Bakom stenen finns ett tomrum - och i tomrummet finns någonting uråldrigt och ondskefullt. Den tyska truppstyrkan börjar minska...

Låter det bra? Mm-m. Men sedan då? Tja, som jag sade är skalet är mycket bra, det är själva kärnan som inte riktigt håller måttet. Inledningen är bra, och den där fina horrorkänslan infinner sig mycket snabbt. Wilson mäter upp den rätta bungyhöjden och ger läsaren en klackspark med skruv i bakdelen. Tyvärr får man konstatera att elasticiteten i gummibandet är sisådär; man hänger och smågungar på samma ställe ända till sista sidan. Rädd blir man inte, knappt ens skrämd, tidvis är det faktiskt litet svårt att hålla tillbaka en förstulen gäspning... En smula besviket får man lov att konstatera att den inledande spänningen flaxar iväg ut i natten, utan att någonsin återvända, hur mycket man än hoppas och tror.

Författaren har plockat fram ett par av skräcklitteraturens verkliga klichéer, dammat av dem en smula, rest en borg runt dem, och byggt en medelmåttig story på det hela. Man får onekligen känslan av att Wilson kunde ha gjort mycket, mycket bättre ifrån sig med The Keep. För idén är bra, tom väldigt bra. Med litet mer intrikata vändningar och tre nypor mer action, så kunde detta ha blivit en riktig klassiker. Eller i alla fall en semiklassiker. Några sidor in i boken fick jag en misstänksam känsla av att det även gjorts en film baserad på The Keep. Och jomenvisst, The Keep har omvandlats till en vitaduken-version år 1983 (dvs. två år efter bokdebuten), och på svenska stoltserar den med namnet Satans borg.

Wilsons språk är rikt och målande – tom en smula gammaldags – och det har sin speciella charm. Det gör också att The Keep inhöstar tre stjärnor, även om jag känner mig tvungen att kasta iväg ett minustecken efter den sista minisolen. För i sanningens namn kunde hela affären ha varit litet mer komprimerad.

The Keep; småtråkig med en air av klass.


Bok: The Keep - Paul Wilson

Betyg: * * * -

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

5/27/2009

Richard Laymon - Midnight´s Lair

Det är ingen hemlighet att jag har en svag punkt för Richard Laymon. Jag tycker att han var underskattad då han levde, och är så fortsättningsvis. Laymon var ingen King eller Koontz, han skrev inga mega-opus med djupa inblickar i huvudpersonernas själsliv. Nej, Laymon satsade istället på naken råhet och avskalad ondska, något som placerade honom i en egen kategori. Missförstå mig rätt, jag gillar King och Koontz (de gamla böckerna, och det gäller för båda författarna), men jag tycker det är fel att jämföra två helt olika kategorier med varann.

Nåväl, till boken. Midnight´s Lair... redan namnet får förväntans gåshud att slå upp på ens hjärnbark. Och visst får man det man väntar sig, tvättäkta Laymon, smack i plytet!
Mordock-grottan har länge varit en turistattraktion av klass. Guidade turer medelst båt har under årens lopp lockat tusentals besökare att bege sig ner under jordskorpan till den underjordiska sjön och grottan med sina sevärdheter. Ett fatalt elavbrott släcker plötsligt ljusen mitt under en grottur, och turisterna finner sig fångade i det absolut becksvartaste mörker. Hissarna är naturligtvis ur funktion, och de får leta efter en annan utväg. I sina försök frigör de någonting, någonting som aldrig varit menat för omvärlden att se, någonting ytterligt brutalt och bestialiskt. Allt detta samtidigt som Laymon inte låter oss glömma att den svartaste ondskan många gånger står att finna hos de vanligaste och utifrån sett mest oskuldfulla människorna.

Midnight´s Lair är klassisk Laymon, rakt in i soppan utan onödiga upplägg och krusiduller. Boken är en gourmeträtt för oss splatterälskare, men den ska avnjutas på snabbmatsvis; med ljudliga smaskningar och ett flottigt flin i fejset. Laymons tvådimensionella persongalleri gör dock att jag nästan aldrig kan dela ut topp-poäng, det blir konstant ett litet avdrag för utebliven telemarklandning. Dock får jag tillstå att det är med illa dold förtjusning jag öppnar varje ny Laymon-bok. Just nu har jag hela elva stycken olästa exemplar liggande i den gottepåse, som vanliga människor kallar för bokhylla, och tre till är på väg. Himmelriket är nära.

Stig ombord, gott folk! Turen startar om en minut. Va´sa, glömt ficklampan? Bra.


Bok: Midnight´s Lair - Richard Laymon

Betyg: * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!