Visar inlägg med etikett Brian Keene. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Brian Keene. Visa alla inlägg

10/30/2009

Brian Keene – Dead Sea

Nu, nu har jag återigen Keene där jag vill ha honom. I zombievärlden. Det är där han hör hemma, trots att hans senare böcker avhandlat helt andra ting. Men så kommer de inte riktigt upp i samma klass heller. Hur är det då med Dead Sea, är den svan-märkt med ett bäst-föredatum? Nej, tack och lov. Ingredienserna är fåtaliga och förpackningen håller inte riktigt tätt. På varudeklarationen står det bara ”Kött”. Litet längre ner – och med knappt läsbar text – står det ”levande”. Då frågar vi oss; kravlar Dead Sea iväg ut i natten med samma inlevelse som The Rising och City Of The Dead? Mmm... nästan, men inte riktigt. TR och COTD är redan klassiker inom genren, och att kräva att alla böcker ska nå samma nivå kan nog vara liiiiite orättvist. Trots det så är det ju ingen som förbjuder en att hoppas.

Vi startar i – naturligtvis – en döende värld, där de fåtaliga överlevande lyckas ta sig ombord på ett fartyg. Därefter bär det iväg ut till sjöss, till säkerheten. Nästan. Farsoten nöjer sig nämligen inte med att hålla sig på land.
Det är i princip inget fel på storyn, det känns dock som om Keene inte riktigt hittat den där transaktiga spänningen som kännetecknade TR och COTD. Suverän idé, men utförandet saknar den där lilla saltigheten som får tungan att hänga och fladdra som dragsnöret till en gammal utombordare. Sekvensen med händelserna på båten tycker jag kunde ha fått betydligt mera utrymme, för där kommer vi för en stund upp i den rätta mängden ampere.

Men man ska inte vara otacksam. Inom zombielitteraturen håller Keene fortsättningsvis en topplats i mitt svartnade hjärta. Själv har han meddelat att han sagt sitt i temat ifråga, och för oss fans är det bara att hoppas på att det var ett nyårslöfte. Ni vet, ett sånt där som ingen håller.

Nu ska jag åka och fiska.


Bok: Dead Sea – Brian Keene

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

5/15/2009

Brian Keene - Castaways

Vem har lyckats undgå reality-showerna som TV-rutan spyr ut i våra vardagsrum? Utbudet bara växer och mitt eget dumburkstittande minskar i samma takt. Program i kategorin ”Titta, vi överlever” har fått något av guldkalvsstatus, och rullar på till synes utan slut.

Mr. Keene tycks också vara av åsikten att en förändring vore på plats. I Castaways (vilket är titeln för den fiktiva TV-showen) får vi ytligt bekanta oss med tävlingsdeltagarna och det ack så välbekanta konceptet med en öde ö/så och så många deltagare/en vinnare! Örf. Men Keenes ö är - i motsats till vad alla tror – inte obebodd. Där finns.. varelser. Dessutom har en av deltagarna sina egna storvulna planer. Författaren bestämmer sig för att dra ur sprinten till handgranaten på en gång, ingen idé att vänta. Blodbadet kan börja. Och här tycker jag faktiskt att Keene kunde ha dragit ut en smula på det hela, och tagit deltagarna av daga med mera finess och idérikedom. Låt vara att han sprejar tacknämliga mängder blod och köttslamsor över den gyllenvita sandstranden, men det är en smula hafs och slafs över det hela.

Vad är det då som driver varelserna att attackera tävlingsdeltagarna? Jomenvisst. Med god aptit smaskar de i sig de manliga tävlare som de får tag i, kvinnorna bär de däremot iväg med till sin hemvist. Där ska det vankas andra förlustelser än de gourmet-relaterade... Ett fåtal deltagare lyckas dock smita undan i djungeln, och ger sig därefter, på rejält och trovärdigt hjältemanér, iväg för att rädda de bortrövade kvinnorna. Med bambuspjut och stenar.

Jag gillar Brian Keene och därför har jag oerhört svårt för att racka ner på någon av hans böcker. Keene tycks dock ha skrivit av sig den första ivern, den som kommer med nybliven stjärnstatus. Eller de bästa böckerna kanske kommer i jakten på nämnda status. Keenes zombieböcker är mycket bra, och även några av de andra håller hög klass. Men så har det börjat dyka upp sådana här halvdana alster, som inte lever upp till den standard han själv varit med om att sätta. Idén med Castaways är bra, men... Det blir ingen riktig spänning, och trots doftförnimmelserna av rå stroganoff, så är hela kalaset en smula förutsägbart. Vi får hoppas att Keene slipar både penna och yxa innan nästa gång. För efter knäckebröd vore det extra fint med en bakelse, en sådan där riktigt kletig en...

Bok: Castaways - Brian Keene

Betyg: * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

4/17/2009

Brian Keene - City Of The Dead


City Of The Dead, uppföljaren till The Rising, ligger mörkt lockande på bordskanten. Detta är definitivt en av de böcker, vars införskaffande jag inte behövde fundera över två gånger. Det var en självklarhet efter bara 20 sidor in på The Rising. Man kan ibland drabbas av dubier då det gäller uppföljare, men med COTD kan ni tryggt stävja tvivlen i maggropen redan i sin linda. Boken tar fart från samma hållplats där The Rising knuffade av oss, så vad väntar ni på? Vänd fram första kapitlet och stig åter in i mörkrets kärna. Visst luktar det litet... ruttet?

Precis som i föregångaren, så har COTD inte många lugna stunder. Keene har hällt en försvarligt slurk högoktanig kerosin i sitt morgonkaffe, och det är en vild ritt han bjuder på. Efter diverse missöden tar sig våra zombie-slaktande huvudpersoner fram till en skyskrapa som ännu bemannas av levande människor. Skyskrapan är ett veritabelt fort, med massor av sk. firepower. Det är väl ingen stor överraskning att zombie-armén naturligtvis till slut bryter igenom. Väl ”inomhus” bjuder döingarna upp till en veritabel dödsdans. Till tonerna av Keenes väloljade dragspel bjuds vi på en orgie i blod, tarmar och krutrök, där nyss slaktade vänner ånyo stiger upp och gör ett så kallat sidbyte... Slutet... tja, det är som vanligt, mina vänner; det får ni läsa själva.

Det är nu en gång så, att har ni läst The Rising, så har ni egentligen inget val. Man ska antingen vara försedd med en otrolig karaktär eller så förhålla sig kall till genren överlag (härvidlag hänvisar jag än en gång till Kitty-deckarna) för att kunna stå över City Of The Dead. Boken tar er vidare genom en döende värld, en adrenalin-injicerad mardröm, som man inte vill ska ta slut. Så ta fram energidrickan, knäpp på sänglampan och lägg er väl tillrätta på britsen. Frampå småtimmarna kommer ni fortfarande att smyga runt i Brain, ursäkta, Brian Keenes litterära mörker, rödögda och med ett fyra-ordsmantra trummande i huvudet; "bara ett kapitel till", "bara ett kapitel till"...

Både The Rising och City Of The Dead skulle göra sig strålande på vita duken. Någon borde försiktigt knacka herrar filmproducenter i huvudet - med exempelvis ett avgnagt lårben - och tala om för dem att nu är det vår; slutpruttat i idet, dags att vakna.


Bok: City Of The Dead - Brian Keene

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

3/31/2009

Brian Keene - The Rising

Jag upptäckte Brian Keene på mitt vanliga sätt; genom idogt surfande på nätet. Efter ett antal "humm” och ”ahaa”, så var återigen ett litet smaskigt bokpaket på väg på posten. Innehållande bland annat The Rising av nyss nämnde herr Keene. Det var definitivt inget totalt hugskott i mörkret. I varudeklarationen stod det ord som ”zombie”, ”battle” och ”evil”, och sådana saker har på mig samma effekt som en tolv meters tomtelykta har på nattmal. Om man inte orkar läsa reklamen, så avger omslaget (i alla fall på pocketutgåvan) små, svarta vibbar om vad det är frågan om. Döda händer som sträcks ut mot läsaren... då vet man att det inte är frågan om en kokbok utgiven av Uleåborgs Kalorisällskap.

Det tog som vanligt någon vecka innan boken behagade plumsa ner i brevlådan bland räkningar och annat onödigt skräp, och jag hade inga problem med valet av bok. Om jag ska vara riktigt ärlig, så minns jag inte ens vad paketet innehöll i övrigt. Jag hade alltså gått och väntat.. litet grann. Det var alltså med ett förväntanbsfullt småleende man vände fram första bladet och lade upp fötterna på soffbordet. Småleendet vittrade dock bort mycket snabbt. Tiden rann iväg på en röd flod, och mycket senare fann jag mig fortsättningsvis med näsan djupt i boken, så djupt att jag nästan kunde känna likstanken som lägrat sig över Keenes nihilistiska värld...

Ifall det har undgått någon, så gillar jag zombielitteratur. Men kvalitén inom genren varierar storligen, alltifrån renodlat naturgödsel till riktiga pärlor. Keene hör definitivt till den senare kategorin. I The Rising snappar han åt sig zombietemat, vänder och vrider på det en smula, bultar och hackar, för att slutligen köra det genom en gammal illaluktande köttkvarn samtidigt som han glatt visslar ”I wanna be somebody”. Slutresultatet, som med ett segt klick droppar ut i ett sönderfrätt emaljkärl, är rent ut sagt demoniskt läckert.

Min vana trogen avslöjar jag inga detaljer, utan lämnar graven öppen för var och en att själv utforska.
Keenes språk är precist och rätt/rått på (välj själv alternativ). Hans böcker är inte kryddade med den mörkröda humor som genomsyrar Edward Lees böcker. Istället väljer författaren en mera rättfram ondska, som han på ett ytterligt förnämt sätt låter beröva läsaren hans eller hennes nattsömn. Till er som väljer att öppna boken, så säger jag bara: försök att lägga den ifrån er innan ni läst sista sidan, försök. Och när ni har gett upp och med ögon som wienerbröd tagit er fram till slutet, tja, då är det dags för uppföljaren. Keene lämnar nämligen av oss mitt ute i mörkret, och springer tjoande iväg med den enda kvarvarande MagLiten. Vi har bara att följa efter. Någonstans knastrar det i gruset.. eller är det annalkande viskningar från döda stämband?

God natt.


Bok: The Rising - Brian Keene

Betyg: * * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!