City Of The Dead, uppföljaren till The Rising, ligger mörkt lockande på bordskanten. Detta är definitivt en av de böcker, vars införskaffande jag inte behövde fundera över två gånger. Det var en självklarhet efter bara 20 sidor in på The Rising. Man kan ibland drabbas av dubier då det gäller uppföljare, men med COTD kan ni tryggt stävja tvivlen i maggropen redan i sin linda. Boken tar fart från samma hållplats där The Rising knuffade av oss, så vad väntar ni på? Vänd fram första kapitlet och stig åter in i mörkrets kärna. Visst luktar det litet... ruttet?
Precis som i föregångaren, så har COTD inte många lugna stunder. Keene har hällt en försvarligt slurk högoktanig kerosin i sitt morgonkaffe, och det är en vild ritt han bjuder på. Efter diverse missöden tar sig våra zombie-slaktande huvudpersoner fram till en skyskrapa som ännu bemannas av levande människor. Skyskrapan är ett veritabelt fort, med massor av sk. firepower. Det är väl ingen stor överraskning att zombie-armén naturligtvis till slut bryter igenom. Väl ”inomhus” bjuder döingarna upp till en veritabel dödsdans. Till tonerna av Keenes väloljade dragspel bjuds vi på en orgie i blod, tarmar och krutrök, där nyss slaktade vänner ånyo stiger upp och gör ett så kallat sidbyte... Slutet... tja, det är som vanligt, mina vänner; det får ni läsa själva.
Det är nu en gång så, att har ni läst The Rising, så har ni egentligen inget val. Man ska antingen vara försedd med en otrolig karaktär eller så förhålla sig kall till genren överlag (härvidlag hänvisar jag än en gång till Kitty-deckarna) för att kunna stå över City Of The Dead. Boken tar er vidare genom en döende värld, en adrenalin-injicerad mardröm, som man inte vill ska ta slut. Så ta fram energidrickan, knäpp på sänglampan och lägg er väl tillrätta på britsen. Frampå småtimmarna kommer ni fortfarande att smyga runt i Brain, ursäkta, Brian Keenes litterära mörker, rödögda och med ett fyra-ordsmantra trummande i huvudet; "bara ett kapitel till", "bara ett kapitel till"...
Både The Rising och City Of The Dead skulle göra sig strålande på vita duken. Någon borde försiktigt knacka herrar filmproducenter i huvudet - med exempelvis ett avgnagt lårben - och tala om för dem att nu är det vår; slutpruttat i idet, dags att vakna.
Bok: City Of The Dead - Brian Keene
Betyg: * * * *
Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar