PRELUDIUM

Varför bloggar folk egentligen? Vad får en att sitta ett icke föraktfullt antal timmar framför datorn, och knappa ner tankar, händelser och minnen för andra att läsa och möjligen kommentera? Jag tror att orsakerna är lika många och nyanserade som bloggskrivarna själva. Och då är vid framme vid kärnfrågan då det gäller undertecknad; varför bloggar jag? Låt mig bara fukta gåspennans spets i bläckhornet, innan jag börjar...

Först och främst bör jag nämna, att namnet till trots så måste jag direkt göra alla wicca-utövare och annat dylikt folk ytterligt besvikna. Denna blogg behandlar nämligen på intet sätt svart magi. I alla fall inte den sort som man vanligtvis förknippar med grimoirer. Om man töjer på begreppet, så kan man kanske undra vad slags tecken och amuletter de författare besitter, som jag här kommer att presentera. För i det nattliga bibliotek jag nu öppnar portarna på, så är det utan tvekan lilla rödluvan som har ett fatalt underläge gentemot vargen.

Jag växte bildligt talat upp roende och hopande i en jämnt strömmande bokflod. I en finlandssvensk familj där alla läste mycket, eller faktiskt väldigt mycket, bytte jag redan i ett tidigt skede årorna mot en utombordare, och sedan dess har farten aldrig minskat. Som så många andra småkillar började jag med Wahlströms ungdomsböcker, för att sedan fortsätta med kioskwesterns och science fiction. Vid den mogna åldern av tio år hade de småblodiga western-böckerna inte min mors godkännande, så där var det smygläsning som gällde. Ni vet, den där klassiska uppställningen; täcke, ficklampa och bok. Ovanför täcket läste jag Asimov, Biggles och bröderna Hardy. Några år senare, mitt i den lugna, mjuka period som kännetecknar tonåren (torrt skratt) flackade jag runt på Åhléns bokavdelning i Umeå. Där kom vändpunkten. Jag fann mig stående med Stephen Kings ”Varsel” i handen, och egentligen innan jag riktigt fattat det själv, så stod jag utanför affären med bok och inköpskvitto prydligt nedstoppade i en plastpåse. Väl hemma i Finland igen slukade jag Varsel i raserfart, och i och med det var inkörsporten till skräcklitteraturen öppnad. Och som de flesta skräckälskare vet, så är porten när den väl är öppnad, totalt omöjlig att stänga igen. Inte för att jag ens har försökt.

Efter King upptäckte jag naturligtvis Dean Koontz, och därefter Clive Barker och Peter Straub. I dessa herrars fiktiva världar tillbringade jag många fina stunder, dock med små pauser nu och då för inmundigande av Poes och Lovecrafts alster. Dessa tidiga mästares böcker har påverkat skräcklitteraturen till den grad, att alla vänner av genren nog bör göra sig mödan att läsa minst en bok av vardera författaren. Det är en trevlig möda, märk väl. King, Koontz, Barker och Straub, ja. Dessa läste jag, de bästa böckerna mera än en gång, och alltid på svenska. Dessa författare var alla någorlunda produktiva (sett ur en bokälskares ögon), och tomrummen varvade jag med andra thrillers och spänningsromaner. Det här var innan tidsepoken www fick sitt stora genombrott, och man var totalt hänvisad till den fysiska bokhandeln, som i mångt och mycket satsade på sk. mainstream. Inget fel i det, men det betydde naturligtvis att alla ”marginella” böcker saknades. Jag levde dock i glad ovisshet om att det fanns ännu mörkare alster på marknaden, böcker som inte ens översattes till svenska, mestadels för att läsekretsen troligen ansågs vara för liten. Mina modersmålslärare i högstadiet och gymnasiet tyckte dock säkerligen att det mycket väl räckte med de skräckförfattare som vid tidpunkten ifråga fanns på marknaden. Vid varenda muntlig bokrecension kom jag släpande på King och Koontz, Koontz och King. När jag blev ombedd att prova med något nytt, tog jag med mig en krigsbok av Sven Hassel.

För bara några år sedan var jag åter på strövtåg i en bokhandel i Helsingfors. Av någon anledning kom jag in på avdelningen med engelska pocketböcker, och trots att jag läst några engelska böcker under årens gång, så var den definitiva merparten av mina böcker på svenska. Men nu stod jag alltså och plockade bland engelska pocketar, och fick något av en aha-upplevelse. Jag köpte två stycken sf-böcker, fick nog ett litet ryck tillbaka till barndomen där, och det var blodad tand direkt. Ett litet universum av böcker, som inte fanns översatta till svenska, öppnade sig för mina trånsjuka blickar. Nästa gång jag kom in i affären gick jag direkt bort till den engelska avdelningen. Efter en lång stunds väljande och vrakande fastnade jag för Richard Laymons ”The Glory Bus”. Författaren var totalt okänd för mig, och man kan nog lugnt säga att det var frågan om ett riktigt hugskott. För nu hade jag hittat den. Den mörkare subgenren, där spärrarna inte bara lossats, utan med ett hånfullt grin kastats skramlande ut i natten. Laymon fick mig att sent omsider sätta mig framför datorn och verkligen börja söka. Det dröjde inte länge förrän han fick sällskap av andra författare, och samtidigt lärde jag mig nya genre-termer, såsom hardcore horror och splatterspunk. Sedan dess har det inte funnits någon återvändo. Mina bokhyllor är överfulla – till min frus måttliga förtjusning – och jag har en aldrig sinande lista på böcker som jag bara måste ha. Missförstå mig inte, visst läser jag även annat än splatter, skräck och hardcore (ett genrebyte nu och då gör bara gott, allting kan bli tråkigt i längden), men tyngdpunkten ligger för närvarande på nämnda genre. I förbifarten kan jag väl dock nämna att jag även samlar på äldre fiske- och jaktlitteratur.

Och dååååå, gott folk, är vi framme vid varför jag bloggar. Orsaken står att finna i ovanvarande text. Jag hoppas nämligen att fler skräckälskare - främst då folk som hittills rört sig därute i den lugna mittfåran - ska upptäcka detta mindre och mer snabbrinnande biflöde. Den mörkt glittrande ytan kan för vissa te sig avskräckande, och har man dålig mage skall man kanske hålla sig till Kitty-deckarna istället. För mina gelikar; jag hoppas att jag kan hjälpa er fiska upp några pärlor ur det sumpiga träskvattnet. Denna blogg kommer – i total avsaknad någon slags ordning, alfabetisk eller tidsenlig – att avhandla ”marginella böcker”. Av den fiktiva sorten. Främst kommer vi att röra oss i kategorin skräck och splatter, då och då med små tådopp i pölar av science fiction och action. Möjligen kastar jag av sentimentala skäl in någon äldre godbit ibland. Recensionerna kommer utan undantag att följas av en slutbedömning som naturligtvis är min egen, och därför totalt och hedniskt subjektiv. Det står alltså var och en fritt att vara av avvikande åsikt gällande dessa. Ifall någon känner igen min stil, så ska jag tillstå att jag skrivit några recensioner på en bokhandels hemsida. Någon gång emellanåt, ifall jag känner för det, kanske jag kommer att hänge mig åt en eller annan kort fundering om skräcklitteraturen sådär i allmänhet. Dessa filosofiska stunder återkommer i så fall med långa mellanrum, någonting som ni, ärade läsare, till fullo kommer att förstå att uppskatta.

Jag funderade i exakt 5,73 sekunder på vilket språk jag skulle föra denna blogg. På engelska finns det redan både det ena och det andra skrivet om i princip allting, så då kvarstod finska eller svenska. Med ett litet hopp om att nå ut i Norden överlag, så valde jag det senare. Att svenskan är mitt modersmål påverkade mig också litet grann. Förutom Danmark, Sverige och Norge, så har vi ju också den svenskspråkiga minoriteten här i Finland. Vi var sjutton stycken senast jag räknade.

Slutligen; ifall ni sitter och väntar på en Grisham-recension eller en inblick i livet på Hogwart så kommer ni att bli besvikna. Denna blogg glider fram långt ifrån allfartsvägarna och hållplatserna är kalla och mörka.
Utifall någon av mina aktningsvärda lärare i modersmål från något decennium tillbaka råkar snubbla över denna blogg, så säger jag: hej (igen) och väl bekomme!

Med dessa små ord hälsar jag er alla välkomna, och hoppas att det ska smaka!

Låt nu mörkret falla.


- Varjagr