En rå början..

Jag behövde inte ens två sekunder för att besluta mig för vilken den första recensionen skulle bli. Det var ett ganska lätt val. Here we go.

När Harry Potter återvänder till Hogwarts för sitt fjärde år, är allt förändrat. Ron och Hermione har någonting... Nä, skojar bara. Eftersom det var ”The Glory Bus” som fick mig att se ljuset, så är det inte mer än rätt att jag börjar just med den boken. Richard Laymon har sin egen stil, vilket jag hos en författare anser vara av relativt stor vikt. The Glory Bus (härefter hänvisar jag till boken som TGB) spritter iväg som en yster skogshare med vårkänslor i pälshjärtat. Inga långa upplägg här inte. En ung kvinna vid namn Pamela finner sig med litet milt våld bortförd av en seriemördare. I sista sekunden räddas hon.. av en busschaufför. Bussen han kör är full av ”passagerare”. Dockor.

Norman är en ok kille. På en bilresa råkar han bara bekanta sig med personer som inte ens med bästa vilja kan klassificeras som ok. Det blir en vild resa ner mot ett virvlande mörker. Både Pamela och Norman finner sig slutligen på samma ställe, i en liten håla mitt ute i ingenstans. De fåtaliga invånarna i den lilla byn är... en smula konstiga. Normans medresenärer bestämmer sig för att ha litet roligt, och helvetet öppnar sina vida portar.

Tänker inte gå in på detaljerna mer än så. Få saker gör mig så förbannad som när recensenter sätter sig ner och kopierar ner halva boken, för att få rulla sig i sin egen strålglans (läs ”dynga”). Samtidigt förstör de nöjet för alla läsare, men trångsyntheten tillåter inte dessa narcissistiska pseudokritikers myrhjärnor att registrera sådana petitesser. Nåväl, slut på lektionen. Laymon skriver här med gusto och inlevelse. Han har blivit anklagad för att inte blåsa tillräckligt med liv i sina rollfigurer, och där får jag delvis hålla med. Personerna förblir alltid ganska ytliga, men det är nu en gång Laymons stil. Eller var. Richard Laymon dog år 2001. TGB innehåller alla Laymons varumärken; blod, sex och död, men inte nödvändigtvis i den ordningen. Laymon gillade ibland att skruva sina slut, att få till en liten knorr alltså. Det gillar jag personligen. Om man kan gissa slutet efter de trettio första sidorna, kan man lika väl stansa fast bacon på omslaget och ge hela skiten åt hunden (som troligen rynkar på nosen).

Laymons språk är lätt och ledigt. Både texten och storyn flyter på bra, med den där smågalna logiken som är hans kännetecken. Det blir aldrig riktigt tråkigt, även om farten saktar av i vissa avsnitt. Det bör nämnas att TGB även har getts ut under titeln Into The Fire. Boken är bra, över medelmåttan, men jag vet inte ännu om det är Laymons bästa bok. ”One Rainy Night” är minst lika bra, men den recensionen tar vi en annan gång. Innan sin död hann Laymon turligt nog med ett relativt stort antal böcker, och jag kan glädjas åt att ha de flesta olästa ännu.

Mitt råd är som följer: grabba boken, hoppa på bussen, och bered er på en riktigt smarrig resa!



Bok: The Glory Bus - Richard Laymon

Betyg: * * * ½

Betygsskala:

* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!