Emellanåt frågar man sig avundsjukt varifrån vissa författare får allt ifrån. Så är det för undertecknad med Kings tidiga alster, och till denna smakfulla grupp sluter sig utan tvivel även Lees City Infernal. Som splattervän och adrenalinläsare, så kan man faktiskt inte annat än beundrande skaka på huvudet, och fortsätta att vända på bladen.Lee tar oss med till en varm och välkomnande stad; Mephistopolis. En stad som ingen annan, för Mephistopolis är detsamma som helvetet. Staden är i det närmaste ändlös och naturligtvis full av demoner och ett outtömligt antal.. betydligt värre varelser. I Mephistopolis härskar Satan själv – från sin 666 våningar höga skyskrapa – och ondska och grymhet är detsamma som lag och ordning.
Efter en liten aptitretare i form av en kort prolog, som sätter precis rätt standard för boken, så tar boken ändå sin början ovan jord. Vi får stifta bekantskap med Cassie, en söt ung dam, med en tydlig fallenhet för det gotiska. Hennes tvillingsyster Lissa är likadan, dock en smula ”lättare på foten”. Pga ett missförstånd tar Cassies tvillingsyster livet av sig och Cassies liv går i spillror. Hon tar skulden för sin systers död på sig själv och depressionens mörker sänker sig allt tätare om henne.
Mitt i sitt nattsvarta sinneslag träffar hon tre främmande personer. Inget konstigt med det. Förutom att personerna ifråga bor på vinden i hennes hus. Och att alla tre är döda.
Med sina nyfunna döda vänner beger sig Cassie nedåt. Till Mephistopolis, till helvetet. För att söka efter sin döda systers själ. Av någon anledning har hon inga problem att beträda dess brinnande mark, trots att hon ännu hör till de levandes skara. Svaret ligger hos henne själv. Cassie är en levande legend i Lucifers rike, en Etheress, med nästintill utomjordiska – ursäkta, utomhelvetiska – krafter och därmed ägandes en förbluffande förmåga att vända upp och ner på Mephistopolis morbida lagar och sataniska polisväsende. Något som hon naturligtvis ger sig fullständigt hän åt, till läsarnas stora förtjusning. Cassie glömmer dock inte anledningen till att hon är där; Lissa. Hon drivs av tanken på att få reda ut missförståndet och helst av allt rädda systern från den glödande staden.
När Edward Lee är i tagen, så kör han inte på sparlåga. City Infernal är Lee när han är som absolut bäst. Det är gruvligt, demoniskt fantastiskt, och den svarta humorn man förknippar med honom är allestädes närvarande. Blodet sjuder på Mephistopolis glödheta gator, sataniskt och mänskligt kött vändsteks på lokala korvvagnar, för att sedan bjudas ut som hamburgare till förbipasserande. Brosk och ben krossas till pulver för att användas som cement i Mephistopolis svarta skyskrapor...
City Infernal är ren och svart (nej, inte skär) underhållning, och aspirerar inte ens på något annat. Den är dock en riktig femetta i genren, och om ni – precis som jag – har fallenhet för den här sortens mörka litteratur, som ylar iväg som en nyårsraket med feltändning, då är City Infernal mer än väl värd pengarna. Svårt för Lee att toppa detta svartrykande alster, men personligen hoppas jag att han lyckas.
Tills dess, plocka fram solkrämen och bered dig på en riktigt varm dag.
Bok: City Infernal – Edward Lee
Betyg: * * * * *
Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!
***** tycker jag också.
SvaraRadera