Visar inlägg med etikett helvete. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett helvete. Visa alla inlägg

7/06/2009

Wrath James White – The Book Of A Thousand Sins

Vissa har talang, andra har många. W. J. White är en föredetta kickboxer i tungviktsklassen, och numera författare av några av de mest råa, opretentiösa smack-i-brödluckan hardcore splatter(s)punk böcker, som någonsin smittat marknaden. Då det gäller graden av gore och splatter, så ligger herr White på samma gummiflotte som Edward Lee; flytande på ett ändlöst, mörkrött hav.

Jag gillar i vanliga fall inte novellsamlingar, det vill jag ha sagt på en gång. De är många gånger fyllda med mediokra småskrönor, med endast en eller två berättelser som höjer sig över mängden... om ens det. Ibland stöter man dock på undantag, och jag antar det är därför som jag fortsättningsvis – nu som då – köper dessa pergamentrullar. TBOATS är en 190 sidor lång rutschkana rakt ner i helvetet. Samtidigt är den en mer än passande inkörsport till Whites alster, som inte hör till de mest lättsmälta. Råheterna avlöser varandra och författaren får dessutom till små groteska knorrar, som sveper iväg läsaren i en helt annan riktning än denne tänkt sig. Talang har han, den gode White. Dock blir det litet för mycket av det goda emellanåt, och jag rekommenderar att man avnjuter alstret i små sirliga bitar istället för att så att säga ”proppa käften full”.

TBOATS är våldsam läsning. I små förbiilande ögonblick bjuder den även på små insikter, även om det tar någon sekund för dessa att sjunka in i ens överhettade medvetande. Jag väljer att inte plocka ut några personliga favoriter, utan överlåter åt er att välja era egna. I förbifarten kan man väl nämna, att White inte ger ett vitten för himmelriken i någon form. Det framgår med all tydlighet. Däremot låter han med ytterlig förnöjsamhet läsaren plaska runt i magman på ett ställe som torde ligga snäppet söderom det förstnämnda.

”The Book Of A Thousand Sins, nu i en bokhandel nära dig! Solskyddsfaktor 99 rekommenderas. Säljes separat.”


Bok: The Book Of A Thousand Sins - Wrath James White

Betyg: * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

5/10/2009

Edward Lee - The Bighead

Tja.

Den här boken är så over-the-top, så totalt utflippat sjuk, att man finner sig sittande med hakan i höjd med tånaglarna i redan efter de första kapitlen. Edward Lee antydde själv, under arbetet med boken, att det var det dittills sjukaste han skrivit. Han tog inte till överord, den gode Lee. T.o.m. vana hardcore-läsare, och tidigare fans av Lee, kommer viskande att fråga sig själva; "läste jag faktiskt vad jag precis läste?" Visst fan gjorde du det.

The Bighead.. vad är det för någonting? Jo, mina vänner, låt oss kort och gott säga att det är en varelse. Dock en människoliknande sådan. Med överproportionerade sexbegär och ett matchande organ. Att Bighead dessutom har – uff! – något annorlunda matvanor, då börjar ni så småningom ana vad det är frågan om, hmm? Nej, det är riktigt, ni hittar inte boken på samma hylla som Shakespeares samlade sonetter. Jag vågar nästan slå vad om att ni inte hittar boken (i alla fall inte utan att göra en beställning) i fysiska bokhandlar över huvud taget. Om inte det här är marginell litteratur, då vet jag inte vad som är.

The Bigheads vandringar i skog och mark får vi följa till lust eller leda, beroende på hur man är lagd. Men, men, nu ska vi inte förhasta oss. Lee kryddar denna råa gulasch med en värre ingredienser. Vad sägs om ett par nunnor från helvetet som bestialiskt plågar en kedjerökande och -svärande präst? Eller Lees bravado i nästintill varje bok; ett par helsjuka rednecks som definitivt slåss med självaste Bighead om priset som mest rabiata och dekadenta rollfigur? Inga – absolut inga – spärrar existerar i detta alster.

Det är svårt - nästintill omöjligt - att ge boken en regelrätt bedömning. Den är inte direkt spännande, bara sjusärdeles skruvad upplevelse, och totalt sprängfull med den svartaste humor du kan föreställa dig. Overlook Connection Press ska ha någon slags respekt för det våghalsiga beslutet att över huvud taget ge ut boken. Det enda som för mig personligen inverkar direkt på bedömningen, är de animerade bilderna som startar varje nytt kapitel. Dessa datoranimerade tröttsamheter ser direkt billiga ut, och rimmar dåligt med boken i övrigt.

Glasmage? Håll er då till Grisham och Cussler. För alla er som däremot har - eller tror er ha - en mage av rostfritt stål; smaska in trynet i The Bighead och testa er själva. Ni kanske blir förvånade.

Mycket förvånade.


Bok: The Bighead – Edward Lee

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

4/09/2009

Edward Lee - Infernal Angel

Näpp. Jag kunde inte hålla mig. Undrar om det ens hann gå ett par veckor från det att jag avslutade City Infernal, tills det att jag höll uppföljaren Infernal Angel i min klåfingriga hand? Knappast. I Infernal Angel får vi återigen stifta rykande het bekantskap med helvetesstaden Mephistopolis. Jag flinade redan innan jag öppnade boken, och det är alltid ett gott tecken. Efter de inledande sidorna var det bara att konstatera att Lee hållit stilen, och vid det laget hade mitt flin brett ut sig till ett brett grin.

Inledningsvis får vi stifta bekantskap med en ”socialt missanpassad individ”, en nerknarkad gatutös vid namn Cinny. Flickebarnet vaknar upp i en obekant gränd men hon är inte ensam. Bredvid henne sitter en demon, som presenterar sig som Edward Teller, vätebombens fader. Han fortsätter älskvärt att konversera mellan tuggorna... av Cinny.

Cassie, den motvilliga hjältinnan från Infernal City är tillbaka. Men det är inte så livat längre. Staten och myndigheterna trodde naturligtvis inte på hennes berättelse om vad som hänt (tänker inte gå in på detaljer, läs City Infernal så förstår ni), och som en följd därav, så sitter hon nu inspärrad på ett mentalsjukhus. På ett smått fantastiskt sätt lyckas hon dock komma därifrån, och styr åter sina steg mot de brinnande gatorna av Mephistopolis. Hennes sökande efter sin döda syster är ännu inte slut, och inte heller denna gång är hon ensam. Med sig har hon en ängel, en Caligonauth, som är himlens motsvarighet till kommandosoldat. Ängeln ifråga saknar dessvärre några ektoplastiska skruvar, vilket antagligen är ett måste, om man ska göra kommandoräder i helvetet. Caligonauthen är en bra stridspartner men, men.. Ängeln får akta sig för att yppa några hemligheter, för hon är försedd med en speciell sorts skugga, en skugga som förvandlas till en hämnande demon genast sagda ängel pratar bredvid mun. Man står smått mållös inför Lees svartsprudlande fantasi...

Lucifer gillar naturligtvis inte intrånget av varken Etheress eller Caligonauth. Därför spinner de mörka makterna in Cassies manliga motsvarighet – på jordelivet en riktigt loser – i sitt glittrande nät. Med hans hjälp skall Lucifers största önskan gå i uppfyllelse; helvetets manifestation på jorden. Hornpelle samlar sina svarta arméer och armador under sina mörka vingar.. och skickar dem sedan mot Cassie.

Ett råd till alla er som vill ha komplexa texter med långa pauser för meditativt dissikerande av mening och orsak; glöm Edward Lee. Hans alster är riktade till en helt annan grupp av läsare, främst folk som längtar efter att via små textrader förvandla den grå vardagen till något mycket mörkare. Om ditt DNA innehåller en hög halt av morbiditet och svarttjärad humor, tja, då kan du vara förvissad om att höra till målgruppen för Infernal Angel.

Formidabelt, herr Lee, formidabelt.


Bok: Infernal Angel – Edward Lee

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

4/08/2009

Victor Heck - Book Of Legion

Legion, en demon som blivit försakad sin identitet och dömd att vandra på jorden utan vare sig namn eller kropp i all evighet, har just blivit påmind om vem han egentligen är. Han startar sin egen personliga vendetta och rustar för krig... mot helvetet.

BOL sparkar igång i bra stil, rentav glödande bra. Inledningen på boken, där huvudpersonens barn kidnappas och följderna därav, får det att krypa i skinnet på en. Men, men - för att citera Tove Jansson - hur gick det sen? BOL tappar farten, nej stannar av, och trots att Victor är framme med handveven till automobilen och jobbar och står i, så blir det bara en massa rök och en smygprutt. Spänningen tar på sig rock och kappa och sätter sig på närmaste flyg till Bahamas, och det är det sista vi ser av den. I själva verket kan fortsättningen liknas en smula vid nyss nämnda Mumin-bok. Ett tjoande Mumintrolls intåg i historien skulle troligtvis ha lyft boken flera snäpp, och skulle avgjort ha tillfört boken en välbehövlig spänst. Istället väljer Heck att fortsätta med den glåmige demonen Legion och fem minuter senare finner man sig febrilt letande efter den dubbelsidiga tejpen. För i sanningens namn behöver ögonlocken denna artificiella hjälp för att man överhuvudtaget ska orka hålla korpgluggarna öppna, och hänga med i bokens långsamma och ologiska svängar.

Problemen med BOL tar tyvärr inte slut där. Först och främst så känns huvudpersonerna platoniskt tvådimensionella. Ett par av dem känns rentav schizofrena, för – Victor, Victor – ens personlighet gör knappast en 180-graders baklängesvolt med spagat, bara för att man får en ny kropp.
Bokens språk bjuder inte på några överraskningar åt något håll. Det är relativt enkelt utan större djup eller inlevelse. Precis som boken i övrigt, alltså.

Heck har skrivit minst ett par böcker till – den ena tillsamman med en annan författare – och kanske har han skärpt till sig, jag vet faktiskt inte. Det är ju tyvärr så, att om första tuggan smakar bajs, så inte f-n är man speciellt snabb med att ta en portion till. För om jag ska vara riktigt ärlig, så kan spänningen i Book Of Legion - inledningen undantagen - mestadels förliknas vid att grilla korv med en cigarett-tändare; det händer någonting, men det går j-vligt långsamt.

Zzzzz...


Bok: Book Of Legion - Victor Heck

Betyg: * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!