Visar inlägg med etikett Steve Alten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Steve Alten. Visa alla inlägg

10/03/2009

Steve Alten – Meg; Hell´s Aquarium

Äntligen. Det tåls att upprepas; äntligen. Efter att ha gått och väntat på mitt bokpaket från landet med stjärnor och ränder i flera veckor, så damp paketet sist och slutligen ner i vår mossgröna postlåda. Som jag tidigare torde ha påpekat, så orkade jag inte vänta på pocketupplagan denna gång, utan slog till med den inbundna versionen direkt. Och det gjorde jag rätt i. Det är mera sällan jag ordar om bokomslagen, men nu känner jag att jag måste. Den inbundna versionen verkar finnas i två varianter, den ena med hajen avbildad från sidan och den andra med firren rakt framifrån. Jag råkade få den senare, och i mitt tycke häftigare versionen. Ett bra omslag drar alltid köparens blick till sig, och jag tvekar inte att påstå att detta omslag är ett av de bästa jag någonsin sett. Suveränt!

Till boken. I recensionen till Meg; Primal Waters ordade jag litet smått om att Alten inte hade förlagt någon del av handlingen till Marianergravens lockande djup, och att boken såvida var en liten, liten besvikelse. Detta korrigerar han i Hell´s Aquarium. Berättelsen tar dock sin början i det nu så välbekanta Tanaka institutet, med sina mäktiga bassänger. Angel har nu nått sin maxstorlek, och har dessutom ploppat fram fem megalodon-ungar – allihop honor. Dessa är alldeles för aggressiva för att hållas i en och samma bassäng. En utväg öppnar sig iom att en ”smårik” prins från Dubai erbjuder sig att köpa två av de små raringarna. Som ledsagare och konsult vill prinsen dock ha med sig Jonas Taylors nu tjugoårige son, David. Ynglingen tror sig ha sin livs sommar framför sig men allting är inte som det verkar vara..

Nere i det mörka, mörka djupet finns något fantastiskt; ett hittills oupptäckt undervattenshav, som för årmiljoner sedan blivit täckt med en skorpa, vilket dels hindrat havet från att upptäckas, dels låtit sina invånare evolveras i en helt egen riktning. Välkommen till Panthalassa, där dina nattmaror blir verklighet.

Som ni redan vet, så älskar jag undervattensmonster, och Alten har nu tagit kungatronen i besiktning. När jag väl öppnade Hell´s Aquarium så kunde jag inte sluta läsa. Det som författaren påbörjade i The Trench och som han i förbifarten åter tog upp i Primal Waters (läs noga vad Maren kastar ur sig mot slutet), låter han nu slå ut i full blom. Altens rockärmar formligen sprutar spader och hjärter ess över den tacksamma läsaren. Han har dessutom blivit än skickligare då det gäller själva författandet, och det enda avdraget på ett annars utmärkt betyg får han pga sin förkärlek för utropstecken, en liten ovana som han tycks ha återupptagit igen. Låt dock inte denna småsak störa er alltför mycket, för Hell´s Aquarium håller vad den lovar och mer därtill. Den klättrar upp till samma nivå som favoriten The Trench, och kanske tom snäppet förbi. Då det gäller onkel Varjagr, så intar boken med lätthet en plats inom topp tre för innevarande år, och det är en bragd i sig.

Inte sedan Rödluvan har jag läst en bok innehållande så mycket, och så stora tänder...


Bok: Meg; Hell´s Aquarium – Steve Alten

Betyg: * * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

5/18/2009

Steve Alten – Meg, Primal Waters

Angel, allas vår lilla guldfisk är tillbaka! Efter att jag avslutat förra boken i serien, The Trench, så var det med förväntan jag såg fram emot Primal Waters. Jag klippte den direkt då den kom ut, det var knappt att bläcket hunnit torka på sidorna...

Det har förflutit arton år sedan Jonas Taylor senast mätte sina krafter med hajarnas förfader, Carcharodon megalodon. Taylor har nu två barn och kämpar inte längre med hajar, utan med sitt äktenskap och sin familj. Hans grå vardag återfår dock sin glans när han tar ett jobb som kommentator på en välkänd överlevnadsserie för tv; Daredevils. Serien utspelar sig naturligtvis på havet, och det tar inte alltför länge, innan ett välbekant fosforescerande sken kan skönjas i det svarta djupet. Angel.

Primal Waters låter oss än en gång stifta bekantskap med de välkända personerna – dvs. de som överlevde – från de två tidigare böckerna i serien. I PW kan man notera att Alten som författare tagit ytterligare ett kliv framåt. Texten är bättre, handlingen mer dynamisk, och personerna känns mångfacetterade och ”verkliga”. Men samtidigt som författarskapet blivit bättre, så saknar PW en hel del av den spänning som fanns så mästerligt inbakat i The Trench. PW är underhållande, tro inget annat, men den får dock se sig utklassad av sin föregångare. PW håller mest till i ytregionerna, och trots att Angel lever rövare på vederbörligt sätt, så borde Alten kanske återigen ha förlagt en del av boken till den lockande svarta vattengraven.

Trots att PW blir en liten, liten besvikelse, så går jag redan nu och väntar på nummer fyra; Hell´s Aquarium. Boken är redan beställd, och denna gång som hardcover. Orkade inte vänta på pocketupplagan. Kanske vi denna gång får bottenmeta på det rätta stället?

Det är det som är det fina med fiske; man vet aldrig på förhand vad det är som går och småsuger på masken.


Bok: Meg, Primal Waters – Steve Alten

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

4/24/2009

Steve Alten - The Trench

Först en fråga; har ni läst första boken i serien, Meg? Eller ens min recension om boken ifråga? Om inte, så är det direkt till fängelset utan att passera Gå. Nu har ni läst den? Bra. The Trench tar vid där första boken – Meg – lämnade av oss. Igen en gång står vi öga mot öga med en av de mäktigaste predatorerna världen någonsin skådat, superhajen Carcharodon megalodon. I slutet av första boken fick vi stifta bekantskap med Megs ”dotter”, Angel. Angel har nu vuxit till sig ordentligt, och hålls instängd i en jättelik bassäng för sensationshungriga åskådare. Naturligtvis lyckas hajen ta sig ur sin fångenskap, och Jonas Taylor – den motvillige hjälten från första boken – finner sig återigen på jakt efter den väldiga ätmaskinen.

Jag skulle nästan vilja utropa där satt den! The Trench höjer sig över Meg, både gällande textkvalitet och spänning. Alten har till största delen lämnat bakom sig de något barnsliga utropstecknen, som studsade omkring i den första boken. På författarnivå har han definitivt tagit flera kliv framåt, och The Trench hör redan till mina favoriter då det gäller creature-features. Alten låter nu också Terry, dvs. Jonas´ fru, få en mycket mer framträdande roll i handlingen. Dessutom stöter vi naturligtvis återigen ihop med Mac, Jonas´ gamla vapendragare. Mac är en bra figur, han känns mänsklig och är lätt att tycka om. Nästan så att Jonas känns litet blek vid jämförelse...

Alten ”klipper upp” boken i två delar, och tilldelar i princip ytan åt Jonas och djupet åt Terry. Frågan är om inte delen med Terry är den mest spännande. För att ytterligare ”hotta upp” det hela, så plockar Alten dessutom fram ännu ett äss ur rockärmen; denna gång bjuder den svarta vattengraven på ytterligare överraskningar. Som vanligt tänker jag inte gå in på några detaljer, jag hoppas dock att jag väckt ert intresse...

Alten skriver med ledig stil, och hans text kan nog kallas för lättläst. Storyn är bra, och det är emellanåt riktigt svårt att lägga boken ifrån sig. Dock är det något litet som saknas, en liten krydda som det är svårt att sätta fingret på. Eller så är det bara jag som är så otroligt kräsen. Hur som helst, ifall ni gillade Meg så kan jag lova att ni kommer att sluka The Trench. Vattentrycket är högre, stämningen mörkare och blodet mer trögflytande. Kom ihåg att Megalodon känner av de mikroskopiskt små elimpulser som all muskelaktivitet ger upphov till.

Så ge fan i att vifta med tårna i badkaret.


Bok: The Trench - Steve Alten

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

4/04/2009

Steve Alten - Meg

Jag har alltid haft en viss förkärlek för böcker innehållande förvuxna monster, sk. creature features. Pratar vi dessutom om havsmonster, ja då är jag såld. Meg är en förkortning på denna lilla firres fullständiga latinska namn; Carcharodon megalodon. Liten firre, ja. Megalodon är/var (välj själv.. efter att ha läst boken) alla hajars förfader, och anses vara utdöd. Med en vikt på ca 27 ton och en längd på drygt 20 meter, så tror jag faktikt att den skulle få klingan på mitt kraftigaste gäddspö att knaka en smula...

Enligt forskningen var megalodon en av sin tids mäktigaste och dödligaste predatorer. Alten plockar den från den sena Jura-perioden och in i vår tid, och han gör det bra. Såsom de flesta vet, så har det hittills varit "ganska svårt" att utforska de stora havsdjupen. Steve Alten gör det svåra möjligt, och långt därnere – på botten av Marianergraven, vid elva kilometers djup – kommer forskarna öga mot öga med en syn de helst hade varit utan. Carcharodon megalodon. Genom en serie slumpmässiga händelser lyckas en av dessa monsterhajar ta sig upp till ytvattnen. Det är en hona, och hon är hungrig.

Det är naturligtvis omöjligt att läsa boken utan att i tid och otid göra jämförelser med Peter Benchleys ”Hajen”. Riktigt upp i samma klass kommer Meg inte, främst just pga att Benchley var ”först”, och det är ju sist och slutligen frågan om en likartad storyline. Slutresultatet är väntat; man ger inga stående ovationer och man behöver knappast byta kalsonger efter sista sidan. Trots det kan Meg på inget vis kallas kalkon, boken har definitivt sina stunder. Det går nämligen inga längre perioder utan att söndertrasade köttbitar bidrar till övergödningen av havsvattnet. Slutet.. en smula pikant och pretentiöst, för att uttrycka det fint. Dock förstår jag varför boken väckt intresse bland diverse filmmakare. Jag tror Meg skulle göra sig riktigt bra på vita duken. Tyvärr har filmprojektet stött på patrull, och det är i skrivande stund osäkert om filmen över huvud taget kommer att se dagens ljus.

Även om man får lov att tillstå att språket i Meg är relativt enkelt, så är det dock inte direkt dåligt. Låt vara att jag läst den reviderade och utvidgade utgåvan. Enkelheten kan tom uppskattas av den läsarskara som mera sällan tyr sig till engelskspråkiga alster. Den väl tilltagna användningen av utropstecken ger emellanåt boken en tonårsaktig känsla, något som jag tvivlar på att författaren medvetet strävat efter. Meg torde dock vara Altens första bok, i alla fall är den nummer uno i Meg-serien, så man får ge honom litet slaklina.

Om du - som jag - är ett fan av böcker av den här typen, tveka då inte att skaffa Meg. Ta med bok och metspö till strandbryggan, släng ut krok och lina, och sätt dig väl tillrätta. Låt Marianergravens mörker omsluta dig...

Titta, du har ju napp.


Bok: Meg - Steve Alten

Betyg: * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!