Steve Alten – Meg; Hell´s Aquarium

Äntligen. Det tåls att upprepas; äntligen. Efter att ha gått och väntat på mitt bokpaket från landet med stjärnor och ränder i flera veckor, så damp paketet sist och slutligen ner i vår mossgröna postlåda. Som jag tidigare torde ha påpekat, så orkade jag inte vänta på pocketupplagan denna gång, utan slog till med den inbundna versionen direkt. Och det gjorde jag rätt i. Det är mera sällan jag ordar om bokomslagen, men nu känner jag att jag måste. Den inbundna versionen verkar finnas i två varianter, den ena med hajen avbildad från sidan och den andra med firren rakt framifrån. Jag råkade få den senare, och i mitt tycke häftigare versionen. Ett bra omslag drar alltid köparens blick till sig, och jag tvekar inte att påstå att detta omslag är ett av de bästa jag någonsin sett. Suveränt!

Till boken. I recensionen till Meg; Primal Waters ordade jag litet smått om att Alten inte hade förlagt någon del av handlingen till Marianergravens lockande djup, och att boken såvida var en liten, liten besvikelse. Detta korrigerar han i Hell´s Aquarium. Berättelsen tar dock sin början i det nu så välbekanta Tanaka institutet, med sina mäktiga bassänger. Angel har nu nått sin maxstorlek, och har dessutom ploppat fram fem megalodon-ungar – allihop honor. Dessa är alldeles för aggressiva för att hållas i en och samma bassäng. En utväg öppnar sig iom att en ”smårik” prins från Dubai erbjuder sig att köpa två av de små raringarna. Som ledsagare och konsult vill prinsen dock ha med sig Jonas Taylors nu tjugoårige son, David. Ynglingen tror sig ha sin livs sommar framför sig men allting är inte som det verkar vara..

Nere i det mörka, mörka djupet finns något fantastiskt; ett hittills oupptäckt undervattenshav, som för årmiljoner sedan blivit täckt med en skorpa, vilket dels hindrat havet från att upptäckas, dels låtit sina invånare evolveras i en helt egen riktning. Välkommen till Panthalassa, där dina nattmaror blir verklighet.

Som ni redan vet, så älskar jag undervattensmonster, och Alten har nu tagit kungatronen i besiktning. När jag väl öppnade Hell´s Aquarium så kunde jag inte sluta läsa. Det som författaren påbörjade i The Trench och som han i förbifarten åter tog upp i Primal Waters (läs noga vad Maren kastar ur sig mot slutet), låter han nu slå ut i full blom. Altens rockärmar formligen sprutar spader och hjärter ess över den tacksamma läsaren. Han har dessutom blivit än skickligare då det gäller själva författandet, och det enda avdraget på ett annars utmärkt betyg får han pga sin förkärlek för utropstecken, en liten ovana som han tycks ha återupptagit igen. Låt dock inte denna småsak störa er alltför mycket, för Hell´s Aquarium håller vad den lovar och mer därtill. Den klättrar upp till samma nivå som favoriten The Trench, och kanske tom snäppet förbi. Då det gäller onkel Varjagr, så intar boken med lätthet en plats inom topp tre för innevarande år, och det är en bragd i sig.

Inte sedan Rödluvan har jag läst en bok innehållande så mycket, och så stora tänder...


Bok: Meg; Hell´s Aquarium – Steve Alten

Betyg: * * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!