Richard Laymon – Darkness, Tell Us

Jag har gett mig den på att få tag i alla Laymons böcker. Vissa är svåra att få tag på, nästintill omöjliga. Men skam den som ger sig. Darkness, Tell Us är än så länge inte utrotningshotad, och jag har mina aningar om orsaken.

Jag börjar så småningom tröttna på att upprepa mig, men en gång till då: Laymons böcker sparkar tydligen alltid igång utan långa inledningar eller diverse klinkande i kristallglas för att påtala uppmärksamheten. DTU är då naturligtvis undantaget som bekräftar regeln, det tar en god stund innan något verkligt intressant börjar hända, åtskilliga sidor faktiskt. Som vanligt låter Laymon tonåringar inta en central roll i handlingen, och insidan av skallen på bokens huvudperson Howard bjuder inte direkt på några överraskningar. Howard och hans vänner får under en fest för sig att leka litet med ett Ouija-bräde. Med ödesdigra följder. Det finns ett väsen närvarande, ett väsen som presenterar sig som Butler. Butler utlovar rikedomar över alla förväntningar, ifall ungdomarna bara beger sig ut i vildmarken för att hämta dem... Lockade av erbjudandet beger sig de sex ungdomarna iväg, ut i skogen.. ut i mörkret.

Jag förväntade mig att DTU skulle hålla samma klass som de andra Laymon-böckerna jag låtit mina ögonlober resa igenom, men nej. Boken lämnar alltför många dörrar öppna och de lösa trådändarna tycks några vildkatter haft roligt med. Dessutom är sannolikheten för upplösningen ifråga absurt liten - här snackar vi om nanopromille - och då tycker jag att jag är generös. Laymon har försökt göra en tårta utan ägg, och resultatet rinner ut över sidorna i brunaktiga ränder, när de egentligen borde vara röda. För i sanningens namn så fattas Laymons signatur – blodet och kletet – nästan helt. Ack, ack.

DTU blir ett slag i luften, utdelat med sladdrigt basebollsträ i gummi. Förhoppningsvis var detta alster det enda som Laymon skrev i sovande tillstånd.

Darkness, Leave Us.


Bok: Darkness, Tell Us - Richard Laymon

Betyg: * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Andy Remic – Warhead

Här har vi då den tredje Carter-boken, precis som jag tidigare lovade. Vi har hoppat litet framåt i tiden sedan Quake. Världen ligger nu i ruiner, förstörd av ett globalt kärnvapenangrepp, naturligtvis dirigerat av Nex-galningen Durell. Spiral har krossats men spillrorna gör ännu motstånd. Till dessa spillror hör Carter, och de fåvarande vapendragare han har kvar.

Spiral vet att de bara har en mikroskopisk chans att vinna kriget. Durells Nex-patruller och JT8-polis regerar världen. Spiral slår till snabbt och försvinner ännu snabbare, små ”kirurgiska ingrepp” här och där. Det räcker ändå inte, ett nytt hot har dykt upp på den svarta himlen, ett hot som får kärnvapenangreppet att verka som ett stilla duggregn en vacker vårdag... Carter sänds ut på ett sista uppdrag, ett som han gärna åtar sig; döda Durell.

Remic har definitivt skruvat upp tempot igen. Spiral var bra, Quake tappade farten ocn iom Warhead har författaren hittat gaspedalen igen. Jag vet inte om det är bara är farten och fläkten som gör att Warhead stiger mot skyarna, eller om det är något mer. Det känns onekligen som om boken är bättre på alla fronter, med en återerövrad förmåga att rycka med läsaren som föregångaren saknade. Carters vapenbroder Mongrel har fått mera utrymme, och det är definitivt ett litet genidrag. Också Kade, demonen i Carters inre, höjer upp sin mörkskrovliga stämma mer än i tidigare böcker. Kliver han äntligen fram ur skuggorna, frågar ni? Kanske..

Även om vissa frågor lämnas smått på glänt, så har jag en envis känsla av att Warhead är den avslutande delen i en trilogi. I så fall var det en värdig avslutning. Men jag blir absolut inte sur om Remic besluter sig för att greppa Browningen igen, nejdå. I så fall tror jag dock att en eventuell fortsättning kommer att se en smula annorlunda ut...

Spänning, action och tonvis med bly och krutrök = Warhead.


Bok: Warhead – Andy Remic

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Shaun Hutson – Necessary Evil

Necessary Evil klistrade sig fast i min hand på en bokrea, och det var nog närmast halvt i förbifarten som den hängde med ända fram till kassan. Författaren sade mig ingenting, men en snabb titt på produktinnehållet – dvs. bakpärmen – gav svaga löften om något smaskens. Väl hemma gjorde jag en snabb nätsökning, och jodå, visst har Hutson en våg av böcker på sitt konto. Bl.a. klassikern Slugs (som jag tror har filmats, men är inte helt säker). Mina förväntningar på Necessary Evil steg någon grad...

Bokens intrig är i mina ögon relativt simpel. Ett välplanerat rånförsök på en värdetransport går snett. Istället för pengar innehåller bilen döda kroppar.. eller egentligen torson utan händer, fötter och huvuden. Transportens innehåll var inte menat för utomståendes ögon, och rånarna finner sig plötsligt i skottgluggen. En efter en får de lämna jordelivet, och till slut är huvudpersonen ensam kvar i sin kamp mot den osynliga och till synes obegripliga fienden. Då får han hjälp från oväntat håll.
Och när fienden slutligen träder fram, så får vi svaret på om det verkligen finns monster mitt ibland oss.

Hutsons stil är både mogen och lätt, man har inga problem med att följa med i svängar och intrig. Ur objektivt perspektiv så blir det aldrig riktigt tråkigt, men heller aldrig riktigt spännande. Texten innehåller en del motsägelser, och humör- och viljesvängningarna hos huvudpersonerna får mig smått irriterad. Dessa drar ned på betyget en smula, men största minustecknet får Necessary Evil för att man aldrig känner sig riktigt engagerad i handlingen.

Necessary Evil? Nej, inte speciellt.


Bok: Necessary Evil – Shaun Hutson

Betyg: * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Mark Morris – The Deluge

Mark Morris är en relativt ny bekantskap för undertecknad. The Deluge fångade mina diskvattenfärgade irisar under en av mina ständigt återkommande men ytterligt oregelbundna boksurfningar på nätet. Boken väckte mitt intresse och återfanns efter en inte alltför lång tidsperiod på undertecknads nattduksbord.

Syndafloden är här. Utan någon som helst förvarning kommer vattenstormen, dränkandes allt i sin väg; byar, städer, människor. Här och där finns dock överlevande, som när vattenmassorna oförklarligt börjar dra sig tillbaka, börjar sökande efter andra överlevare och ett nytt liv bland ruinerna. Som alltid är inte alla vänligt sinnade, det mänskliga psyket kan göra saltomortaler i krissituationer. Men, men. Det är inte mänskligt avskräde som utgör det största hotet. När vattnet dragit sig tillbaka lämnar det något efter sig, något oförklarligt, bisarrt och ytterligt ondskefullt. Med en otrevlig förmåga att anta skepnaden av människor den - hmmm - ”avnjutit”. Människan har just blivit nerpetad från födopyramidens topposition.

The Deluge innehåller många bra element. Action och spänning, och bjuder i sina bästa ögonblick även på litet mysskräck. Bitvis är den dock litet förutsägbar och en del nyckelfrågor lämnas tyvärr obesvarade. Boken var dock till övervägande del en positiv upplevelse, trots att jag kom att tänka på The Bodysnatchers (både bok och film) vid mer än ett tillfälle. Efter sista sidan av boken kanske du ser på din granne med nya ögon..


Bok: The Deluge – Mark Morris

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Ira Levin – The Stepford Wives

Jaha, så var det då åter dags för att släpa in en klassiker i rampljuset. Ira Levin är mest känd för boken Rosemary´s Baby, en titel som alla säkert känner till. Han skrev ytterligare sex böcker, innan han dog år 2007. Av böckerna jag hittills läst, är The Stepford Wives tveklöst min favorit.

Levin skrev TSW år 1972, och det märks på alla sätt och vis. Man tas med på en färd nästan 40 år tillbaka i tiden, och en mysig retrokänsla infinner sig mycket snabbt. Levins text är lågmäld och rakt på sak, utan onödiga krusiduller och glasyrer. I den idylliska byn Stepford i Connecticut är allting perfekt. Joanna Eberhart har precis flyttat dit med sin man och sina två barn. I början känns allting riktigt bra men så småningom börjar perfektionen gå Joanna på nerverna. Hon försöker få grannfruarna att ställa upp på små aktiviteter, men dessa tycks helt ointresserade av allt annat än hushållsarbete. Samt att däremellan passa upp på sina respektive män. Den där härligt smygande känskan av att allting inte står rätt till infinner sig gradvis hos läsaren. Levin väver en fin väv av paranoia med Joanna i centrum, och drar sedan samman nätet. Upplösningen är mycket Levinsk och sätter den svartskimrande pricken över i:et.

TSW är ganska kort, och man läser den i ett nafs. Sedan sitter man där med boken i näven och funderar över den genialitet, med vilken Levin ingjuter sin samhällskritik i boken. Ett litet mästerverk, som naturligtvis även hittat vägen till vita duken. Och som ett litet förtydligande; slutet i boken har inget med filmen ifråga att göra.

Läs och njut.


Bok: The Stepford Wives – Ira Levin

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Edward Lee - Slither

Eftersom vi precis var inne på Lees böcker, så tar vi väl en till.. Efter att man läst ett antal av Lees böcker, så börjar man onekligen skönja ett visst mönster. Lee älskar vissa teman och angreppsvinklar, och dessa återkommer gång på gång. De är en del av Eddies stil, och tycks vara lika svåra att få bort som måsskit från en angorakatt. Nu ska ni inte tro att jag klagar, nejdå. Jag är en gourmand när det gäller dessa böcker, och kan i princip inte få nog. Rednecks, perverterade mördarfreaks till rednecks.. jag har faktiskt tappat räkningen på hur många av Lees alster som innehåller nämnda ingrediens. Lees förtjusning över denna stereotyp förs med lätthet över från hjärna till penna till papper. Till läsarens oförfalskade glädje. Därutöver finns det även ett annat tema som i tid och otid tycks spöka i Lees förmörkade hjärnbark, men det ska jag inte gå in på för att inte förstöra nöjet för er andra.

Slither. Redan med mediokra kuskaper i engelska, så ger titeln en maskliknande fingervisning om sitt ringlande innehåll. En ö full med dessa tingestar, stora som... tja... STORA! Till nämnda ö kommer ett gäng tonåringar, sedan ett forskarteam.. och naturligtvis också våra allestädes närvarande rednecks. Tingestarna nöjer sig inte med att inmundiga folk och fä som pasta al dente, nej, nej. De ringlande raringarna tycker det är mycket trevligare att fylla en med små glittrande ägg, som i sin tur kläcks och...

Författaren roar sig kungligt på läsarens bekostnad. Han drar vilt kacklande fram det ena skräckscenariot efter det andra, samtidigt som han med ytterlig förtjusning betraktar gåshuden på dina armar. Har du obehag av olika sorters saker som krälar och kryper? Då har du en 350 sidor lång skärseld framför dig, garnerad med ett klassiskt svartskriande Lee-slut. Jag är nästan litet avundsjuk på er som ännu har boken oläst.

Hämta metspöt, Eskil, så går jag och gräver mask.


Bok: Slither – Edward Lee

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Edward Lee – House Infernal

Venetia Barlow ska spendera sommaren med att restaurera ett hus. Inte vilket hus som helst, utan St. Johns Priory, byggt av en arkitekt från Vatikanen. Alla i hennes närhet är väldigt stolta över henne och upphetsade över jobbet, dvs. alla utom Venetia själv. Hon tycker hela grejen verkar långtråkig och skulle hellre ha använt sommarlovet till någonting annat. Men långtråkigheten hinner aldrig infinna sig. Underliga upplevelser som Venetia först tror är drömmar får henne att inse att allt inte är som det verkar. St. Johns Priory är mycket riktigt byggt av kyrkan, men dessvärre designat av Satan...

Och svavelmolnen tätnar.

Jag har redan ordat om Lees och hans alster i flera andra recensioner, så den här gången lämnar jag det därhän. Han har både missar och träffar i protokollet men de båda tidigare Infernal-böckerna är riktiga supernovor på splatter-himlen. Nu vet ju de som läste dessa båda att Cassie är borta. Venetia intar nu hennes plats och fortsätter i Cassies fotspår. Dock känns det som om Lee faktiskt tänkt avsluta det hela med Infernal Angel, och sedan plötsligt kommit på andra tankar. Storyn släpar en smula och alltför mycket tid tillbringas ovan jord istället för i Mephistopolis, helvetet i stadsform. Författaren hittar inte riktigt spåret längre, och boken känns faktiskt litet krystad. Inledningen ger stora hopp, för den har den rätta andan, men sedan blir det pannkaka av alltihop. Eller kanske blodplättar. Som en smula plåster på såren, så kommer ni att träffa på en bekant från Lees bok Slither. Hennes irrfärder i Mephistopolis är det en fröjd att följa och man hade hoppats på mer av den sorten.

Nog sagt. House Infernal är helt okej men i jämförelse med de båda tidigare så faller den en smula kort. Personligen hoppas jag att Lee antingen avslutar serien här eller alternativt tar sig ordentligt i kragen. För alla er som suktar efter fortsättningen, skaffa för all del boken. Det finns sämre sätt att spendera några timmar och slantar.

För att citera Slayer; Hell awaits.


Bok: House Infernal – Edward Lee

Betyg: * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Bentley Little – The Vanishing

Bentley Little hann med flera böcker utan att den riktiga strålglansen infann sig. Hans stjärna fick sig dock en megaspark i röven av ingen annan än självaste Stephen King. Denne konstaterade i en intervju att han precis höll på och läste Littles nyaste alster, vilket i princip gjorde Little till stjärna över en natt. Little hade blivit stor.
The Vanishing är den andra boken av Little jag läst, och det trots att den första inte väckte några större känslor hos undertecknad. Man borde ju alltid ge en författare minst ett par chanser, och det var precis vad jag gjorde.

En framgångsrik man går plötsligt bärsärkargång i sitt hem. Ingen sparas. Han lämnar ett konstigt meddelande efter sig; ”Det är här det börjar..”. Och börjar gör det. Socialarbetaren Carrie Daniels och reportern Brian Howells hittar små ledtrådar, som sakta men säkert leder mot uppdagandet av en bestialisk hemlighet. Vissa saker ska man kanske inte gräva i.

Jag måste nog tillstå att The Vanishing inte fick mig att ändra min uppfattning om Little. Mannen kan skriva, om det är det absolut ingen tvekan. Han har en egen kännetecknande stil, och jag förstår varför han slår an ett par strängar hos självaste King. Men mina egna strängar tycks vara inbäddade i mörker, för trots ett idogt 400-sidigt krafsande, så blir det ingen ljuvlig infernalisk musik. Visst håller han på och hittar rätt ett par gånger, men det blir bara förbiilande glimtar av vad The Vanishing kunde ha varit. Jag är även en smula tudelad när det gäller hoppandet mellan nutid och 1800-talet. I princip kräver storylinen detta studsande för att läsaren ska få en gryende förståelse för vad som håller på att hända, men samtidigt tycker jag inte Little lyckas fullt ut med att knyta samman de båda berättelserna. Det känns litet som om man läser två olika böcker samtidigt.

Jag har fortsättningsvis en oläst bok av Little liggande i bokhyllan, så kanske – förhoppningsvis – blir det tredje gången gillt. I annat fall hamnar Little nog i den ack så överfulla kategorin ”medelmåttigt” och en liten del av mig stretar faktiskt emot; jag vill inte trycka in Little där. Tiden får utvisa hur det går.

The Vanishing stupar inte heroiskt på mållinjen, utan fegar ur på precis halva sträckan. Jag kom f-n i mig inte ens ihåg hur boken slutade, utan fick bläddra i den en gång till.

Hmm.


Bok: The Vanishing – Bentley Little

Betyg: * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!