Anthony Izzo – The Dark Ones

Herr Izzo har endast ett fåtal böcker bakom sig, och ändå tycks det vara svårt att komma över några andra än The Dark Ones. Det förenklade ju i och för sig valet av bok men jag blir alltid litet irriterad när jag har besvär med att hitta vissa alster. Hör till grundvalen i ett bokfreaks själskomposition. Åtminstone är det vad jag intalar mig.

Nåväl. TDO var som sagt min första Izzo, och är det fortsättningsvis. Ganska snabbt får man lov att konstatera att TDO har ett skimmer av saga över sig. Det blir den här riktigt klassiska uppställningen, ni vet, gott mot ont, monster mot väktare, svarteggade vapen mot glittrande magi. The Dark Ones på ena sidan, The Guardians på andra. Måste nog erkänna att jag efter sista sidan satt med ett snett leende i mitt skäggiga nylle. TDO skulle nog göra sig bra på filmduken också, det finns alltid rum för ytterligare ett hopkok av saga, dark fantasy och småkrullig horror. Och det, mina vänner, är precis vad The Dark Ones bjuder på.

Jag kommer även i fortsättningen att hålla korpgluggarna öppna efter Izzos böcker. Efter avslutat dagsverke hade jag nog inte trycksvärta på nässpetsen (en åkomma som kan drabba en vid inmundigande av speciellt fabulösa fabler) men inte heller hängde käken lealös av leda. Vi hamnar någonstans mitt emellan, tom en smula på plussidan. TDO förnöjer läsaren på ett tillfredsställande sätt, även om man nu inte hoppar jämfota av spänning.

Fallenhet för dark fantasy med inslag av horror? Svar: The Dark Ones.


Bok: The Dark Ones – Anthony Izzo

Betyg: * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Z. A Recht – Thunder And Ashes (The Morningstar Strain)

Det här var en bok som jag sett fram emot länge. Recht tog god tid på sig för att skriva uppföljaren till Plague Of The Dead och när jag slutligen satt med slutprodukten i min hand var det bara att konstatera att det varit väl använd tid.

T&A greppar oss i öronsnibben och drar resolut ner oss mellan de zombie-infesterade sidorna. Vi träffar återigen gamla bekanta och får även stifta en del nya bekantskaper. Nu visar sig plötsligt en strimma ljus långt borta i den becksvarta tunneln; en möjlighet till att framställa ett vaccin, ett motmedel mot Morningstar. Men för att ha minsta chans att framställa vaccinet, måste de fåtaliga överlevande först ta sig fram till Omaha. Det är ingen kort sträcka. Och Omaha är ingen liten stad. Lång transportsträcka = många, många zombier. Stor stad = ta fram kalkylatorn. Och det är inte bara zombier som hotar gruppen...

Recht drar iväg över savannen som en gepard i hasorna på en hjort. Och det är vi, kära läsare, som är hjorten. Man kan nästan känna klorna rispa i kalsongerna från Dressmann... Alla suveräna kännetecken från den första boken återfinner vi med råge i T&A. Spänningen, äventyret, horderna med zombier, hela fläsket finns där. Garnerat med en rejäl portion habanero.

Ja, vad finns det egentligen att säga. Thunder & Ashes uppfyllde definitivt mina förväntningar, och lyckas tom med konststycket att peta ner den första boken till silverplats. Detta medför samtidigt att mina förväntningar inför nästa del krupit upp till smått otroliga proportioner. För han gör det igen, den gode Recht; lämnar av oss därute, någonstans, suktande efter mer. Och vi har bara att ge oss till tåls.

Men f-n vad det är svårt.


Bok: Thunder and Ashes – Z. A. Recht

Betyg: * * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Edward Lee - Messenger

Ah, Messenger, den kladdiga knäckkolan visste precis var den tog. Den sög fast i gommen, precis bakom framtänderna, och där satt den stadigt. Under alla dryga 330 sidor. I Messenger väljer Eddie förvånande nog att lämna humorbiten därhän, och istället växla in på ett aningen mer hatfyllt och ondskefullt spår. De första sidorna utdelar direkt i inledningen den litterära motsvarigheten till en pungspark, och sätter med demonisk precision melodi och rytm för boken.

Djävulen har en budbärare, och budbäraren har anlänt. Med förmågan att krypa in i ditt inre, förändra ditt sinne, din vilja, din själ... och få dig att döda. Och, mina vänner, vi börjar på ett ställe där man träffar mycket människor, och där små intetsägande paket kan få ett nytt innehåll. På postkontoret.

Det får räcka som aperitif, intrigen är nämligen ganska simpel. Detta i stort sett humorbefriade alster går som sagt inte riktigt i samma stil som exempelvis Infernal-serien, och trots att jag är ett stort fan av Lees svartjäsande morbiditet, så är jag den förste att lovprisa Messenger. Denna svartglittrande sidvändare utgör ett välkommet avbrott från den klassiska Lee-stilen. För en gångs skull tar författaren hela steget ut ur clown-manegen, och lämnar oss precis där vi vill vara; i kylan, i skuggan, i mörkret.

För mig är Eddie en av de stora, inget snack om saken. Precis som de flesta författare, så har även Lee en del missar i protokollet men än så länge är de ganska få. Messenger är snäppet mörkare – med en tydlig svaveldoftande bouquet – än man är van vid, och detta lilla avstick gör att boken känns extra fräsch! Skaffa Messenger, sätt dig bekvämt till rätta och... äsch, nu ringer det på dörren.

Titta, det är ju brevbäraren.


Bok: Messenger – Edward Lee

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!