1/05/2010

David Gunn – Death´s Head

Så var det färdigt igen. Precis som med Andy Remics böcker, så visste jag direkt jag såg Death´s Head i bokhandeln, att den här, den här, den kommer att ryka iväg i Mach 3. Gör den det? Jomenvisst. Ingen skräckis, utan återigen en härlig blandning av sf och action!

Sven Tveskoeg (namnet härstammar från den gamle konungen/vikingen Tveskägg..) är soldat. En bra soldat. Intelligent, skrupelfri och envis. Han är mänsklig, åtminstone till 98,2%. Resten är något annat. Sven blir – efter en del strapatser – enrollerad i elitförbandet Death´s Head, som styrs av en pojkliknande diktator; OctoV. Tyrannen är dock inte vad han verkar vara...
En soldat ska ha vapen, och en bra soldat ska ha ett bra vapen. Sven råkar i förbifarten komma över ett sådant, – efter att ha pumpat den förra ägaren full med bly – en SIG diabolo; ett intelligent vapen som inte skräder orden när det gäller folk och fä. Japp, vapnet snackar. Utöver detta får han lov att svälja en symbiont, en sk. kyp, och sen är Sven redo att ta sig an rikets fiender. Dessa går inte heller av för hackor. De kallas the Enlightened och the Uplifted och under sig har de en elitstyrka minst lika hänsynslös som Death´s Head; Silver Fist.

Trots att det kanske låter som det, så är det här definitivt ingen barnbok. Death´s Head innehåller en hel del råheter, en svartmossig humor, samt en härlig skopa action. Så här ska det se ut! Även om boken inte riktigt kommer upp i samma klass som Remics båda Combat-K böcker, så är den mycket nära. Death´s Head är en fräsch fläkt på den småunkna sf-marknaden, och om subgenren military science fiction slår an en mörk sträng inom dig, så är det här ett av årets definitiva fynd.

Scream me up, Scotty.


Bok: Death´s Head – David Gunn

Betyg: * * * * -

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

12/21/2009

Edward Lee och John Pelan – Family Tradition

Edward Lee har en speciell plats i mitt hjärta, det går bara inte att komma ifrån. Han har en helt enastående förmåga att sammankoppla de mest äckliga ting med en avgrundssvart humor, vilket hos läsaren resulterar i våldsamma fniss-hulkningar, ett begrepp som jag överlämnar åt den medicinska vetenskapen att förklara närmare.

Family Tradition har Lee skrivit tillsammans med John Pelan, och det är för övrigt inte det enda samarbete författarparet har bakom sig. De har också samverkat till boken Shifters, som i skrivande stund ännu hänger på undertecknads önskelista.
Men till saken. Vad har Family Tradition att bjuda på? Jo, en hel del. Det är en flerrättersmiddag bestående utav ca 220 sidor (den inbundna versionen) med mumsfilibabba för skräckfreaks och andra likasinnade. Lee – här är jag säker på att det är han som har alla sina elva fingrar med i spelet – har återigen plockat fram sitt älsklingstema; ett par rednecks med.. hmm.. diverse böjelser. Resten av ingredienserna består av ett par mästerkockar, snygga brudar, en svåråtkomlig fisk, depressiva tonåringar och en jädra massa sallad. Denna aptitretande bouillabaisse kryddas med en transvestit, en ung man fastkedjad vid en uppochnervänd kanot och... nä, inga fler tips. Smaka själva.

Storyn i sig är relativt enkel, vilket är kännetecknande för Lee. I en avlägsen sjö finns en åtråvärd ål, som det är många stora kockars dröm att få tillreda. Så även Ashton Morrone (ja, tom namnet bär Lee-prägel, härligt!). Den rike, men fete kocken hittar i en gammal bok ett tips om var ålen kan finnas, och med segerdoften i näsborrarna beger sig han och hans lika fete tvillingbror iväg för att fiska upp läckerbitarna. Med sig på resan har de naturligtvis sina mycket kurviga damer, som inte ens skulle kasta en blick efter dem, om det inte vore för pengarna... Sällskapet hittar sjön, och även en ö, som är bebodd. Bebodd av de två mycket stora, samt mycket underliga bröderna Esau och Enoch Turvog.

Family Tradition stiger rakt ner i kitteln från första sidan. Vedträna är torra och fina, och temperaturen når snabbt kokpunkten. Edward och John försöker naturligtvis hålla kitteln bubblande hela boken igenom. Lyckas det, frågar ni kanske? Ja, fy f-n! Sällan har jag suttit och flinat så mycket samtidigt som ett lätt men konstant illamående rumsterat om i mina magtrakter. Lee och Pelan lyckas med vad de föresatt sig; Family Tradition är en gourmeträtt med en pikant och väldefinierad eftersmak, som man inte glömmer i första taget. Det enda negativa – och detta antar jag endast gäller den inbundna upplagan – är de relativt fåtaliga teckningarna i boken. Dessa håller inte samma standard som texten. De har något seriemässigt över sig, och istället för att underbygga, så förtar de en del av effekten. Annars, ja annars är det nästintill perfekt.

Hungriga? I så fall, till bords!


Bok: Family Tradition - Edward Lee och John Pelan

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

12/09/2009

J. F. Gonzalez & Mark Williams – Clickers

Jag har bara hunnit avverka ett par böcker av Gonzalez men jag är redan imponerad. De två böckerna är mycket olika varann och att på detta vis kunna skifta stil är inte alla författare förunnat. Clickers skrev Gonzalez tillsammans med den nu hädangångne Mark Williams. Boken släpptes år 1999 som eBook på nätet och sex år senare gavs den ut i cellulosaform. Jag är konservativ till min läggning och vill ha böcker i bokhyllan, inte på hårdskivan.

Rick Sychek behöver ett lugnt ställe för att skriva sin nästa bok och Philipsport i Maine verkar vara den rätta platsen. En liten vacker kuststad, med allt vad det innebär. På vägen in till stan kör han över en krabba. Men det är ingen art som han någonsin sett förut. För det första är den betydligt större än en vanlig krabba och för det andra är den försedd med – mycket oroande – en skorpionliknande stjärt... Detta exemplar är tyvärr bara den första av en formlig invasion. Snart ljuder det snabba trippandet av krabbvarelsernas pansarliknande extremiteter i hela Philipsport; klick-klick-klick. Och dödssiffrorna stiger.

De fåtaliga överlevande – däribland Rick – grupperar sig och kläcker så småningom fram en teori om krabborna, eller Clickers som de kallas. Teorin går ut på att Clickers är en djupvattensart som inte borde ha någonting att göra på grunda vatten, för att inte tala om landbacken. Varför har de då kommit? Något, eller någonting kanske har jagat upp dem från djupet? Krabborna kanske bara är en försmak på något ännu värre, något betydligt dödligare... något intelligent.

Gonzalez erkänner själv att inspirationen till Clickers härrör sig från 50-talets skräckfilmer och det märks utan vidare. Dessutom kan man därunder skönja ett tjockt lager av klassiskt åttiotal och när författarna med illasinnad glädje vispat om ingredienserna, så har vi slutresultatet på 260 härliga sidor; en svartröd och rykande het köttsoppa, som bäst avnjutes en kylig höstkväll i minimal belysning.
På något sätt tar Clickers mig tillbaka till tonåren, till en tidsperiod då jag med stor frenesi dammsög hemstadens antikvariat på alla böcker i serien Kalla Kårar som jag kunde få tag på. Clickers påminner om dessa böcker men naturligtvis med en lite större dos klass, även om Kalla Kårar släppte en och annan riktigt bra bok som håller än idag. Clickers tar oss tillbaka i tiden, och det var med ett skäggprytt leende jag vände på sista sidan. Gonzalez och Williams kan nog sägas ha lyckats med vad de förutsatte sig att göra, trots att konseptet är en smula förutsägbart. Om du gillar gamla skräckfilmer och har en smak för creature features, då är det bara att slå till. Jag tvivlar på att du ångrar dig.

Klick-klick-klick...


Bok: Clickers – J. F. Gonzalez och Mark Williams

Betyg: * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

12/02/2009

Scott Sigler – Infected

Vissa författare lyckas utomordentligt väl med att väva samman olika genrer, och samtidigt göra det otroliga trovärt. Scott Sigler är en av dessa författare. I Infected trycker han in lika delar spänning, science fiction (med betoning på science) och skräck, och slutresultatet är klart nervkittlande...

Det hela börjar med ett regn av ytterligt mikroskopiskt små partiklar, miljarder och åter miljarder. Största delen försvinner i intet men några få träffar människor... och slår rot.

Och börjar gro.

Och växa.

Precis i enlighet med planen.

Smittade människor får först eksem, därefter trekantiga svullnader.. och sedan kommer rösterna. Och vanliga, trevliga människor förvandlas till mordiska bestar. Dew Phillips är CIA-agent i en topphemlig enhet. Margaret Montoya är regeringsanställd biolog. Tillsammans slåss de mot den mordiska smittan som börjar sprida sig i landet.. och de arbetar mot tiden. För trianglarna under de infekterades människornas hud växer sig större för var timme, och snart är tiden inne för dem... att kläckas.

Perry Dawsey är föredetta proffsspelare inom amerikansk fotboll. Han är också ett av smitto-offren. Bisarra och tragiska händelser får honom att inse att trianglarna under hans hud måste bort. Snabbt. Han förstår även att den enda som kan avlägsna dem i tid är han själv. Problemet är att han har sju stycken. Och att en av dem sitter i... tja... grenen.

Infected lämnar nog ingen oberörd. Sigler är en mästare på att ur en närmast klinisk synvinkel betrakta infektionens spridning och parasiternas tickande tillväxt. Det är just denna kliniskhet – emellanåt känns det nästan som om man läser en läkarbok av något slag – som gör det hela så ytterligt slagkraftigt, samtidigt som äckelkänslorna med våld vill krypa fram. Boken lockar inte fram den där spänningen, där knogarna vitnar om pärmarna. Istället finner man sig läsande med en lustigt snedvriden min, där sidorna vänds med viss försiktighet i bävan för vad som komma skall.

Har ni vitrocksskräck (även kallad doktorsskräck/sjukhusskräck) eller ens mediokra tendenser till hypokondri? Då kommer Infected att krypa ända in i märgen på er. För att växa. Gro. Och slutligen... slå upp sina obsidian-svarta ögon.

Viskande röster? Det är bara jag som önskar god natt.


Bok: Infected – Scott Sigler

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

11/22/2009

Anthony Izzo – The Dark Ones

Herr Izzo har endast ett fåtal böcker bakom sig, och ändå tycks det vara svårt att komma över några andra än The Dark Ones. Det förenklade ju i och för sig valet av bok men jag blir alltid litet irriterad när jag har besvär med att hitta vissa alster. Hör till grundvalen i ett bokfreaks själskomposition. Åtminstone är det vad jag intalar mig.

Nåväl. TDO var som sagt min första Izzo, och är det fortsättningsvis. Ganska snabbt får man lov att konstatera att TDO har ett skimmer av saga över sig. Det blir den här riktigt klassiska uppställningen, ni vet, gott mot ont, monster mot väktare, svarteggade vapen mot glittrande magi. The Dark Ones på ena sidan, The Guardians på andra. Måste nog erkänna att jag efter sista sidan satt med ett snett leende i mitt skäggiga nylle. TDO skulle nog göra sig bra på filmduken också, det finns alltid rum för ytterligare ett hopkok av saga, dark fantasy och småkrullig horror. Och det, mina vänner, är precis vad The Dark Ones bjuder på.

Jag kommer även i fortsättningen att hålla korpgluggarna öppna efter Izzos böcker. Efter avslutat dagsverke hade jag nog inte trycksvärta på nässpetsen (en åkomma som kan drabba en vid inmundigande av speciellt fabulösa fabler) men inte heller hängde käken lealös av leda. Vi hamnar någonstans mitt emellan, tom en smula på plussidan. TDO förnöjer läsaren på ett tillfredsställande sätt, även om man nu inte hoppar jämfota av spänning.

Fallenhet för dark fantasy med inslag av horror? Svar: The Dark Ones.


Bok: The Dark Ones – Anthony Izzo

Betyg: * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

11/14/2009

Z. A Recht – Thunder And Ashes (The Morningstar Strain)

Det här var en bok som jag sett fram emot länge. Recht tog god tid på sig för att skriva uppföljaren till Plague Of The Dead och när jag slutligen satt med slutprodukten i min hand var det bara att konstatera att det varit väl använd tid.

T&A greppar oss i öronsnibben och drar resolut ner oss mellan de zombie-infesterade sidorna. Vi träffar återigen gamla bekanta och får även stifta en del nya bekantskaper. Nu visar sig plötsligt en strimma ljus långt borta i den becksvarta tunneln; en möjlighet till att framställa ett vaccin, ett motmedel mot Morningstar. Men för att ha minsta chans att framställa vaccinet, måste de fåtaliga överlevande först ta sig fram till Omaha. Det är ingen kort sträcka. Och Omaha är ingen liten stad. Lång transportsträcka = många, många zombier. Stor stad = ta fram kalkylatorn. Och det är inte bara zombier som hotar gruppen...

Recht drar iväg över savannen som en gepard i hasorna på en hjort. Och det är vi, kära läsare, som är hjorten. Man kan nästan känna klorna rispa i kalsongerna från Dressmann... Alla suveräna kännetecken från den första boken återfinner vi med råge i T&A. Spänningen, äventyret, horderna med zombier, hela fläsket finns där. Garnerat med en rejäl portion habanero.

Ja, vad finns det egentligen att säga. Thunder & Ashes uppfyllde definitivt mina förväntningar, och lyckas tom med konststycket att peta ner den första boken till silverplats. Detta medför samtidigt att mina förväntningar inför nästa del krupit upp till smått otroliga proportioner. För han gör det igen, den gode Recht; lämnar av oss därute, någonstans, suktande efter mer. Och vi har bara att ge oss till tåls.

Men f-n vad det är svårt.


Bok: Thunder and Ashes – Z. A. Recht

Betyg: * * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

11/06/2009

Edward Lee - Messenger

Ah, Messenger, den kladdiga knäckkolan visste precis var den tog. Den sög fast i gommen, precis bakom framtänderna, och där satt den stadigt. Under alla dryga 330 sidor. I Messenger väljer Eddie förvånande nog att lämna humorbiten därhän, och istället växla in på ett aningen mer hatfyllt och ondskefullt spår. De första sidorna utdelar direkt i inledningen den litterära motsvarigheten till en pungspark, och sätter med demonisk precision melodi och rytm för boken.

Djävulen har en budbärare, och budbäraren har anlänt. Med förmågan att krypa in i ditt inre, förändra ditt sinne, din vilja, din själ... och få dig att döda. Och, mina vänner, vi börjar på ett ställe där man träffar mycket människor, och där små intetsägande paket kan få ett nytt innehåll. På postkontoret.

Det får räcka som aperitif, intrigen är nämligen ganska simpel. Detta i stort sett humorbefriade alster går som sagt inte riktigt i samma stil som exempelvis Infernal-serien, och trots att jag är ett stort fan av Lees svartjäsande morbiditet, så är jag den förste att lovprisa Messenger. Denna svartglittrande sidvändare utgör ett välkommet avbrott från den klassiska Lee-stilen. För en gångs skull tar författaren hela steget ut ur clown-manegen, och lämnar oss precis där vi vill vara; i kylan, i skuggan, i mörkret.

För mig är Eddie en av de stora, inget snack om saken. Precis som de flesta författare, så har även Lee en del missar i protokollet men än så länge är de ganska få. Messenger är snäppet mörkare – med en tydlig svaveldoftande bouquet – än man är van vid, och detta lilla avstick gör att boken känns extra fräsch! Skaffa Messenger, sätt dig bekvämt till rätta och... äsch, nu ringer det på dörren.

Titta, det är ju brevbäraren.


Bok: Messenger – Edward Lee

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!