Joe McKinney – Dead City

”Inte en zombiebok nu igen”, hör jag någon stöna. Jomenvisst och jajamensan! Man kan aldrig ha för många (bra) zombieböcker. Det är alltid intressant när nya författarnamn dyker upp inom genren. Nu är jag faktiskt den förste att tillstå att många – tyvärr – är direkt usla. Men den som söker, han letar.. eller hur det nu var. Nu och då glittrar det faktiskt till av små löftesrika diamanter i den bottenlösa dyngan. Det är nu ett tag sedan jag läste Dead City, och jag har hunnit avverka en hel del böcker i denna kategori sedan dess. Ju fler jag läst, desto högre har jag skattat McKinneys bok. Dead City är minut-för-minut, sekund-för-sekund-action, och precis vad en uttråkad hårdrockare behöver.

Eddie Hudson är polisofficer. Vem ringer man när saker och ting börjar gå åt h-e? Som t.ex. att folk börjar tugga på varandra? Just det. Fabbo polisen. Hudson sitter alltså på parkettplats när saker och ting börjar barka åt pipan. Polisradio och media överhettas av meddelanden om levande döda som utan pardon attackerar allt inom syn- och hörhåll. Här har vi då den klassiska uppställningen: Hudson har familj och gör naturligtvis sitt yttersta för att ta sig tillbaka till dem, en kapplöpning inte bara mot klockan, utan också ett intet föraktfullt antal zombier. De sistnämnda har måhända gröna tummar – speciellt efter ett tag ute i solen – men inte speciellt "gröna värden".

Temat är alltså mycket snarlikt det som vi finner i Brian Keenes "The Rising", men där slutar de direkta likheterna. Medan Keene rör sig i sina egna demoniska dimensioner, så är McKinney en vän av den klassiska zombie-genren. McKinneys levande döda är långsamma (med några få undantag) och med nästintill noll hjärnkapacitet, något som bokens huvudperson snabbt lär sig utnyttja till fullo. X:et i ekvationen består av zombiernas aldrig sinande antal multiplicerat med deras omättliga hunger. Slutprodukten är en rödrykande baccanal av bly, blod och tarmar, som lär tillfredställa även den mest kräsne horrorfantast!

McKinney har definivt varit framme med oljekannan, innan han släppt iväg oss på denna smaskiga berg-och-dalbana. Bromsarna har han skruvat bort och skickat på service, och det är man bara tacksam för. Han lyckas utomordentligt väl med att hålla spänningen på topp och man har verkligen svårt att lägga boken ifrån sig, trots att klockan tickar iväg in på småtimmarna. Det är för mig ett tecken på att författaren har den rätta touchen vid gasgrillen. Några små lapsus här och där, plus att några frågor lämnas obesvarade, gör att Dead City glider ner från en klar femma till "endast" fyra stjärnor och ett glittrande plustecken.. Rollfigurernas själsliga liv lämnar författaren också därhän, men med den här typen av bok är det kanske till och med att föredra. Litterärt är Dead City onekligen öl och pizza, finsmakare ombedes utan krus fortsätta till avdelningen med Poe och Lovecraft.

Jag är, minst sagt, imponerad.


Bok: Dead City – Joe McKinney

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Paul Wilson - The Keep

Paul Wilson har en lång rad böcker bakom sig, men trots det hör han till de nyare bekantskaperna för undertecknad. Jag har helt enkelt inte snubblat över någon av hans alster förrän relativt nyligen.

The Keep utspelar sig under andra världkriget, och idén med att förlägga storyn till denna tidpunkt applåderar jag varmt. Redan det gör att boken skiljer sig från så många andra.
Ett tyskt truppförband anländer till en gammal borg i de transylvanska alperna. Ett par soldater hittar konstiga metallkors infogade i stenmurarna, och ett av dem tycks vara av guld. De ger sig till att bända bort korset.. och stenen det sitter i rör på sig. Bakom stenen finns ett tomrum - och i tomrummet finns någonting uråldrigt och ondskefullt. Den tyska truppstyrkan börjar minska...

Låter det bra? Mm-m. Men sedan då? Tja, som jag sade är skalet är mycket bra, det är själva kärnan som inte riktigt håller måttet. Inledningen är bra, och den där fina horrorkänslan infinner sig mycket snabbt. Wilson mäter upp den rätta bungyhöjden och ger läsaren en klackspark med skruv i bakdelen. Tyvärr får man konstatera att elasticiteten i gummibandet är sisådär; man hänger och smågungar på samma ställe ända till sista sidan. Rädd blir man inte, knappt ens skrämd, tidvis är det faktiskt litet svårt att hålla tillbaka en förstulen gäspning... En smula besviket får man lov att konstatera att den inledande spänningen flaxar iväg ut i natten, utan att någonsin återvända, hur mycket man än hoppas och tror.

Författaren har plockat fram ett par av skräcklitteraturens verkliga klichéer, dammat av dem en smula, rest en borg runt dem, och byggt en medelmåttig story på det hela. Man får onekligen känslan av att Wilson kunde ha gjort mycket, mycket bättre ifrån sig med The Keep. För idén är bra, tom väldigt bra. Med litet mer intrikata vändningar och tre nypor mer action, så kunde detta ha blivit en riktig klassiker. Eller i alla fall en semiklassiker. Några sidor in i boken fick jag en misstänksam känsla av att det även gjorts en film baserad på The Keep. Och jomenvisst, The Keep har omvandlats till en vitaduken-version år 1983 (dvs. två år efter bokdebuten), och på svenska stoltserar den med namnet Satans borg.

Wilsons språk är rikt och målande – tom en smula gammaldags – och det har sin speciella charm. Det gör också att The Keep inhöstar tre stjärnor, även om jag känner mig tvungen att kasta iväg ett minustecken efter den sista minisolen. För i sanningens namn kunde hela affären ha varit litet mer komprimerad.

The Keep; småtråkig med en air av klass.


Bok: The Keep - Paul Wilson

Betyg: * * * -

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

David Moody - Hater

Vissa böcker fastnar man för direkt, antingen det nu är på nätet eller i en vanlig bokhandel. Man vänder och vrider på den ett ögonblick, kollar omslaget en gång till, för att sedan med målmedvetna ent-steg och uppsluppen min kliva iväg (graden av uppsluppenhet står dock i direkt relation till siffran på prislappen) mot kassan. Glad i sinnet och lätt om plånboken styr man kosan mot hem och länstol. Jag beställde Hater på nätet, men annars var euforin densamma. Man gick och väntade på ”plompet” i brevlådan, och gned händerna av förväntan. För den lät bra, Hater, det gjorde den.

Plomp. Upp med paketet, ut med konfekten, in med klyvaren mellan sidorna och... Några sidor in i boken förbyts förväntan i misstrogenhet, några kapitel senare hängde mungiporna neråt som på en blodhund med tarmvred. Hater kan närmast liknas vid en fet glittrande kådadroppe; fin att se på men jävlig att få på händer och kläder. Under de mörkaste stunderna ville man gärna garnera sidorna med just kåda, för att slippa öppna eländet igen. Jag livnärde mig dock på ett mikroskopiskt hopp om att boken i något skede skulle ta fart. Icke så. Sidorna är fyllda med evinnerliga om, hur och varför, utan att några egentliga svar dök upp. Detta tankebaserade gnäll började mycket snabbt att gå undertecknad på nerverna. Till slut satt jag faktiskt och hoppades att det skulle hända gnällspiken till huvudperson något tragiskt för att lyfta det hela ett snäpp. Huvudstoryn är varvad med små våldsamma klipp ur andra personers liv, men de känns malplacerade och tuggummi-aktiga. De sista sidorna visar prov på litet action, men då är det redan alldeles för sent.

Sedan var det då språket... Inga direkta grammatiska problem, utan istället hänger jag upp mig på att Moody inte får liv i storyn. Man förblir totalt oengerad – nej, jag korrigerar – förbaskad till det bittra slutet.

Plums. Men oj, vad förargligt, jag råkade tappa boken rakt ner i toaletten.


Bok: Hater - David Moody

Betyg: *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!