Z. A. Recht – Plague Of The Dead (The Morningstar Strain)

Under några år har, såsom jag redan tidigare vid ett flertal tillfällen konstaterat, zombielitteraturen varit riktigt på gång. Nya böcker dyker upp av både kända och okända författare, dock mer av den senare kategorin. Detta uppsving i genren har på senare tid fått mig att gräva ganska djupt, uppskattningsvis ner till ca 6 fot, i genrens mustiga mylla. Och djupt därnere glittrar Z. A. Rechts Plague Of The Dead till, så låt oss gräva litet till...

Z. A. Recht har lyckats kläcka fram en zombiebok i precis rätt tid. Han är långt ifrån ensam därnere i de svarta katakomberna, men det som skiljer honom från mängden är att han faktiskt kan skriva. Boken doftar klass direkt från de inledande sidorna, historien vecklar sakta ut sig som en svart blomma. Plötsligt finner man sig själv halvliggande i fåtöljen i en mycket obekväm ställning, med ögonloberna två millimeter från den mördande skickliga texten. POTD är inte så sekund-för-sekund spännande som Dead City (McKinney) eller demonisk som The Rising / City Of The Dead (Keene), utan mer rumsren och med mer än bara en touch av äventyr.

Plague Of The Dead plockar snällt upp den liftande zombiefantasten, och växlar sedan i lagom tempo upp från ettan till sexan. Från de första smittofallen till den nästan alltomfattande epidemin, får vi bl.a. följa ett truppförband som sätts in i det skede då världsledarna ännu tror att en karantän skall kunna hålla smittan stången.
Icke så, naturligtvis.
Truppen krymper i takt med att zombiesjukan grasserar, och det hela har något av "tio små negerpojkar" (klassiker av Agatha Christie) över sig. Trots att POTD har en stark aura av äventyr, så tappar Recht heller aldrig actionmomentet. Däremellan kommer han även ihåg att krydda stuvningen med med en passande portion spänning, så att man efter några kapitel får hämta dammsugaren för att ta hand om drivan med avbitna naglar som samlat sig under soffbordet.

POTD är del ett i en planerad serie på flera, och det är bara att tacka och ta emot. Boken lämnar av oss vid en liten hållplats mitt ute i ingenstans, och fordonen med de sista(?) överlevande försvinner i ett dammoln mot horisonten. Biljetten - eller boken om ni så vill - har tagit oss precis dit författaren vill, och suget efter fortsättningen är att förlikna vid den animerade figuren Beavis kaffegalenskap.

Skaffa boken, släck all onödig belysning och slå upp första sidan. Kom bara ihåg att gå och lägga dig också. Så bra är den faktiskt.

Till sist en liten vink; uppföljaren har redan hasat sig ut på marknaden...


Bok: Plague Of The Dead – Z. A. Recht

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Andy Remic – Quake

Andy Remic är tillbaka, Carter är tillbaka.. och med honom är naturligtvis Kade tillbaka. Quake tar vid där Spiral lämnade av oss, och som man förstår så lyckades inte Carter utrota ondskan i den första boken. Så Remic plockar upp tråden och spinner vidare. På gott och ont.

Quake rullar alltså vidare på samma blodiga asfalt som vi släpades på i Spiral. Vari ligger då skillnaden? Den är försumbar, och det är det som är kruxet. Det känns nästan som om Remic skrivit en enda överlång, bok och plötsligt bestämt sig för att splitta alstret på mitten. Jag gillade hettan i Spiral, men Quake känns närmast fisljummen.
Vi stöter naturligtvis på Nex igen. Cartes fiende Durell från första boken överlevde, och leder nu nya horder av sina supersoldater mot Spirals arméer. För att ytterligare jävlas med vanligt och trevligt folk, så har Nex utvecklat ett nytt och mycket okonventionellt vapen; jordbävningar. När som helst och i princip var som helst. Det är återigen dags för Carter att plocka fram Browningen och snyta sig i näven.

Förutom det variationslöst återkommande konceptet från först boken, så retar jag mig dessutom på bifigurernas medvetet dåliga engelska. Det verkar som om alla Carters stridskompisar är stöpta i samma form; stora, tunga och mer eller mindre handikappade när det gäller det engelska språket. En smula av samma vara fanns redan i Spiral, men där kändes det inte så påträngande som nu. Och en liten sak till; hur minimalt liten roll det än må vara frågan om, så tycker jag att det blir litet smålöjligt när en soldat vid namn Remic är med och småsteppar ute i marginalen. Till de positiva aspekterna kan jag i alla fall hänföra det faktum att vi får stifta närmare bekantskap med Kade – demonen i Carters inre – och vi tar faktiskt några små trippande balettsteg i riktning mot avslöjandet av dennes mystiska identitet.

Ifall du älskade Spiral, och gärna vill ha nummer två i följetongen, ja då glider du definitivt in med näsan mellan målmaskorna i Quake. Ifall du irriterar dig på samma saker som jag, så bör du kanske överväga beslutet ännu en gång. Irritation eller ej, nummer tre – med den smaskiga titeln Warhead – ligger redan och väntar i min bokhylla.. tillsammans med ca 50 andra olästa böcker, så man får se när turen kommer till alstret ifråga.

Quake; inte så mycket muller i underjorden som en utdragen dagen-efter-fjärt, med en knappt förnimbar bidoft av något lovande...


Bok: Quake – Andy Remic

Betyg: * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Edward Lee – Flesh Gothic

Edward Lee har ett relativt stort antal böcker bakom sig, hans tidiga alster är faktiskt svåra att få tag i. Därför har jag hittills bara kunnat fördjupa mig i hans nyare böcker, men jag klagar inte, nej då. Jag gillar Edward Lees böcker, punkt slut. Men då det gäller vissa böcker – däribland Flesh Gothic – så verkar det faktiskt som om han haft ”dagen efter” från början till slut. Förväntade svanhopp förvandlas till veritabla magplask, som svider ända fram till sista sidan.

Med ett par av Eddies böcker i ryggen, så hade jag stora förväntningar på Flesh Gothic. Bokens baksidetext lovade gott och inledningen snärtar iväg som en pil från ett armborst, i precis den rätta Lee-andan. Men, men... vad händer? Tja, i princip ingenting. Boken och storyn tappar fart, man rullar sakta fram i en märkesbil som motorremmen gått av på. Det är tur att det är nerförsbacke, och farten stannar aldrig helt, även om det är mycket nära ibland.

Idén i sig är okej, även om konceptet med det stora spökhuset använts ”några gånger” förut. Lee lyckas inte denna gång blåsa liv i sina figurer, utan de förblir ytliga tvådimensionella figurer utan något som helst djup. Största stötestenen är dock att själva skräckmomentet lyser med sin frånvaro. Bokens huvuddemon har i och för sig snoppar istället för fingrar, men hur spännande är egentligen det?? Samtidigt har man väldigt svårt att förstå varför gruppen envisas med att stanna kvar i huset, där den ena efter den andra småsnaskigt tas av daga.

Lee har många bra böcker på sitt konto, men Flesh Gothic hör obönhörligen till hans blekare alster. Det är i och för sig naturligt att inte alltid vara på topp, och dessutom uppskattar man samtidigt de riktiga läckerbitarna desto mer. Trots det, så kan jag bara rekommendera FG åt Lees trognaste läsare, ni andra kan med fördel hänge er åt någon av Lees smaskigare böcker, exempelvis City Infernal, Infernal Angel eller Messenger.

Flesh Tråkigt, tyvärr.


Bok: Flesh Gothic – Edward Lee

Betyg: * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

TILLFÄLLIGT AVBROTT

Jaha. Vad gör man då man går och bryter armen exakt två dagar före semesterns början? Svär. Javisst, men det hjälper inte så mycket. Det är bara att finna sig i eländet och göra det bästa möjliga av situationen. Det finns faktiskt en ljuspunkt i beckmörkret; jag hinner läsa en jävla massa böcker. Det ska dessutom vara ljuspunkter, dvs. plural, för jag torde ha närmare femtio olästa böckar uppstaplade i min bokhylla. Jo, femtio. Det ska finnas ett litet lager utifall en krissituation uppstår. Vilket är precis vad som nu har skett.

Jag har på sistone haft oturen att ha placerat snorbromsen i den ena ytterligt mediokra skräckboken efter den andra. Det har gått så långt att jag börjat misströsta en smula. Å andra sidan har jag snubblat över några fabulöst grandiosa actionböcker - riktiga sidvändare - så det väger ju upp det hela. Så det kommer att bli gott & blandat, eller kanske närmare bestämt gott & bajs, under höstens gång här på Grimoirer.

Som bloggare intresserar man sig ju för hur ens texter mottas ute i världen. Därför ställer jag en direkt fråga till er; är det någon/några som kutat iväg till bokhandeln efter att ha inmundigat någon av undertecknads recensioner? Släng in en kommentar och tala om vad ni tyckt om alstret ifråga. Det är alltid kul med litet utbyte av åsikter!

Nu ska jag slänga mig på soffan med en av de tre böcker (ganska litet faktiskt, jag brukar ha 4-5 stycken på gång samtidigt) jag för tillfället håller på att dissekera.

Ha det mörkt och gott!

Graham Masterton – Night Wars

Graham Masterton. Namnet ger alltid en genklang tillbaka till tonåren, då jag för första gången krockade med honom, eller rättare sagt med ett av hans alster; De Tretton Djävlarna, utgiven i kioskserien Kalla Kårar (och jag tycker fortsättningsvis att boken är grymt bra). Nåväl, Night Wars var det.

Graham Masterton har kört enduro på författarbanan länge, länge. En blick på bibliografin på hans hemsida gör att man drar lite efter andan. Samma sida ger vid handen att Night Wars är den fjärde boken i en serie kallad Night Warriors (som också torde vara namnet på den första boken i serien). Jag erkänner direkt att jag inte läst de andra böckerna men det störde inte läsupplevelsen nämnvärt. Det går utmärkt att läsa Night Wars som fristående bok. Dessutom tror jag att det kan vara en smula svårt att hitta de tidigare böckerna, om man inte råkar ha extrem tur på något antikvariat.

Fem helt vanliga personer finner sig plötsligt – och delvis mot sin vilja – indragna i ett krig de aldrig visste har existerat. Slagfältet är grymmast möjliga; mardrömmarnas gråsvarta landskap. Emot sig har de två bestialiska vidunder som – tillsammans med sina legioner av nattvarelser – via drömmar försöker ta sig över till vår värld. Drömsvärden vässas och nattyxorna slipas. Kriget har börjat.

Det är bara att erkänna direkt; Night Wars är mera dark fantasy än skräck. Den känns nästan som en sorts saga faktiskt, och själv läste jag boken med ett litet förstulet småleende i vänstra mungipan. Drömvärlden injicerar dessutom en veritabel Freddy Krueger-känsla; man förväntar sig att han när som helst ska hoppa fram och vifta med sina smörknivar... Så, Night Wars är varken skräck, splatter eller hc horror. Däremot innehåller den både action och en fantasyliknande sago-aura. Ett trevligt, och nästan litet småsött avbrott i allt splattande.

Sweet dreams.


Bok: Night Wars – Graham Masterton

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Richard Matheson – I Am Legend

Jag vågar nästan påstå, att utan nyfilmatiseringen av I Am Legend med Will Smith i huvudrollen, så skulle många av dagens ungdomar ställa sig helt frågande till denna titel. Nu var inte Wille först ute, nejdå. Boken har – om jag minns rätt – filmats två gånger tidigare. Först med titeln ”The Last Man On Earth” och sedan under namnet ”The Omega Man” (med Charlton Heston i huvudrollen). Den första versionen har jag inte sett, men väl de båda nyare. Ingen av dem når upp till bokens klass.

Innan man går in på boken, så bör man för det första konstatera att Matheson skrev I Am Legend år 1954. För det andra att man ödmjukt bör böja på nacken för Matheson, för trots att trycksvärtan har bleknat under halvseklet som gått, så placerar boken fortsättningsvis en litterär knytnäve rakt mellan ögonen på läsaren.

Robert Neville är den sista människan på jorden. En världsomspännande epidemi har slagit ut mänskligheten och förvandlat dem till vandrare i natten; vampyrer. På dagarna färdas Neville genom den dödstysta och totalt öde staden för att fylla på förråd och naturligtvis för att döda vampyrer. Under tidens gång har han utvecklat ett sjätte sinne för var de håller sig gömda och när han hittar dem... släpar han dem helt sonika ut i solskenet. Alla vet vad som händer med en blodsugare i solsken? Mm-m, instant barbeque.

På natten är rollerna ombytta. Mörka skuggor ansamlas runt hans väl barrikaderade hus; före detta grannar och även fullkomliga främlingar. Alla lika hungriga. Alla med samma tanke i huvudet; att komma in.

Matheson ger oss en omskakande inblick i Nevilles tankar och själsliv, hur han vacklar på vansinnets rand, men hur hoppet om att det ska finnas någon annan "överlevare" aldrig ger vika. Under dygnets mörka timmar, då dunkandet på förspikade fönster och dörrar blir outhärdligt, spelar han gamla skivor på hög volym för att utestänga ljuden. Han inmundigar dessutom kopiösa mängder whisky för att över huvud taget kunna sova.

Dagtid flammar dock Nevilles kämpaglöd upp, och som en hämnande självutsedd dödsängel hemsöker han de livlösa gatorna. Nevilles själsliv är en remarkabel berg-och-dalbana, och tidvis sitter man som förtrollad, med boken i ett stenhårt grepp. Speciellt biten där Nevilles klocka har stannat och mörkret börjar falla när han fortfarande är ute på stadens gator får knogarna att vitna om bokpärmarna!

Slutet kommer som en yxa i nacken, snabbt och utan pardon. Så mycket kan jag lova er; det har absolut ingenting med slutet i filmerna att göra, det är mer skruvat än så.

Ge denna klassiker den chans den förtjänar. Någon påstod att I Am Legend är den mest unika vampyrboken sedan Bram Stokers Dracula.

Jag håller fullkomligt med.


Bok: I Am Legend - Richard Matheson

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!