8/19/2009

Edward Lee – Flesh Gothic

Edward Lee har ett relativt stort antal böcker bakom sig, hans tidiga alster är faktiskt svåra att få tag i. Därför har jag hittills bara kunnat fördjupa mig i hans nyare böcker, men jag klagar inte, nej då. Jag gillar Edward Lees böcker, punkt slut. Men då det gäller vissa böcker – däribland Flesh Gothic – så verkar det faktiskt som om han haft ”dagen efter” från början till slut. Förväntade svanhopp förvandlas till veritabla magplask, som svider ända fram till sista sidan.

Med ett par av Eddies böcker i ryggen, så hade jag stora förväntningar på Flesh Gothic. Bokens baksidetext lovade gott och inledningen snärtar iväg som en pil från ett armborst, i precis den rätta Lee-andan. Men, men... vad händer? Tja, i princip ingenting. Boken och storyn tappar fart, man rullar sakta fram i en märkesbil som motorremmen gått av på. Det är tur att det är nerförsbacke, och farten stannar aldrig helt, även om det är mycket nära ibland.

Idén i sig är okej, även om konceptet med det stora spökhuset använts ”några gånger” förut. Lee lyckas inte denna gång blåsa liv i sina figurer, utan de förblir ytliga tvådimensionella figurer utan något som helst djup. Största stötestenen är dock att själva skräckmomentet lyser med sin frånvaro. Bokens huvuddemon har i och för sig snoppar istället för fingrar, men hur spännande är egentligen det?? Samtidigt har man väldigt svårt att förstå varför gruppen envisas med att stanna kvar i huset, där den ena efter den andra småsnaskigt tas av daga.

Lee har många bra böcker på sitt konto, men Flesh Gothic hör obönhörligen till hans blekare alster. Det är i och för sig naturligt att inte alltid vara på topp, och dessutom uppskattar man samtidigt de riktiga läckerbitarna desto mer. Trots det, så kan jag bara rekommendera FG åt Lees trognaste läsare, ni andra kan med fördel hänge er åt någon av Lees smaskigare böcker, exempelvis City Infernal, Infernal Angel eller Messenger.

Flesh Tråkigt, tyvärr.


Bok: Flesh Gothic – Edward Lee

Betyg: * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

8/17/2009

TILLFÄLLIGT AVBROTT

Jaha. Vad gör man då man går och bryter armen exakt två dagar före semesterns början? Svär. Javisst, men det hjälper inte så mycket. Det är bara att finna sig i eländet och göra det bästa möjliga av situationen. Det finns faktiskt en ljuspunkt i beckmörkret; jag hinner läsa en jävla massa böcker. Det ska dessutom vara ljuspunkter, dvs. plural, för jag torde ha närmare femtio olästa böckar uppstaplade i min bokhylla. Jo, femtio. Det ska finnas ett litet lager utifall en krissituation uppstår. Vilket är precis vad som nu har skett.

Jag har på sistone haft oturen att ha placerat snorbromsen i den ena ytterligt mediokra skräckboken efter den andra. Det har gått så långt att jag börjat misströsta en smula. Å andra sidan har jag snubblat över några fabulöst grandiosa actionböcker - riktiga sidvändare - så det väger ju upp det hela. Så det kommer att bli gott & blandat, eller kanske närmare bestämt gott & bajs, under höstens gång här på Grimoirer.

Som bloggare intresserar man sig ju för hur ens texter mottas ute i världen. Därför ställer jag en direkt fråga till er; är det någon/några som kutat iväg till bokhandeln efter att ha inmundigat någon av undertecknads recensioner? Släng in en kommentar och tala om vad ni tyckt om alstret ifråga. Det är alltid kul med litet utbyte av åsikter!

Nu ska jag slänga mig på soffan med en av de tre böcker (ganska litet faktiskt, jag brukar ha 4-5 stycken på gång samtidigt) jag för tillfället håller på att dissekera.

Ha det mörkt och gott!

8/15/2009

Graham Masterton – Night Wars

Graham Masterton. Namnet ger alltid en genklang tillbaka till tonåren, då jag för första gången krockade med honom, eller rättare sagt med ett av hans alster; De Tretton Djävlarna, utgiven i kioskserien Kalla Kårar (och jag tycker fortsättningsvis att boken är grymt bra). Nåväl, Night Wars var det.

Graham Masterton har kört enduro på författarbanan länge, länge. En blick på bibliografin på hans hemsida gör att man drar lite efter andan. Samma sida ger vid handen att Night Wars är den fjärde boken i en serie kallad Night Warriors (som också torde vara namnet på den första boken i serien). Jag erkänner direkt att jag inte läst de andra böckerna men det störde inte läsupplevelsen nämnvärt. Det går utmärkt att läsa Night Wars som fristående bok. Dessutom tror jag att det kan vara en smula svårt att hitta de tidigare böckerna, om man inte råkar ha extrem tur på något antikvariat.

Fem helt vanliga personer finner sig plötsligt – och delvis mot sin vilja – indragna i ett krig de aldrig visste har existerat. Slagfältet är grymmast möjliga; mardrömmarnas gråsvarta landskap. Emot sig har de två bestialiska vidunder som – tillsammans med sina legioner av nattvarelser – via drömmar försöker ta sig över till vår värld. Drömsvärden vässas och nattyxorna slipas. Kriget har börjat.

Det är bara att erkänna direkt; Night Wars är mera dark fantasy än skräck. Den känns nästan som en sorts saga faktiskt, och själv läste jag boken med ett litet förstulet småleende i vänstra mungipan. Drömvärlden injicerar dessutom en veritabel Freddy Krueger-känsla; man förväntar sig att han när som helst ska hoppa fram och vifta med sina smörknivar... Så, Night Wars är varken skräck, splatter eller hc horror. Däremot innehåller den både action och en fantasyliknande sago-aura. Ett trevligt, och nästan litet småsött avbrott i allt splattande.

Sweet dreams.


Bok: Night Wars – Graham Masterton

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

8/03/2009

Richard Matheson – I Am Legend

Jag vågar nästan påstå, att utan nyfilmatiseringen av I Am Legend med Will Smith i huvudrollen, så skulle många av dagens ungdomar ställa sig helt frågande till denna titel. Nu var inte Wille först ute, nejdå. Boken har – om jag minns rätt – filmats två gånger tidigare. Först med titeln ”The Last Man On Earth” och sedan under namnet ”The Omega Man” (med Charlton Heston i huvudrollen). Den första versionen har jag inte sett, men väl de båda nyare. Ingen av dem når upp till bokens klass.

Innan man går in på boken, så bör man för det första konstatera att Matheson skrev I Am Legend år 1954. För det andra att man ödmjukt bör böja på nacken för Matheson, för trots att trycksvärtan har bleknat under halvseklet som gått, så placerar boken fortsättningsvis en litterär knytnäve rakt mellan ögonen på läsaren.

Robert Neville är den sista människan på jorden. En världsomspännande epidemi har slagit ut mänskligheten och förvandlat dem till vandrare i natten; vampyrer. På dagarna färdas Neville genom den dödstysta och totalt öde staden för att fylla på förråd och naturligtvis för att döda vampyrer. Under tidens gång har han utvecklat ett sjätte sinne för var de håller sig gömda och när han hittar dem... släpar han dem helt sonika ut i solskenet. Alla vet vad som händer med en blodsugare i solsken? Mm-m, instant barbeque.

På natten är rollerna ombytta. Mörka skuggor ansamlas runt hans väl barrikaderade hus; före detta grannar och även fullkomliga främlingar. Alla lika hungriga. Alla med samma tanke i huvudet; att komma in.

Matheson ger oss en omskakande inblick i Nevilles tankar och själsliv, hur han vacklar på vansinnets rand, men hur hoppet om att det ska finnas någon annan "överlevare" aldrig ger vika. Under dygnets mörka timmar, då dunkandet på förspikade fönster och dörrar blir outhärdligt, spelar han gamla skivor på hög volym för att utestänga ljuden. Han inmundigar dessutom kopiösa mängder whisky för att över huvud taget kunna sova.

Dagtid flammar dock Nevilles kämpaglöd upp, och som en hämnande självutsedd dödsängel hemsöker han de livlösa gatorna. Nevilles själsliv är en remarkabel berg-och-dalbana, och tidvis sitter man som förtrollad, med boken i ett stenhårt grepp. Speciellt biten där Nevilles klocka har stannat och mörkret börjar falla när han fortfarande är ute på stadens gator får knogarna att vitna om bokpärmarna!

Slutet kommer som en yxa i nacken, snabbt och utan pardon. Så mycket kan jag lova er; det har absolut ingenting med slutet i filmerna att göra, det är mer skruvat än så.

Ge denna klassiker den chans den förtjänar. Någon påstod att I Am Legend är den mest unika vampyrboken sedan Bram Stokers Dracula.

Jag håller fullkomligt med.


Bok: I Am Legend - Richard Matheson

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

7/28/2009

Patrick Gates - Vaders

Patrick Gates, humhumhum. Herr Gates har överösts med superlativer litet varstans i fackpressen, och det gör mig alltid litet betänksam. För mycket "tjafs" runt nya författare är många gånger precis just det; tjafs. Det ryktas ju litet varstans – dessa rykten har flytit runt i flera år redan – att ”kungen”, dvs. Stephen King, skulle vara i färd med att dra sig tillbaka. Därför har alla utgivare fått halvfnatt, och försöker utse just sin stolthet inom skräckgenren till Kings efterträdare. Så är också fallet med Patrick Gates.

Men till boken. Har Vaders någonting äkta att komma med? Svaret är ja. Jag kom faktiskt inte speciellt många sidor förbi inledningen, innan ett lycksaligt flin fyllde mitt håriga plyte. Vaders startar med en tacknämlig ljudbang och sprätter iväg ut i det blå i bästa Evil-Knievel stil. Bokens första trefjärdedelar kan jag ändå inte med bästa vilja i världen kalla för skräck. Det är mer som att hamna i en saga, med stora, karikerade monster som ränner omkring och smaskar i sig alla människor deras monsternävar råkar få tag i. Nämnda monster – som är föredetta vanliga människor som fått ett litet ”rymdfrö” i sig – sover naturligtvis sin monstersömn under dygnets mörka timmar, och då är det läge för hjältegänget att röra på sig. Nattmörkret avbryts förstås av mäktiga snarkningar och dånande monsterfisar – människor är inte lättsmälta. Hade svårt att lägga ifrån mig Vaders på kvällarna och får nog lov att erkänna att mina flabb-frust-hickningar emellanåt väckte min bättre hälft ur hennes slummer.

Så långt alltså trefjärdedelar av boken. Mot slutet av Vaders tar Gates resolut och släcker lyktorna, samtidigt som han fortsätter i full fart mot ett becksvart intet. Snacka om stilbyte. Han gör det dock med finess och stil och slutet bäddar definivt för en fortsättning. Tyvärr har jag ingen aning om han någon gång tänker ta upp tråden igen, hittills har ingen ”Vaders 2” hittat vägen till bokhandlarna.

Gates språk är levande, och storyn hoppar ut ur sidorna och greppar läsaren på precis rätt sätt, dvs. med två fingrar uppkörda i näsborrarna. Författaren målar turvis upp hotfulla och mörkt humoristiska bilder, och det är inget snack om att Gates har talang. Men näste Stephen King? Icke. King har sin egen stil och framtoning, och personligen är jag övertygad om att det inte existerar någon regelrätt arvinge till "kronan". Dessutom, vad vore vitsen? Kopior är alltid kopior.
Patrick Gates är bra, med en egen stil och utstrålning, och det är det som man som läsare vill ha. Låt oss hoppas på att han fortsätter på samma sätt. Vaders är en litterär lövbiff; mustigt mörad, och garnerad med en riktigt stor klick kryddsmör.

Bon Appetit!


Bok: Vaders – Patrick Gates

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

7/15/2009

John Shirley – In Darkness Waiting

John Shirley har en rad böcker bakom sig, hans författarbana sträcker sig minst ett par decennier tillbaka i tiden. Originalutgåvan av In Darkness Waiting kom ut redan 1988 (det har jag i alla fall för mig), och själv har jag införskaffat den reviderade upplagan från 2004. Den har bara blivit en smula moderniserad, annars är det enligt författaren frågan om samma bok.

Jag hade länge haft Shirley på min lista, innan jag sist och slutligen gjorde slag i saken och inhandlade IDW. Valet av alster gjorde jag inte på måfå, IDW hade fått bra kritik på nätet, och det inverkade nog på mitt val. IDW tar oss med på en tur i det mänskliga psyket, och främst då den del som är avhumaniserat kall och mordiskt beräknande. Shirley låter denna mörka del anta fysisk form; insektslika varelser som gror och växer inuti människor, för att – när tidpunkten är mogen – explodera fram ur ögat på personen ifråga. En ganska morbid och svartrandad bild han målar upp där, den gode Shirley.

Inledningen på boken var ganska lovande, den hade en aura av kylig domedag över sig. Men man hinner inte så långt, innan denna lilla smarriga känsla försvinner och ersätts av en lätt besvikelse. IDW var säkert en riktigt kuslig bok för tjugo år sedan, men nu verkar det som om tiden hunnit ikapp. Den har onekligen något av åttiotal över sig, trots att den nyligen blivit reviderad, och klarar inte riktigt av att höja sig över mängden. Ordet ”dussinvara” ligger tyvärr mycket nära till hands när man ska klassificera alstret. Dessutom kan jag inte komma ifrån känslan, att Shirley sett filmen ”Flugan” (originalversionen från 1958) både en och två gånger.

Trots mitt ovanstående smågnäll, så klassar jag inte ut IDW totalt. Storyn flyter trots allt någorlunda, och texten är välskriven. Ifall du gillar horror med en touch av både klass och rödfärgad sockervadd, då kan In Darkness Waiting vara ett nog så gångbart alternativt.

Glöm inte flugsmällan.


Bok: In Darkness Waiting – John Shirley

Betyg: * * * -

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

7/06/2009

Wrath James White – The Book Of A Thousand Sins

Vissa har talang, andra har många. W. J. White är en föredetta kickboxer i tungviktsklassen, och numera författare av några av de mest råa, opretentiösa smack-i-brödluckan hardcore splatter(s)punk böcker, som någonsin smittat marknaden. Då det gäller graden av gore och splatter, så ligger herr White på samma gummiflotte som Edward Lee; flytande på ett ändlöst, mörkrött hav.

Jag gillar i vanliga fall inte novellsamlingar, det vill jag ha sagt på en gång. De är många gånger fyllda med mediokra småskrönor, med endast en eller två berättelser som höjer sig över mängden... om ens det. Ibland stöter man dock på undantag, och jag antar det är därför som jag fortsättningsvis – nu som då – köper dessa pergamentrullar. TBOATS är en 190 sidor lång rutschkana rakt ner i helvetet. Samtidigt är den en mer än passande inkörsport till Whites alster, som inte hör till de mest lättsmälta. Råheterna avlöser varandra och författaren får dessutom till små groteska knorrar, som sveper iväg läsaren i en helt annan riktning än denne tänkt sig. Talang har han, den gode White. Dock blir det litet för mycket av det goda emellanåt, och jag rekommenderar att man avnjuter alstret i små sirliga bitar istället för att så att säga ”proppa käften full”.

TBOATS är våldsam läsning. I små förbiilande ögonblick bjuder den även på små insikter, även om det tar någon sekund för dessa att sjunka in i ens överhettade medvetande. Jag väljer att inte plocka ut några personliga favoriter, utan överlåter åt er att välja era egna. I förbifarten kan man väl nämna, att White inte ger ett vitten för himmelriken i någon form. Det framgår med all tydlighet. Däremot låter han med ytterlig förnöjsamhet läsaren plaska runt i magman på ett ställe som torde ligga snäppet söderom det förstnämnda.

”The Book Of A Thousand Sins, nu i en bokhandel nära dig! Solskyddsfaktor 99 rekommenderas. Säljes separat.”


Bok: The Book Of A Thousand Sins - Wrath James White

Betyg: * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!