4/13/2010

Graham Masterton - The House That Jack Built

Graham Masterton är rent otroligt produktiv. Nya böcker kommer hela tiden och dessutom har han en helt fantastisk mängd bakom sig. Han är en veritabel bokfabrik och då hör även diverse bommar givetvis till protokollet. På skräcksidan (han skriver nämligen också annat) sträcker sig spektrumet alltifrån superfloppar till renodlade mästerverk. De flesta alstren hamnar där någonstans mitt emellan...

Valhalla var en gång ett mäktigt hus, eller kanske snarare herrgård, byggt av en ännu mäktigare man vid namn Jack Belias. Belias rikedom och storvulenhet överskuggades endast av hans ondska och totala okänslighet för sina medmänniskor. Jack Belias försvann år 1937 och sedan dess har Valhalla fått förfalla. Den står nästan på gränsen till att kallas ruckel, när advokaten Craig Bellman av en händelse råkar få syn på kåken. Han blir så hänförd vid blotta anblicken, att han offrar alla sina besparingar och mer därtill för att köpa Valhalla och rusta upp det till fornstora dagar. Men det är inte allt han offrar. Hans hustru Effie skräms av byggnaden, hon hör och ser saker i de mörka hallarna och rummen, saker som inte har någon naturlig förklaring. Craig envisas dock med sitt beslut och hela deras äktenskap ligger så småningom i vågskålen. Craig börjar lägga sig till med underliga manér och sakta men säkert synes både hans själ och personlighet svartna inför Effies ögon. Inom Valhallas väggar lyder tid och rum under egna lagar.

Hur jag än försöker kan jag inte komma ifrån känslan att Masterton smygtittat på Kings fenomenala bok Varsel, dock utan att lyckas förmedla den där smygande känslan av kyla som genomsyrar i princip alla Kings gamla alster. Samtidigt ser jag flera paralleller med hans bok Prey, som i mitt tycke slår ovan nämnda bok med hästlängder. Tycke och smak kan man orda om hur länge som helst. Om du gillar klassiska spökhistorier stöpta i nutidens rostfria ugnsform, då kan The House That Jack Built vara bullseye för dig. Ni som letar efter litet mer händelsemättade alster kan nog skippa boken utan större förlust. Masterton nådde inte fram till mästartonen denna gång.

Riv rucklet.


Bok: The House That Jack Built – Graham Masterton

Betyg: * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

3/22/2010

John Skipp – The Long Last Call

Det är nu en tid sedan jag läste The Long Last Call. Ändå kommer jag ihåg boken som om jag läste den igår. Den har alltså gjort intryck. Det här är samtidigt den hittills enda bok jag läst av nämnde författare. Skipp hör till det gamla gardet inom splatterpunk-genren. Han härjade runt redan på åttiotalet, bl.a. tillsammans med Craig Spector, och det var dessa herrar som många med författardrömmar inom horror-kategorin såg upp till. Hit hörde t.ex. en viss herreman vid namn Brian Keene...
Duger han någonting till, den gode Skipp? Låt oss se.

The Long Last Call har inget med telefonerande att göra. Det är ett uttryck för ”sista rundan innan stängningsdags”. Vi sitter på en sylta strax utanför stan, ett sådant där klassiskt hak, där storbystade damer gör sitt bästa för att sammansmälta med en stång av metall. Vi får stifta närmare bekantskap med folket på stället; de redan nämnda ”dansöserna”, portvakten, bartendern, ägaren, och en del andra. Allting går till som det brukar på dessa ställen, dvs. man gör sitt bästa för att lura av kunderna så mycket pengar som möjligt.
En mörk kväll glider ett anslående vrålåk in på parkeringen, och ur den stiger en främling. En främling med mycket pengar, ja så pass mycket, att han olagligt hyr hela lokalen och folket som jobbar där för en förlängd kväll. Han delar frikostigt ut sedlar... men det är något konstigt med dem... De är kletiga.

The Long Last Call. För vissa är det verkligen sista rundan.

För att svara på duglighetsfrågan; javisst, för f-n. Skipp kan verkligen vrida pennan till fashionabla korkskruvar, skit samma om det är Ballograf eller gåsfjäder. Texten flyter på riktigt bra och han ingjuter verkligen liv i sina rollfigurer. Skipp har en sådan där utstuderad fingertoppskänsla, som man inte kan låta bli att bli avundsjuk på. TLLC får poängavdrag för endast en sak; boken är alldeles för kort. Den klockar in på endast 185 sidor. För att få boken till regelrätta proportioner har man plockat in en nästan lika lång berättelse till; Conscience. Denna är skriven med en helt annan stil, och även om jag inte gillar den lika mycket som TLLC, så kan jag inte annat än häpna över författarens kvalifikationer. Han ger definitivt mersmak, den gode Skipp.

Skål!


Bok: The Long Last Call – John Skipp

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

3/06/2010

Scott Sigler – Contagious

Efter att ha läst Siglers Infected, så anade jag, ja tom hoppades att det skulle komma en fortsättning. Jag fick som jag ville. Contagious smittade ner bokhyllorna i augusti i nådens år 2009. Trots mitt nyliga armbrott, försökte jag gnugga mina händer.

I Contagious plockar Sigler upp tråden ungefär där han lämnade den i Infected. Vi får åter stifta bekanskap med agent Phillips, doktor Montoya och naturligtvis Pete Dawsey. Den sistnämnde herremannen har tillfrisknat - i alla fall fysiskt - efter sina tidigare strapatser. Den föredetta parasitvärden har blivit parasitjägare, och som sådan är han totalt utan pardon. Trots Dawseys barbariska metoder är han dock mänsklighetens enda hopp. Han hör fortfarande röster i sitt huvud, men nu kommer de ifrån andra infekterade. Dawsey har blivit en mänsklig radare med självpåtagen terminator-status. Alla infekterade som kommer i hans väg åker obönhörligt till samma ställe. Bårhuset.

Rymden kommer snabbt med sitt svar; en ny sorts ”virus”, ämnat att producera mänskliga beskyddare för den första vågen, kallad ”kläckare”. Den nya smittan hittar en smått otrolig men samtidigt oerhört stark värd; sjuåriga Chelsea Jewell. Hon har precis den kapacitet som behövs för att leda den nya vågen med infekterade mot slutmålet; total invasion av jorden. Och för att ytterligare öka på trycket en smula, så är den nya parasiten smittsam. Parasiterna sprids t.ex. via kyssar.. eller som lilla Chelsea väljer att kalla det; smoochies!

Infected var bra, utan för den skull vara superb. Det är däför som jag med nöje konstaterar att Sigler lyckats lyfta sig ett snäpp med Contagious. Spänningen är mera påtaglig och storyn har fått en välbehövlig bredd och svartskimrande lyster. Det är alltid effektivt att plocka in ett barn i rollen som antagonist, speciellt om man lyckas hitta den rätta vinklingen. Sigler har hittat den. Att protagonisten å sin sida är en klassisk antihjälte gör inte saken sämre. Det händer ibland att uppföljaren är bättre än första alstret. Det här är en sådan gång.

Puss puss.


Bok: Contagious – Scott Sigler

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

2/18/2010

Richard Laymon – Allhallows Eve

Allhallows Eve... redan namnet har en så otroligt stark doft av åttiotal, att man har rätt att förvänta sig ett alster av härlig b-filmskvalitet med rykande klichéer! Och blir vi, brödrar och systrar, bönhörda? Tja, om man ska döma efter ett relativt ökänt fenomen i skräckens gråsvarta skymning; dvs. fabbo Varjagrs vita tandagrin i skenet av läslampan från Ikea, så jovisst!

Det är dags för Halloween. Egentligen borde de fem orden räcka för alla och envar, eller hur? Men för att få en smula längd på recensionen, så tar vi fyra till: en seriemördare går lös.

Sådärja.

Allhallows Eve är inte det bästa Laymon grävt fram ur köttkomposten, men inte heller är det det sämsta. Åttiotals-känslan träffar mitt i bullseye, och många var de horrorfilmer från ifrågavarande decennium som flaxade genom min hjärnbark då jag läste boken. Alla naturligtvis av skräpklass. Boken bjuder på klassisk Laymon, och det tackar vi för. Ingenting nytt under månen, men det tvivlar jag på att Laymon ens var ute efter.

En påse kletigt mörkröda marshmallows, ett glas festmust och slutligen Allhallows Eve. Kvällen är räddad.


Bok: Allhallows Eve - Richard Laymon

Betyg: * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

2/10/2010

Bryan Smith – The Freakshow

Vad i helsike?? Det var min första reaktion redan efter några sidor av The Freakshow. Här är det inte frågan om någon lång stubin med smygtändning ute i buskarna. Nej, boken exploderar direkt på första sidan och fortsätter sedan att krevera med ytterst små och ojämna mellanrum. Visste inte riktigt vad jag hade väntat mig, men The Freakshow lyfte direkt, och jag flaxade glatt med.

The Flaherty Brothers Traveling Carnivale and Freakshow kommer till stan, och vi får kliva in i manegen precis ögonblicket efter det att helvetet brutit löst. Freaksen är i verkligheten riktiga monster och clownerna mordgalningar. Kan man gå fel med ett sånt koncept? Nej. Vi bjuds på en nervkittlande och blodsprittande mardrömstur, och det är nästan något Laymon-aktigt över det hela. Smith skriver dock med en egen stil, och har inga tendenser till att leka copycat, mycket bra.

Finns det då några minus med boken? Mjaa, det blir en smula ytligt och bakelsen serveras med vältuperat hår, dvs. smeten innehåller mer än en liten klick åttiotalskänsla. Det är i och för sig ingen dålig sak, inte den här gången. Smith har inte alltför många böcker bakom sig, och har redan dundrat in bland mina favoritgubbar. Inte dåligt.
The Freakshow... Har du inte clownskräck från förr, så kanske du får. Grabba en stor läsk och lite popcorn, och så upp på läktaren med dig!

Får jag be om största möjliga tysssss - Sluta skrika! - sssstnad.........


Bok: The Freakshow – Bryan Smith

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

1/17/2010

David Gunn – Death´s Head; Maximum Offense

Okej, jag erkänner, jag har gått och väntat på fortsättningen på Sven Tveskoegs äventyr. Jag hade fyra andra böcker på gång när Maximum Offense klonkade ner i brevlådan, och jag hade inga som helst betänkligheter med att starta med en femte. Gunn trampar genast gaspedalen tvärs genom botten på sitt rostiga rymdskepp och resan fortsätter...

Sven och hans lilla stridstrupp – kallad the Aux – blir beordrade till en artificiell värld vid namn Hekati för att hitta en saknad observatör från United Free. Med sig på resan får de en nittonårig överste utan någon som helst stridserfarenhet, men det är ändå något besynnerligt med honom... Resan till målet går naturligtvis käpprätt åt häcklefjäll direkt från starten och den lilla gruppen finner sig plötsligt helt utlämnad i en främmande och fientlig värld. Inget nytt där, inte. Sven märker snart att uppdraget inte är av den sort som han i början trodde. Samtidigt får han återigen klart för sig att ingen, absolut ingen, är att lita på.
Sven är lika hänsynslös som förut och hans intelligenta vapen, SIG-37, kastar om möjligt ännu fler svidande kommentarer runt sig än tidigare. Alla i AUX har utvecklats till än bättre soldater under Svens ”vänliga” ledning, och frågan man ställer sig är om truppen i sin helhet ska klara sig igenom ännu ett nålsöga. Och räcker det verkligen med en plåtarm och ett pratglatt vapen, för att ta sig an hela The Enlightened?

Gunn har tillsammans med Remic (då speciellt dennes Combat-K böcker) på förvånansvärt kort tid placerat sig bland mina favoritförfattare inom sf-genren. Okej, egentligen är de väl mina enda favoriter men man ska inte hänga upp sig på småsaker. Gunns stil avviker en smula från Remics och det är endast positivt. Man har inga problem med att hålla de tu isär, främst pga att Gunns huvudperson, Sven, är en stilren antisocial antihjälte, samt att böckerna är skrivna i jag-form. Faktum är att Death´s Head-böckerna utgör ett välkommet avbrott i all splatter- och zombielitteratur som jag annars med välbehag inmundigar. Det där sa jag väl inte högt..?

Mysig military-sf med högt underhållningvärde. Förträffligt!


Bok: Death´s Head; Maximum Offense – David Gunn

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

1/05/2010

David Gunn – Death´s Head

Så var det färdigt igen. Precis som med Andy Remics böcker, så visste jag direkt jag såg Death´s Head i bokhandeln, att den här, den här, den kommer att ryka iväg i Mach 3. Gör den det? Jomenvisst. Ingen skräckis, utan återigen en härlig blandning av sf och action!

Sven Tveskoeg (namnet härstammar från den gamle konungen/vikingen Tveskägg..) är soldat. En bra soldat. Intelligent, skrupelfri och envis. Han är mänsklig, åtminstone till 98,2%. Resten är något annat. Sven blir – efter en del strapatser – enrollerad i elitförbandet Death´s Head, som styrs av en pojkliknande diktator; OctoV. Tyrannen är dock inte vad han verkar vara...
En soldat ska ha vapen, och en bra soldat ska ha ett bra vapen. Sven råkar i förbifarten komma över ett sådant, – efter att ha pumpat den förra ägaren full med bly – en SIG diabolo; ett intelligent vapen som inte skräder orden när det gäller folk och fä. Japp, vapnet snackar. Utöver detta får han lov att svälja en symbiont, en sk. kyp, och sen är Sven redo att ta sig an rikets fiender. Dessa går inte heller av för hackor. De kallas the Enlightened och the Uplifted och under sig har de en elitstyrka minst lika hänsynslös som Death´s Head; Silver Fist.

Trots att det kanske låter som det, så är det här definitivt ingen barnbok. Death´s Head innehåller en hel del råheter, en svartmossig humor, samt en härlig skopa action. Så här ska det se ut! Även om boken inte riktigt kommer upp i samma klass som Remics båda Combat-K böcker, så är den mycket nära. Death´s Head är en fräsch fläkt på den småunkna sf-marknaden, och om subgenren military science fiction slår an en mörk sträng inom dig, så är det här ett av årets definitiva fynd.

Scream me up, Scotty.


Bok: Death´s Head – David Gunn

Betyg: * * * * -

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!