5/31/2010

Bryan Smith - Deathbringer

Bryan Smith gjorde ett svanhopp direkt in bland mina favoriter med sin bok The Freakshow. Därefter gav jag mig genast i kast med att få tag i hans övriga böcker, något som visade sig vara en relativt enkel uppgift, då Smith (mig veterligen) i skrivande skede släppt endast sex böcker.

Populationen i staden Dandridge börjar plötsligt minska... och ändå inte. Folk dör som flugor men sekunderna efter står de åter upp och ger sig på de ännu levande. Rännilen av zombier blir till en bäck, en å och slutligen en veritabel stormflod. Mitt i kaoset står en mörk gestalt. Han ska egentligen hämta de döda till sin sista färd men har gjort uppror mot tingens ordning. Hans megalomaniska plan är lika simpel som den är effektiv; med en armé utav levande döda ska han komma att härska, överallt och för alltid. Han är en Reaper.. en Deathbringer.

Smith tar sig an ett nog så populärt tema, dvs. zombier, men kryddar hela kalopsen med sina egna örter. Ändå är det inte frågan om en normal mumsa-mumsa-zombiebok. Man kan nog tom påstå att zombierna i sig spelar en biroll i Deathbringer. Ur författarsynpunkt är det nog smart att försöka hitta nya angreppsvinklar och undvika klichéer, i mån av möjlighet, men det är inte alltid det konseptet lyckas.
Deathbringer har inte samma pang-på-rödbetan-mentalitet som t.ex. The Freakshow, och i vissa avsnitt känns det onekligen som om storyn fått ett sjuhelsikes stort tuggumi under fotsulan; med andra ord så segar det litet... Deathbringer är helt okej, snäppet över medelmåttet, men jag skulle gärna ha sett att Smith hade tillsatt en näve cayennepeppar i såsen.

Bara för smakens skull.


Bok: Deathbringer – Bryan Smith

Betyg: * * * -

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

5/01/2010

Jack Kilborn - Afraid

Allt emellanåt, då jag tycker mig ha tid och lust, så tar jag fram min imaginära oljelampa och firar mig ner i cyberrymdens svartmustiga bokträsk. Det var på en sådan upptäcksfärd som jag av en händelse snubblade på Jack Kilborn och ur hans penna sprungna Afraid. Redan titeln på boken grep resolut tag i mina ögonfransar, slet ner mina ögonlober mot datorskärmen och vrålade ”Titta här, ditt gamla vildsvin!” Och visst gjorde jag det.

Vi befinner oss ute på bonnvischan, närmare bestämt i Safe Haven, Wisconsin. En mycket lugn och tyst småstad där i princip ingenting händer. Det stillsamma livet försvinner i en blodröd kaskad i samma ögonblick som en helikopter råkar krascha i närheten. Ur vraket väller mörkret ut och döden skrockar i skuggorna.
De kallas red ops. Sociopater, lustmördare... och inte helt igenom mänskliga. Vad har vanliga småstadsmänniskor att sätta emot en sådan väl inoljad dödsmaskin? Svar: ingenting. Jag korrigerar: nästan ingenting. Några få individer bjuder på motstånd men slakten är redan i full gång. Snart infinner sig tvivlet; var helikopterkraschen faktiskt en olycka?

Jag satt och tvinnade mitt skägg hela boken igenom, och det är alltid ett tecken på att farbror Varjagr är belåten. Kilborn målar upp en röddrypande tablå, där läsaren får sitta och gissa ända till slutet. Afraid saknar varken spänning, action eller splatter, alla ingredienser är välplacerade på tallriken och anrättningen liknar en sådan där affisch som visar hur en välbalanserad måltid ska se ut. Jag hittar faktiskt inte alltför mycket att klaga på, jag njöt av samtliga 346 sidor.

Och mitt skägg ser ut som ena halvan av Pippi Långstrumps huvud.


Bok: Afraid – Jack Kilborn

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

4/13/2010

Graham Masterton - The House That Jack Built

Graham Masterton är rent otroligt produktiv. Nya böcker kommer hela tiden och dessutom har han en helt fantastisk mängd bakom sig. Han är en veritabel bokfabrik och då hör även diverse bommar givetvis till protokollet. På skräcksidan (han skriver nämligen också annat) sträcker sig spektrumet alltifrån superfloppar till renodlade mästerverk. De flesta alstren hamnar där någonstans mitt emellan...

Valhalla var en gång ett mäktigt hus, eller kanske snarare herrgård, byggt av en ännu mäktigare man vid namn Jack Belias. Belias rikedom och storvulenhet överskuggades endast av hans ondska och totala okänslighet för sina medmänniskor. Jack Belias försvann år 1937 och sedan dess har Valhalla fått förfalla. Den står nästan på gränsen till att kallas ruckel, när advokaten Craig Bellman av en händelse råkar få syn på kåken. Han blir så hänförd vid blotta anblicken, att han offrar alla sina besparingar och mer därtill för att köpa Valhalla och rusta upp det till fornstora dagar. Men det är inte allt han offrar. Hans hustru Effie skräms av byggnaden, hon hör och ser saker i de mörka hallarna och rummen, saker som inte har någon naturlig förklaring. Craig envisas dock med sitt beslut och hela deras äktenskap ligger så småningom i vågskålen. Craig börjar lägga sig till med underliga manér och sakta men säkert synes både hans själ och personlighet svartna inför Effies ögon. Inom Valhallas väggar lyder tid och rum under egna lagar.

Hur jag än försöker kan jag inte komma ifrån känslan att Masterton smygtittat på Kings fenomenala bok Varsel, dock utan att lyckas förmedla den där smygande känslan av kyla som genomsyrar i princip alla Kings gamla alster. Samtidigt ser jag flera paralleller med hans bok Prey, som i mitt tycke slår ovan nämnda bok med hästlängder. Tycke och smak kan man orda om hur länge som helst. Om du gillar klassiska spökhistorier stöpta i nutidens rostfria ugnsform, då kan The House That Jack Built vara bullseye för dig. Ni som letar efter litet mer händelsemättade alster kan nog skippa boken utan större förlust. Masterton nådde inte fram till mästartonen denna gång.

Riv rucklet.


Bok: The House That Jack Built – Graham Masterton

Betyg: * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

3/22/2010

John Skipp – The Long Last Call

Det är nu en tid sedan jag läste The Long Last Call. Ändå kommer jag ihåg boken som om jag läste den igår. Den har alltså gjort intryck. Det här är samtidigt den hittills enda bok jag läst av nämnde författare. Skipp hör till det gamla gardet inom splatterpunk-genren. Han härjade runt redan på åttiotalet, bl.a. tillsammans med Craig Spector, och det var dessa herrar som många med författardrömmar inom horror-kategorin såg upp till. Hit hörde t.ex. en viss herreman vid namn Brian Keene...
Duger han någonting till, den gode Skipp? Låt oss se.

The Long Last Call har inget med telefonerande att göra. Det är ett uttryck för ”sista rundan innan stängningsdags”. Vi sitter på en sylta strax utanför stan, ett sådant där klassiskt hak, där storbystade damer gör sitt bästa för att sammansmälta med en stång av metall. Vi får stifta närmare bekantskap med folket på stället; de redan nämnda ”dansöserna”, portvakten, bartendern, ägaren, och en del andra. Allting går till som det brukar på dessa ställen, dvs. man gör sitt bästa för att lura av kunderna så mycket pengar som möjligt.
En mörk kväll glider ett anslående vrålåk in på parkeringen, och ur den stiger en främling. En främling med mycket pengar, ja så pass mycket, att han olagligt hyr hela lokalen och folket som jobbar där för en förlängd kväll. Han delar frikostigt ut sedlar... men det är något konstigt med dem... De är kletiga.

The Long Last Call. För vissa är det verkligen sista rundan.

För att svara på duglighetsfrågan; javisst, för f-n. Skipp kan verkligen vrida pennan till fashionabla korkskruvar, skit samma om det är Ballograf eller gåsfjäder. Texten flyter på riktigt bra och han ingjuter verkligen liv i sina rollfigurer. Skipp har en sådan där utstuderad fingertoppskänsla, som man inte kan låta bli att bli avundsjuk på. TLLC får poängavdrag för endast en sak; boken är alldeles för kort. Den klockar in på endast 185 sidor. För att få boken till regelrätta proportioner har man plockat in en nästan lika lång berättelse till; Conscience. Denna är skriven med en helt annan stil, och även om jag inte gillar den lika mycket som TLLC, så kan jag inte annat än häpna över författarens kvalifikationer. Han ger definitivt mersmak, den gode Skipp.

Skål!


Bok: The Long Last Call – John Skipp

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

3/06/2010

Scott Sigler – Contagious

Efter att ha läst Siglers Infected, så anade jag, ja tom hoppades att det skulle komma en fortsättning. Jag fick som jag ville. Contagious smittade ner bokhyllorna i augusti i nådens år 2009. Trots mitt nyliga armbrott, försökte jag gnugga mina händer.

I Contagious plockar Sigler upp tråden ungefär där han lämnade den i Infected. Vi får åter stifta bekanskap med agent Phillips, doktor Montoya och naturligtvis Pete Dawsey. Den sistnämnde herremannen har tillfrisknat - i alla fall fysiskt - efter sina tidigare strapatser. Den föredetta parasitvärden har blivit parasitjägare, och som sådan är han totalt utan pardon. Trots Dawseys barbariska metoder är han dock mänsklighetens enda hopp. Han hör fortfarande röster i sitt huvud, men nu kommer de ifrån andra infekterade. Dawsey har blivit en mänsklig radare med självpåtagen terminator-status. Alla infekterade som kommer i hans väg åker obönhörligt till samma ställe. Bårhuset.

Rymden kommer snabbt med sitt svar; en ny sorts ”virus”, ämnat att producera mänskliga beskyddare för den första vågen, kallad ”kläckare”. Den nya smittan hittar en smått otrolig men samtidigt oerhört stark värd; sjuåriga Chelsea Jewell. Hon har precis den kapacitet som behövs för att leda den nya vågen med infekterade mot slutmålet; total invasion av jorden. Och för att ytterligare öka på trycket en smula, så är den nya parasiten smittsam. Parasiterna sprids t.ex. via kyssar.. eller som lilla Chelsea väljer att kalla det; smoochies!

Infected var bra, utan för den skull vara superb. Det är däför som jag med nöje konstaterar att Sigler lyckats lyfta sig ett snäpp med Contagious. Spänningen är mera påtaglig och storyn har fått en välbehövlig bredd och svartskimrande lyster. Det är alltid effektivt att plocka in ett barn i rollen som antagonist, speciellt om man lyckas hitta den rätta vinklingen. Sigler har hittat den. Att protagonisten å sin sida är en klassisk antihjälte gör inte saken sämre. Det händer ibland att uppföljaren är bättre än första alstret. Det här är en sådan gång.

Puss puss.


Bok: Contagious – Scott Sigler

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

2/18/2010

Richard Laymon – Allhallows Eve

Allhallows Eve... redan namnet har en så otroligt stark doft av åttiotal, att man har rätt att förvänta sig ett alster av härlig b-filmskvalitet med rykande klichéer! Och blir vi, brödrar och systrar, bönhörda? Tja, om man ska döma efter ett relativt ökänt fenomen i skräckens gråsvarta skymning; dvs. fabbo Varjagrs vita tandagrin i skenet av läslampan från Ikea, så jovisst!

Det är dags för Halloween. Egentligen borde de fem orden räcka för alla och envar, eller hur? Men för att få en smula längd på recensionen, så tar vi fyra till: en seriemördare går lös.

Sådärja.

Allhallows Eve är inte det bästa Laymon grävt fram ur köttkomposten, men inte heller är det det sämsta. Åttiotals-känslan träffar mitt i bullseye, och många var de horrorfilmer från ifrågavarande decennium som flaxade genom min hjärnbark då jag läste boken. Alla naturligtvis av skräpklass. Boken bjuder på klassisk Laymon, och det tackar vi för. Ingenting nytt under månen, men det tvivlar jag på att Laymon ens var ute efter.

En påse kletigt mörkröda marshmallows, ett glas festmust och slutligen Allhallows Eve. Kvällen är räddad.


Bok: Allhallows Eve - Richard Laymon

Betyg: * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

2/10/2010

Bryan Smith – The Freakshow

Vad i helsike?? Det var min första reaktion redan efter några sidor av The Freakshow. Här är det inte frågan om någon lång stubin med smygtändning ute i buskarna. Nej, boken exploderar direkt på första sidan och fortsätter sedan att krevera med ytterst små och ojämna mellanrum. Visste inte riktigt vad jag hade väntat mig, men The Freakshow lyfte direkt, och jag flaxade glatt med.

The Flaherty Brothers Traveling Carnivale and Freakshow kommer till stan, och vi får kliva in i manegen precis ögonblicket efter det att helvetet brutit löst. Freaksen är i verkligheten riktiga monster och clownerna mordgalningar. Kan man gå fel med ett sånt koncept? Nej. Vi bjuds på en nervkittlande och blodsprittande mardrömstur, och det är nästan något Laymon-aktigt över det hela. Smith skriver dock med en egen stil, och har inga tendenser till att leka copycat, mycket bra.

Finns det då några minus med boken? Mjaa, det blir en smula ytligt och bakelsen serveras med vältuperat hår, dvs. smeten innehåller mer än en liten klick åttiotalskänsla. Det är i och för sig ingen dålig sak, inte den här gången. Smith har inte alltför många böcker bakom sig, och har redan dundrat in bland mina favoritgubbar. Inte dåligt.
The Freakshow... Har du inte clownskräck från förr, så kanske du får. Grabba en stor läsk och lite popcorn, och så upp på läktaren med dig!

Får jag be om största möjliga tysssss - Sluta skrika! - sssstnad.........


Bok: The Freakshow – Bryan Smith

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!