Brian Keene – Dead Sea

Nu, nu har jag återigen Keene där jag vill ha honom. I zombievärlden. Det är där han hör hemma, trots att hans senare böcker avhandlat helt andra ting. Men så kommer de inte riktigt upp i samma klass heller. Hur är det då med Dead Sea, är den svan-märkt med ett bäst-föredatum? Nej, tack och lov. Ingredienserna är fåtaliga och förpackningen håller inte riktigt tätt. På varudeklarationen står det bara ”Kött”. Litet längre ner – och med knappt läsbar text – står det ”levande”. Då frågar vi oss; kravlar Dead Sea iväg ut i natten med samma inlevelse som The Rising och City Of The Dead? Mmm... nästan, men inte riktigt. TR och COTD är redan klassiker inom genren, och att kräva att alla böcker ska nå samma nivå kan nog vara liiiiite orättvist. Trots det så är det ju ingen som förbjuder en att hoppas.

Vi startar i – naturligtvis – en döende värld, där de fåtaliga överlevande lyckas ta sig ombord på ett fartyg. Därefter bär det iväg ut till sjöss, till säkerheten. Nästan. Farsoten nöjer sig nämligen inte med att hålla sig på land.
Det är i princip inget fel på storyn, det känns dock som om Keene inte riktigt hittat den där transaktiga spänningen som kännetecknade TR och COTD. Suverän idé, men utförandet saknar den där lilla saltigheten som får tungan att hänga och fladdra som dragsnöret till en gammal utombordare. Sekvensen med händelserna på båten tycker jag kunde ha fått betydligt mera utrymme, för där kommer vi för en stund upp i den rätta mängden ampere.

Men man ska inte vara otacksam. Inom zombielitteraturen håller Keene fortsättningsvis en topplats i mitt svartnade hjärta. Själv har han meddelat att han sagt sitt i temat ifråga, och för oss fans är det bara att hoppas på att det var ett nyårslöfte. Ni vet, ett sånt där som ingen håller.

Nu ska jag åka och fiska.


Bok: Dead Sea – Brian Keene

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Edward Lee – Brides Of The Impaler

Börjar ni tröttna på Edward Lee-recensionerna? Nävisst, det är förstås omöjligt. Hur som helst, nu är det dags igen. Denna gång väljer Lee att botanisera bland vampyrkoffertar, så plocka fram löständerna, häll upp ett glas tomatjuice, och sätt er väl tillrätta.
Det var en gång för länge, länge sedan en författare som kunde skriva mycket, mycket bra. Så en dag vaknade han upp och beslöt sig för att sluta med det. Och resultatet sitter jag med i handen.

Tja, jag har sagt det förut, men det tål att upprepas; de flesta författare missar måltavlan ibland. Så är det också med de stora, dit jag utan tvekan räknar allas våran Eddie. Återigen så är det på det sättet, att Brides kunde ha blivit riktigt bra. Nu har jag aldrig varit något stort fan av vampyrböcker, jag har större fallenhet för de odödas eskapader i apokalyptiska landskap.
Men åter till boken. Som alla säkert förstår, så har Lee grävt en smula i historiens svartröda mylla, närmare bestämt i jorden som omger Vlad The Impaler. Förebilden för Dracula. Han finns enligt Lee fortfarande kvar hos oss, dock nergrävd och med locket på. Han behöver litet hjälp med att ta sig ut, den gode Vlad, och hans trognaste följeslagerska – en nunnelik varelse bärande på en mystisk kalk – börjar samla en liten skara för uppgiften ifråga. En skara helt bestående av kvinnor.

Ack, ack. Idén med Brides är inte så pjåkig men denna gång klipper Lee yxan i stenen så att järnbitarna flyger. Boken saknar totalt den där rätta Lee-känslan. Man blir inte skrämd, inte chockerad och inget stort mörkglittrande flin hittar till ens hårt åtstramade läppar. Man blir enbart och endast besviken. Så här slappa alster är jag ovan vid att Eddie släpper ifrån sig, och jag hoppas det blir långt mellan gångerna. Om man vill ha en bra vampyrbok som kvällslektyr, ja då rekommenderar jag t.ex. I Am Legend. Brides Of The Impaler är ett litterärt sömnpiller, och så är det inte mer med det.

Snark.


Bok: Brides Of The Impaler – Edward Lee

Betyg: * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Jeremy Robinson - Kronos

Vad är det man ser på pärmen när man råkar snubbla över Jeremy Robinsons bok Kronos?? Jomenvisst; havsmonster! Och då är det – som alla vet som har läst mina tidigare recensioner – färdigt. Det var alltså med ett leende i skäggvågorna som jag slog upp första sidan och beredde mig på det bästa.

Atticus Young är före detta soldat, närmare bestämt en före detta Navy SEAL. Ett par år efter sin hustrus död tar Atticus slutligen tjuren vid hornen och bestämmer sig för att ta med sin rebelliska dotter Giona ut på en lugn dykfärd. Mitt under dykningen händer då det otänkbara. Från de blåsvarta djupen stiger en gigantisk varelse, med lika gigantiska käftar, och en sekund senare är det över. Giona är borta.
Atticus känslor drunkar i ett alltomfattande hämndbegär, och hans chans kommer när den skrupulöse miljardären Trevor Manfred erbjuder honom en utväg. Atticus erbjuds att använda Manfreds egna supervapen i jakten på havsodjuret och i utbyte vill Manfred ha det döda odjuret som sin trofé.

Jakten på Kronos har börjat.

Jaha. Visst låter det bra? Mm. Och på pärmen – för att kunden verkligen ska nappa på betet – så står det: ”Moby Dick meets James Bond thriller with an amazing twist!” Undertecknat Steve Alten. Det finns ingenting amazing med denna bok, annat än att den är amazingly tröttsam. Storylinen är vek och den utlovade twisten har författaren grävt fram ur gamla testamentet. Därefter har han slängt in ett par nypor B-film – typ Titta, vi smyger (nej, det finns ingen sådan film, onödigt att ni googlar) – och sedan rullat ihop allt till en stor och prydlig hästbajsburrito.

Till de få positiva sakerna kan väl nämnas att texten är särdeles lättläst. Om den är bra är en annan fråga. Om ni – precis som jag gjorde – förväntar er att få något riktigt monstersmaskens serverat, kanske i stil med herrarna Benchley och Alten, så kommer ni att bli riktigt, riktigt besvikna. Det enda positiva sådana här böcker för med sig, är ju att man väntar desto mer på de riktiga odjursalstren. Till den kategorin har Kronos en lång, lång väg att simma.

Gäsp.


Bok: Kronos – Jeremy Robinson

Betyg: * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Craig Spector – Underground

Craig Spector och John Skipp skrev tillsammans på åttiotalet, och gjorde sig förtjänta av titeln/titlarna ”kings of splatterpunk”. Jag har inte läst deras gemensamma alster, dock har jag inmundigat en bok av vardera författaren, skrivna var för sig. Spectors bok är just Underground. Så nu plockar vi fram skalpellen och sätter igång.

Låt mig inledningsvis konstatera, att Spector kan skriva. Han är begåvad med den där lediga och ändå otroligt målande stilen, där adverb och adjektiv bara rullar över sidorna, synbarligen utan ansträngning. Därför är det också synd och skam att Underground inte kommer längre än till första kurvan på min mentala Banzuke-bana. Det är nu en gång så, att det inte räcker med att kunna skriva texter med fin komposition och glittrande lyrik. Den måste också beröra, väcka känslor, och sist men inte minst; lyckas skapa den där 3-D projektionen på ens diminutiva hjärnbark. Underground gör inte det.

Spector delar upp boken i två delar, och försöker injicera spöklika effekter i den ena, och action i den andra. Mot slutet försöker han knyta ihop det hela med överkokt spagetti; gissa hur det går? Som ni märker så går jag inte in på handlingen över huvud taget. Den liknar en sillsallad, och därför är det svårt att gräva fram något solitt, utan att behöva avslöja för mycket. Men kort och koncist; en ondskefull herrgård innehållande en port till en helvetesdimension, sju vänner som festar loss på nämnda herrgård, med katastrof som följd. Där har vi det. Inget nytt under solen.

Trots att Underground inte fick någon genklang i mitt inre, så utesluter jag inte ytterligare alster av Spector. Man ska inte döma en författare efter bara en bok. Men blir det två svischar i luften, så kastar jag inte en tredje boll. Det finns alldeles för många bra olästa böcker, för att kasta bort tiden på litterära komockor.

Kvittensen på Underground; stilfull men tråkig.


Bok: Underground – Craig Spector

Betyg: * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Steve Alten – Meg; Hell´s Aquarium

Äntligen. Det tåls att upprepas; äntligen. Efter att ha gått och väntat på mitt bokpaket från landet med stjärnor och ränder i flera veckor, så damp paketet sist och slutligen ner i vår mossgröna postlåda. Som jag tidigare torde ha påpekat, så orkade jag inte vänta på pocketupplagan denna gång, utan slog till med den inbundna versionen direkt. Och det gjorde jag rätt i. Det är mera sällan jag ordar om bokomslagen, men nu känner jag att jag måste. Den inbundna versionen verkar finnas i två varianter, den ena med hajen avbildad från sidan och den andra med firren rakt framifrån. Jag råkade få den senare, och i mitt tycke häftigare versionen. Ett bra omslag drar alltid köparens blick till sig, och jag tvekar inte att påstå att detta omslag är ett av de bästa jag någonsin sett. Suveränt!

Till boken. I recensionen till Meg; Primal Waters ordade jag litet smått om att Alten inte hade förlagt någon del av handlingen till Marianergravens lockande djup, och att boken såvida var en liten, liten besvikelse. Detta korrigerar han i Hell´s Aquarium. Berättelsen tar dock sin början i det nu så välbekanta Tanaka institutet, med sina mäktiga bassänger. Angel har nu nått sin maxstorlek, och har dessutom ploppat fram fem megalodon-ungar – allihop honor. Dessa är alldeles för aggressiva för att hållas i en och samma bassäng. En utväg öppnar sig iom att en ”smårik” prins från Dubai erbjuder sig att köpa två av de små raringarna. Som ledsagare och konsult vill prinsen dock ha med sig Jonas Taylors nu tjugoårige son, David. Ynglingen tror sig ha sin livs sommar framför sig men allting är inte som det verkar vara..

Nere i det mörka, mörka djupet finns något fantastiskt; ett hittills oupptäckt undervattenshav, som för årmiljoner sedan blivit täckt med en skorpa, vilket dels hindrat havet från att upptäckas, dels låtit sina invånare evolveras i en helt egen riktning. Välkommen till Panthalassa, där dina nattmaror blir verklighet.

Som ni redan vet, så älskar jag undervattensmonster, och Alten har nu tagit kungatronen i besiktning. När jag väl öppnade Hell´s Aquarium så kunde jag inte sluta läsa. Det som författaren påbörjade i The Trench och som han i förbifarten åter tog upp i Primal Waters (läs noga vad Maren kastar ur sig mot slutet), låter han nu slå ut i full blom. Altens rockärmar formligen sprutar spader och hjärter ess över den tacksamma läsaren. Han har dessutom blivit än skickligare då det gäller själva författandet, och det enda avdraget på ett annars utmärkt betyg får han pga sin förkärlek för utropstecken, en liten ovana som han tycks ha återupptagit igen. Låt dock inte denna småsak störa er alltför mycket, för Hell´s Aquarium håller vad den lovar och mer därtill. Den klättrar upp till samma nivå som favoriten The Trench, och kanske tom snäppet förbi. Då det gäller onkel Varjagr, så intar boken med lätthet en plats inom topp tre för innevarande år, och det är en bragd i sig.

Inte sedan Rödluvan har jag läst en bok innehållande så mycket, och så stora tänder...


Bok: Meg; Hell´s Aquarium – Steve Alten

Betyg: * * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!