Richard Laymon - The Island

Det här var precis vad jag hade väntat på. Jag är ett stort fan av Laymon men de tidigare böckerna jag läst har inte träffat riktigt mitt i prick. Jag har ändå haft på känn att den där riktiga femettan väntat bakom hörnet. Nu, gott folk, är vi mycket nära. I The Island har Laymon hittat en rå köttbit med den nästan perfekta droppformen, och med ett välriktat kast smaskat in den mitt ibland oss intet ont anande läsare. Laymon är sin stil trogen; han öppnar spelet direkt med en royal straight flush, och fortsätter sedan att spela av dig din nattsömn, den ena timmen efter den andra...

En liten grupp på åtta personer finner sig strandsatta på en obekant ö, iom att deras båt plötsligt förvandlas till aska och träbitar. De lyckas dock plocka upp en del oförstörda matvaror ur havsvattnet, och dessutom råkar de finna en bäck med sötvatten. Ingen fara på taket. Nästa morgon hittas - naturligtvis - en i gruppen död, och därefter brakar det iväg utför. En galning går lös i ö-djungelns mörka skuggor. Låter det som en kliché? Mm-m, men med Laymon vid rodret så bär det av mot svarta bråddjup och ondskefulla bakvatten med en sådan fart, att man glömmer både tid och rum.
Bokens centralfigur är Rupert Conway, en artonåring med sex på hjärnan. I och med att båten exploderar besluter sig sagde Rupert för att skriva dagbok om händelserna på ön, och denna utspelar sig alltså i dagboksform. Sett ur Ruperts lustfyllda tonårsögon. Emellanåt blir man nästan litet irriterad över hans betraktelser av de kvinnliga gruppmedlemmarna, bägaren rinner sas över vid ett par tillfällen. Det är dock det enda negativa jag har att framföra, i övrigt är The Island en sjujävlars vattenrutschkana med rödnyanserat innehåll, och hela 500 meter (eller sidor, om ni så vill) lång.

Författaren visar med all tänkvärd tydlighet att vem som helst kan rulla över kanten ner i galenskapens rykande avgrund, bara förutsättningarna är de rätta. Under bokens gång höjer Laymon voltantalet i elledningen hela tiden, och för mig personligen var det nästintill omöjligt att lägga The Island ifrån mig när jag väl öppnat den. Boken är dessutom snäppet längre än många andra av hans böcker, och det tackar vi för. Jag skulle när som helst ha kunnat trava runt med Rupert i djungeln i ytterligare 200 sidor, inga problem. Bra böcker tar alltid slut för fort. Glassyren på denna makabra lilla godbit består yttermera av den där tvättäkta lilla Laymon-knorren, som slår undan fötterna på en i absolut sista sekunden, precis då man trodde att allt var klappat och klart. Härligt!

Picknick på stranden kommer aldrig att bli sig likt igen.


Bok: The Island - Richard Laymon

Betyg: * * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Edward Lee - The Backwoods

Lee, Lee, Lee. Att påstå att jag är ett troget fan av nämnde herres böcker vore att ta i i underkant. Rejält. Därmed vill jag inte påstå att alla hans böcker skulle vara litterära homeruns. Tyvärr. Även genrens mästare gör sig skyldiga till praktbommar, så även Edward Lee. Låt oss ge oss ut i skogen...

Patricia beger sig efter ett antal år ute i världen tillbaka till sin hembygd. Det är inga trevliga minnen som väntar henne, hennes uppväxt var allt annat än trygg. Dåliga minnen är dock det minsta hon behöver bekymra sig om. Hennes hembygd tycks vara hemsökt av något namnlöst ondskefullt; man hittar människor, både män och kvinnor, som slaktats bestialiskt och till synes utan urskillning. Vissa kroppar saknar – humm – delar... I skuggorna under träden rör sig något, en mytologisk mardröm och sedan länge bortglömd, nu åter frambesvärjd ur ett hatfyllt dunkel. Men detta något är inte ensamt. I mörkret glider också mänskligt avskräde fram, sociopater utan medkänsla eller ånger. I skogen hittar vi också skogsfolket – sk. Squatters – som trots sina tillkortakommande inom många områden, även de bär sina mörka strån till den nattsvarta stack som utgör The Backwoods.

Vissa av Lees alster är rena femettor, riktiga gräddtårtor som blir bättre och bättre för varje tugga. Andra har bäst-före-datumet gått ut på, och smaken är därefter. Sedan har vi naturligtvis mellangruppen, en kategori som håller sig flytande men utan kraft att injicera den där speciella Lee-euforin. The Backwoods hör till den sistnämnda gruppen. Den är tillräckligt bra för att hålla intresset vid liv, men stilpoängen uteblir. För ett sannskyldigt fan av Lees böcker har den sin givna plats i bokhyllan men de som bara vill ha det bästa bör kanske hålla sig utanför skogen. Ondskefulla blåbär kan nämligen vara nog så besvärliga.


Bok: The Backwoods – Edward Lee

Betyg: * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Andy Remic - War Machine

Antingen har någon mycket förståndig person gett Mr. Remic ett mycket gott råd, eller så har har dragit sina egna intrastellära slutsatser. Remic har redan från tidigare tre böcker bakom sig, och dem har jag ju redan plitat ner ett par ord om, som alla kan se. Spiral, Quake och Warhead innehåller många bra element, men har även fått sin beskärda del av irritationsmoment, i alla fall då det gäller undertecknad. I Combat-K-serien har Remic sas vänt ett blad i sin bok, och riktat in noskonen på sin penna mot ett mera avlägset solsystem. War Machine är den första boken i serien.

I WM tar vi flera stycken ljusårskliv framåt i tiden. Helix kriget har precis tagit slut och ex-soldaten Keenan har sadlat om till interstellär privatdeckare, med en avgrundsstor smak för alkoholhaltiga drycker. Ett tufft men mycket lukrativt jobberbjudande får honom att inse att han återigen behöver sina gamla stridskamrater vid sin sida. Den ene – Franco – anses av myndigheterna vara mentalt instabil, och är instängd på ett hårdbevakat mentalsjukhus på en annan planet. Pippa (ett skojigt namn, jag vet) har fått psykopat-status och blivit avlämpad på en avlägsen och dödlig fängelseplanet, där chansen att rymma är lika med eller tom under noll. Keenan har bara att hämta sina polare och sedan påbörja uppdraget.

Bara. Att. Hämta.


Först ett par ord om persongalleriet i WM. Keenan är den hårde men försupne gruppledaren. Mörk och dyster till sinnes, men samtidigt planläggaren och hjärnan i gänget. Franco är kort och bred, ytterst lojal mot Keenan, men ett konstant sug efter kvinnor och öl kan ibland ställa till det en smula. Han är definitivt ingen krutuppfinnare, och babblar dessutom i ett. Pippa är kall och effektiv. Det är ingen slump att hon fått psykopat-stämpeln, hon är en veritabel dödsmaskin med i princip vilket vapen som helst. Och hon gillar sitt yrke. Med i gruppen finns också Keenans lilla pop-bot Cam, som har en uppsjö av finesser (även om en del är gammalmodiga) och vapen inbyggda i sitt runda skal. Cam är dessutom en smula narcissistisk till sin läggning...

War Machine är en galaktisk odyssé i ordets rätta bemärkelse. Det är sällan det bjuds på några lugna stunder, och när de kommer så är man närmast tacksam för andningspausen. Boken kan beskrivas som ett konstant balanserande på en lång svärdsegg (650 sidor), och varenda gång man är säkert på att det är kört, så blir det... värre.
I WM så hittar vi också en härligt stor dos humor, något som jag kände saknades i de tidigare böckerna. Främst är det Franco, min personliga favorit, som står för skrattinjektionerna. I honom har Remic verkligen hittat rätt. Jag har faktiskt en svag känsla av att författaren plockat de bästa bitarna ur sitt stora persongalleri från de tidigare böckerna, och sedan knåpat samman något mycket, mycket bättre. Keenan påminner till exempel en del om Carter, men har ett större djup än denne.

Jag kan faktiskt inte annat än böja på min långhåriga nacke i stum beundran för denna bok. Det är länge sedan jag haft så roligt och så oerhört svårt att sluta läsa. Det är med ett synnerligen brett leende jag knappar fram fem vita novor på betygsskalan.

Briljant!


Bok: War Machine – Andy Remic

Betyg: * * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Bryan Smith - Deathbringer

Bryan Smith gjorde ett svanhopp direkt in bland mina favoriter med sin bok The Freakshow. Därefter gav jag mig genast i kast med att få tag i hans övriga böcker, något som visade sig vara en relativt enkel uppgift, då Smith (mig veterligen) i skrivande skede släppt endast sex böcker.

Populationen i staden Dandridge börjar plötsligt minska... och ändå inte. Folk dör som flugor men sekunderna efter står de åter upp och ger sig på de ännu levande. Rännilen av zombier blir till en bäck, en å och slutligen en veritabel stormflod. Mitt i kaoset står en mörk gestalt. Han ska egentligen hämta de döda till sin sista färd men har gjort uppror mot tingens ordning. Hans megalomaniska plan är lika simpel som den är effektiv; med en armé utav levande döda ska han komma att härska, överallt och för alltid. Han är en Reaper.. en Deathbringer.

Smith tar sig an ett nog så populärt tema, dvs. zombier, men kryddar hela kalopsen med sina egna örter. Ändå är det inte frågan om en normal mumsa-mumsa-zombiebok. Man kan nog tom påstå att zombierna i sig spelar en biroll i Deathbringer. Ur författarsynpunkt är det nog smart att försöka hitta nya angreppsvinklar och undvika klichéer, i mån av möjlighet, men det är inte alltid det konseptet lyckas.
Deathbringer har inte samma pang-på-rödbetan-mentalitet som t.ex. The Freakshow, och i vissa avsnitt känns det onekligen som om storyn fått ett sjuhelsikes stort tuggumi under fotsulan; med andra ord så segar det litet... Deathbringer är helt okej, snäppet över medelmåttet, men jag skulle gärna ha sett att Smith hade tillsatt en näve cayennepeppar i såsen.

Bara för smakens skull.


Bok: Deathbringer – Bryan Smith

Betyg: * * * -

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Jack Kilborn - Afraid

Allt emellanåt, då jag tycker mig ha tid och lust, så tar jag fram min imaginära oljelampa och firar mig ner i cyberrymdens svartmustiga bokträsk. Det var på en sådan upptäcksfärd som jag av en händelse snubblade på Jack Kilborn och ur hans penna sprungna Afraid. Redan titeln på boken grep resolut tag i mina ögonfransar, slet ner mina ögonlober mot datorskärmen och vrålade ”Titta här, ditt gamla vildsvin!” Och visst gjorde jag det.

Vi befinner oss ute på bonnvischan, närmare bestämt i Safe Haven, Wisconsin. En mycket lugn och tyst småstad där i princip ingenting händer. Det stillsamma livet försvinner i en blodröd kaskad i samma ögonblick som en helikopter råkar krascha i närheten. Ur vraket väller mörkret ut och döden skrockar i skuggorna.
De kallas red ops. Sociopater, lustmördare... och inte helt igenom mänskliga. Vad har vanliga småstadsmänniskor att sätta emot en sådan väl inoljad dödsmaskin? Svar: ingenting. Jag korrigerar: nästan ingenting. Några få individer bjuder på motstånd men slakten är redan i full gång. Snart infinner sig tvivlet; var helikopterkraschen faktiskt en olycka?

Jag satt och tvinnade mitt skägg hela boken igenom, och det är alltid ett tecken på att farbror Varjagr är belåten. Kilborn målar upp en röddrypande tablå, där läsaren får sitta och gissa ända till slutet. Afraid saknar varken spänning, action eller splatter, alla ingredienser är välplacerade på tallriken och anrättningen liknar en sådan där affisch som visar hur en välbalanserad måltid ska se ut. Jag hittar faktiskt inte alltför mycket att klaga på, jag njöt av samtliga 346 sidor.

Och mitt skägg ser ut som ena halvan av Pippi Långstrumps huvud.


Bok: Afraid – Jack Kilborn

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Graham Masterton - The House That Jack Built

Graham Masterton är rent otroligt produktiv. Nya böcker kommer hela tiden och dessutom har han en helt fantastisk mängd bakom sig. Han är en veritabel bokfabrik och då hör även diverse bommar givetvis till protokollet. På skräcksidan (han skriver nämligen också annat) sträcker sig spektrumet alltifrån superfloppar till renodlade mästerverk. De flesta alstren hamnar där någonstans mitt emellan...

Valhalla var en gång ett mäktigt hus, eller kanske snarare herrgård, byggt av en ännu mäktigare man vid namn Jack Belias. Belias rikedom och storvulenhet överskuggades endast av hans ondska och totala okänslighet för sina medmänniskor. Jack Belias försvann år 1937 och sedan dess har Valhalla fått förfalla. Den står nästan på gränsen till att kallas ruckel, när advokaten Craig Bellman av en händelse råkar få syn på kåken. Han blir så hänförd vid blotta anblicken, att han offrar alla sina besparingar och mer därtill för att köpa Valhalla och rusta upp det till fornstora dagar. Men det är inte allt han offrar. Hans hustru Effie skräms av byggnaden, hon hör och ser saker i de mörka hallarna och rummen, saker som inte har någon naturlig förklaring. Craig envisas dock med sitt beslut och hela deras äktenskap ligger så småningom i vågskålen. Craig börjar lägga sig till med underliga manér och sakta men säkert synes både hans själ och personlighet svartna inför Effies ögon. Inom Valhallas väggar lyder tid och rum under egna lagar.

Hur jag än försöker kan jag inte komma ifrån känslan att Masterton smygtittat på Kings fenomenala bok Varsel, dock utan att lyckas förmedla den där smygande känslan av kyla som genomsyrar i princip alla Kings gamla alster. Samtidigt ser jag flera paralleller med hans bok Prey, som i mitt tycke slår ovan nämnda bok med hästlängder. Tycke och smak kan man orda om hur länge som helst. Om du gillar klassiska spökhistorier stöpta i nutidens rostfria ugnsform, då kan The House That Jack Built vara bullseye för dig. Ni som letar efter litet mer händelsemättade alster kan nog skippa boken utan större förlust. Masterton nådde inte fram till mästartonen denna gång.

Riv rucklet.


Bok: The House That Jack Built – Graham Masterton

Betyg: * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

John Skipp – The Long Last Call

Det är nu en tid sedan jag läste The Long Last Call. Ändå kommer jag ihåg boken som om jag läste den igår. Den har alltså gjort intryck. Det här är samtidigt den hittills enda bok jag läst av nämnde författare. Skipp hör till det gamla gardet inom splatterpunk-genren. Han härjade runt redan på åttiotalet, bl.a. tillsammans med Craig Spector, och det var dessa herrar som många med författardrömmar inom horror-kategorin såg upp till. Hit hörde t.ex. en viss herreman vid namn Brian Keene...
Duger han någonting till, den gode Skipp? Låt oss se.

The Long Last Call har inget med telefonerande att göra. Det är ett uttryck för ”sista rundan innan stängningsdags”. Vi sitter på en sylta strax utanför stan, ett sådant där klassiskt hak, där storbystade damer gör sitt bästa för att sammansmälta med en stång av metall. Vi får stifta närmare bekantskap med folket på stället; de redan nämnda ”dansöserna”, portvakten, bartendern, ägaren, och en del andra. Allting går till som det brukar på dessa ställen, dvs. man gör sitt bästa för att lura av kunderna så mycket pengar som möjligt.
En mörk kväll glider ett anslående vrålåk in på parkeringen, och ur den stiger en främling. En främling med mycket pengar, ja så pass mycket, att han olagligt hyr hela lokalen och folket som jobbar där för en förlängd kväll. Han delar frikostigt ut sedlar... men det är något konstigt med dem... De är kletiga.

The Long Last Call. För vissa är det verkligen sista rundan.

För att svara på duglighetsfrågan; javisst, för f-n. Skipp kan verkligen vrida pennan till fashionabla korkskruvar, skit samma om det är Ballograf eller gåsfjäder. Texten flyter på riktigt bra och han ingjuter verkligen liv i sina rollfigurer. Skipp har en sådan där utstuderad fingertoppskänsla, som man inte kan låta bli att bli avundsjuk på. TLLC får poängavdrag för endast en sak; boken är alldeles för kort. Den klockar in på endast 185 sidor. För att få boken till regelrätta proportioner har man plockat in en nästan lika lång berättelse till; Conscience. Denna är skriven med en helt annan stil, och även om jag inte gillar den lika mycket som TLLC, så kan jag inte annat än häpna över författarens kvalifikationer. Han ger definitivt mersmak, den gode Skipp.

Skål!


Bok: The Long Last Call – John Skipp

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Scott Sigler – Contagious

Efter att ha läst Siglers Infected, så anade jag, ja tom hoppades att det skulle komma en fortsättning. Jag fick som jag ville. Contagious smittade ner bokhyllorna i augusti i nådens år 2009. Trots mitt nyliga armbrott, försökte jag gnugga mina händer.

I Contagious plockar Sigler upp tråden ungefär där han lämnade den i Infected. Vi får åter stifta bekanskap med agent Phillips, doktor Montoya och naturligtvis Pete Dawsey. Den sistnämnde herremannen har tillfrisknat - i alla fall fysiskt - efter sina tidigare strapatser. Den föredetta parasitvärden har blivit parasitjägare, och som sådan är han totalt utan pardon. Trots Dawseys barbariska metoder är han dock mänsklighetens enda hopp. Han hör fortfarande röster i sitt huvud, men nu kommer de ifrån andra infekterade. Dawsey har blivit en mänsklig radare med självpåtagen terminator-status. Alla infekterade som kommer i hans väg åker obönhörligt till samma ställe. Bårhuset.

Rymden kommer snabbt med sitt svar; en ny sorts ”virus”, ämnat att producera mänskliga beskyddare för den första vågen, kallad ”kläckare”. Den nya smittan hittar en smått otrolig men samtidigt oerhört stark värd; sjuåriga Chelsea Jewell. Hon har precis den kapacitet som behövs för att leda den nya vågen med infekterade mot slutmålet; total invasion av jorden. Och för att ytterligare öka på trycket en smula, så är den nya parasiten smittsam. Parasiterna sprids t.ex. via kyssar.. eller som lilla Chelsea väljer att kalla det; smoochies!

Infected var bra, utan för den skull vara superb. Det är däför som jag med nöje konstaterar att Sigler lyckats lyfta sig ett snäpp med Contagious. Spänningen är mera påtaglig och storyn har fått en välbehövlig bredd och svartskimrande lyster. Det är alltid effektivt att plocka in ett barn i rollen som antagonist, speciellt om man lyckas hitta den rätta vinklingen. Sigler har hittat den. Att protagonisten å sin sida är en klassisk antihjälte gör inte saken sämre. Det händer ibland att uppföljaren är bättre än första alstret. Det här är en sådan gång.

Puss puss.


Bok: Contagious – Scott Sigler

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Richard Laymon – Allhallows Eve

Allhallows Eve... redan namnet har en så otroligt stark doft av åttiotal, att man har rätt att förvänta sig ett alster av härlig b-filmskvalitet med rykande klichéer! Och blir vi, brödrar och systrar, bönhörda? Tja, om man ska döma efter ett relativt ökänt fenomen i skräckens gråsvarta skymning; dvs. fabbo Varjagrs vita tandagrin i skenet av läslampan från Ikea, så jovisst!

Det är dags för Halloween. Egentligen borde de fem orden räcka för alla och envar, eller hur? Men för att få en smula längd på recensionen, så tar vi fyra till: en seriemördare går lös.

Sådärja.

Allhallows Eve är inte det bästa Laymon grävt fram ur köttkomposten, men inte heller är det det sämsta. Åttiotals-känslan träffar mitt i bullseye, och många var de horrorfilmer från ifrågavarande decennium som flaxade genom min hjärnbark då jag läste boken. Alla naturligtvis av skräpklass. Boken bjuder på klassisk Laymon, och det tackar vi för. Ingenting nytt under månen, men det tvivlar jag på att Laymon ens var ute efter.

En påse kletigt mörkröda marshmallows, ett glas festmust och slutligen Allhallows Eve. Kvällen är räddad.


Bok: Allhallows Eve - Richard Laymon

Betyg: * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Bryan Smith – The Freakshow

Vad i helsike?? Det var min första reaktion redan efter några sidor av The Freakshow. Här är det inte frågan om någon lång stubin med smygtändning ute i buskarna. Nej, boken exploderar direkt på första sidan och fortsätter sedan att krevera med ytterst små och ojämna mellanrum. Visste inte riktigt vad jag hade väntat mig, men The Freakshow lyfte direkt, och jag flaxade glatt med.

The Flaherty Brothers Traveling Carnivale and Freakshow kommer till stan, och vi får kliva in i manegen precis ögonblicket efter det att helvetet brutit löst. Freaksen är i verkligheten riktiga monster och clownerna mordgalningar. Kan man gå fel med ett sånt koncept? Nej. Vi bjuds på en nervkittlande och blodsprittande mardrömstur, och det är nästan något Laymon-aktigt över det hela. Smith skriver dock med en egen stil, och har inga tendenser till att leka copycat, mycket bra.

Finns det då några minus med boken? Mjaa, det blir en smula ytligt och bakelsen serveras med vältuperat hår, dvs. smeten innehåller mer än en liten klick åttiotalskänsla. Det är i och för sig ingen dålig sak, inte den här gången. Smith har inte alltför många böcker bakom sig, och har redan dundrat in bland mina favoritgubbar. Inte dåligt.
The Freakshow... Har du inte clownskräck från förr, så kanske du får. Grabba en stor läsk och lite popcorn, och så upp på läktaren med dig!

Får jag be om största möjliga tysssss - Sluta skrika! - sssstnad.........


Bok: The Freakshow – Bryan Smith

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

David Gunn – Death´s Head; Maximum Offense

Okej, jag erkänner, jag har gått och väntat på fortsättningen på Sven Tveskoegs äventyr. Jag hade fyra andra böcker på gång när Maximum Offense klonkade ner i brevlådan, och jag hade inga som helst betänkligheter med att starta med en femte. Gunn trampar genast gaspedalen tvärs genom botten på sitt rostiga rymdskepp och resan fortsätter...

Sven och hans lilla stridstrupp – kallad the Aux – blir beordrade till en artificiell värld vid namn Hekati för att hitta en saknad observatör från United Free. Med sig på resan får de en nittonårig överste utan någon som helst stridserfarenhet, men det är ändå något besynnerligt med honom... Resan till målet går naturligtvis käpprätt åt häcklefjäll direkt från starten och den lilla gruppen finner sig plötsligt helt utlämnad i en främmande och fientlig värld. Inget nytt där, inte. Sven märker snart att uppdraget inte är av den sort som han i början trodde. Samtidigt får han återigen klart för sig att ingen, absolut ingen, är att lita på.
Sven är lika hänsynslös som förut och hans intelligenta vapen, SIG-37, kastar om möjligt ännu fler svidande kommentarer runt sig än tidigare. Alla i AUX har utvecklats till än bättre soldater under Svens ”vänliga” ledning, och frågan man ställer sig är om truppen i sin helhet ska klara sig igenom ännu ett nålsöga. Och räcker det verkligen med en plåtarm och ett pratglatt vapen, för att ta sig an hela The Enlightened?

Gunn har tillsammans med Remic (då speciellt dennes Combat-K böcker) på förvånansvärt kort tid placerat sig bland mina favoritförfattare inom sf-genren. Okej, egentligen är de väl mina enda favoriter men man ska inte hänga upp sig på småsaker. Gunns stil avviker en smula från Remics och det är endast positivt. Man har inga problem med att hålla de tu isär, främst pga att Gunns huvudperson, Sven, är en stilren antisocial antihjälte, samt att böckerna är skrivna i jag-form. Faktum är att Death´s Head-böckerna utgör ett välkommet avbrott i all splatter- och zombielitteratur som jag annars med välbehag inmundigar. Det där sa jag väl inte högt..?

Mysig military-sf med högt underhållningvärde. Förträffligt!


Bok: Death´s Head; Maximum Offense – David Gunn

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

David Gunn – Death´s Head

Så var det färdigt igen. Precis som med Andy Remics böcker, så visste jag direkt jag såg Death´s Head i bokhandeln, att den här, den här, den kommer att ryka iväg i Mach 3. Gör den det? Jomenvisst. Ingen skräckis, utan återigen en härlig blandning av sf och action!

Sven Tveskoeg (namnet härstammar från den gamle konungen/vikingen Tveskägg..) är soldat. En bra soldat. Intelligent, skrupelfri och envis. Han är mänsklig, åtminstone till 98,2%. Resten är något annat. Sven blir – efter en del strapatser – enrollerad i elitförbandet Death´s Head, som styrs av en pojkliknande diktator; OctoV. Tyrannen är dock inte vad han verkar vara...
En soldat ska ha vapen, och en bra soldat ska ha ett bra vapen. Sven råkar i förbifarten komma över ett sådant, – efter att ha pumpat den förra ägaren full med bly – en SIG diabolo; ett intelligent vapen som inte skräder orden när det gäller folk och fä. Japp, vapnet snackar. Utöver detta får han lov att svälja en symbiont, en sk. kyp, och sen är Sven redo att ta sig an rikets fiender. Dessa går inte heller av för hackor. De kallas the Enlightened och the Uplifted och under sig har de en elitstyrka minst lika hänsynslös som Death´s Head; Silver Fist.

Trots att det kanske låter som det, så är det här definitivt ingen barnbok. Death´s Head innehåller en hel del råheter, en svartmossig humor, samt en härlig skopa action. Så här ska det se ut! Även om boken inte riktigt kommer upp i samma klass som Remics båda Combat-K böcker, så är den mycket nära. Death´s Head är en fräsch fläkt på den småunkna sf-marknaden, och om subgenren military science fiction slår an en mörk sträng inom dig, så är det här ett av årets definitiva fynd.

Scream me up, Scotty.


Bok: Death´s Head – David Gunn

Betyg: * * * * -

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!