7/28/2009

Patrick Gates - Vaders

Patrick Gates, humhumhum. Herr Gates har överösts med superlativer litet varstans i fackpressen, och det gör mig alltid litet betänksam. För mycket "tjafs" runt nya författare är många gånger precis just det; tjafs. Det ryktas ju litet varstans – dessa rykten har flytit runt i flera år redan – att ”kungen”, dvs. Stephen King, skulle vara i färd med att dra sig tillbaka. Därför har alla utgivare fått halvfnatt, och försöker utse just sin stolthet inom skräckgenren till Kings efterträdare. Så är också fallet med Patrick Gates.

Men till boken. Har Vaders någonting äkta att komma med? Svaret är ja. Jag kom faktiskt inte speciellt många sidor förbi inledningen, innan ett lycksaligt flin fyllde mitt håriga plyte. Vaders startar med en tacknämlig ljudbang och sprätter iväg ut i det blå i bästa Evil-Knievel stil. Bokens första trefjärdedelar kan jag ändå inte med bästa vilja i världen kalla för skräck. Det är mer som att hamna i en saga, med stora, karikerade monster som ränner omkring och smaskar i sig alla människor deras monsternävar råkar få tag i. Nämnda monster – som är föredetta vanliga människor som fått ett litet ”rymdfrö” i sig – sover naturligtvis sin monstersömn under dygnets mörka timmar, och då är det läge för hjältegänget att röra på sig. Nattmörkret avbryts förstås av mäktiga snarkningar och dånande monsterfisar – människor är inte lättsmälta. Hade svårt att lägga ifrån mig Vaders på kvällarna och får nog lov att erkänna att mina flabb-frust-hickningar emellanåt väckte min bättre hälft ur hennes slummer.

Så långt alltså trefjärdedelar av boken. Mot slutet av Vaders tar Gates resolut och släcker lyktorna, samtidigt som han fortsätter i full fart mot ett becksvart intet. Snacka om stilbyte. Han gör det dock med finess och stil och slutet bäddar definivt för en fortsättning. Tyvärr har jag ingen aning om han någon gång tänker ta upp tråden igen, hittills har ingen ”Vaders 2” hittat vägen till bokhandlarna.

Gates språk är levande, och storyn hoppar ut ur sidorna och greppar läsaren på precis rätt sätt, dvs. med två fingrar uppkörda i näsborrarna. Författaren målar turvis upp hotfulla och mörkt humoristiska bilder, och det är inget snack om att Gates har talang. Men näste Stephen King? Icke. King har sin egen stil och framtoning, och personligen är jag övertygad om att det inte existerar någon regelrätt arvinge till "kronan". Dessutom, vad vore vitsen? Kopior är alltid kopior.
Patrick Gates är bra, med en egen stil och utstrålning, och det är det som man som läsare vill ha. Låt oss hoppas på att han fortsätter på samma sätt. Vaders är en litterär lövbiff; mustigt mörad, och garnerad med en riktigt stor klick kryddsmör.

Bon Appetit!


Bok: Vaders – Patrick Gates

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

7/15/2009

John Shirley – In Darkness Waiting

John Shirley har en rad böcker bakom sig, hans författarbana sträcker sig minst ett par decennier tillbaka i tiden. Originalutgåvan av In Darkness Waiting kom ut redan 1988 (det har jag i alla fall för mig), och själv har jag införskaffat den reviderade upplagan från 2004. Den har bara blivit en smula moderniserad, annars är det enligt författaren frågan om samma bok.

Jag hade länge haft Shirley på min lista, innan jag sist och slutligen gjorde slag i saken och inhandlade IDW. Valet av alster gjorde jag inte på måfå, IDW hade fått bra kritik på nätet, och det inverkade nog på mitt val. IDW tar oss med på en tur i det mänskliga psyket, och främst då den del som är avhumaniserat kall och mordiskt beräknande. Shirley låter denna mörka del anta fysisk form; insektslika varelser som gror och växer inuti människor, för att – när tidpunkten är mogen – explodera fram ur ögat på personen ifråga. En ganska morbid och svartrandad bild han målar upp där, den gode Shirley.

Inledningen på boken var ganska lovande, den hade en aura av kylig domedag över sig. Men man hinner inte så långt, innan denna lilla smarriga känsla försvinner och ersätts av en lätt besvikelse. IDW var säkert en riktigt kuslig bok för tjugo år sedan, men nu verkar det som om tiden hunnit ikapp. Den har onekligen något av åttiotal över sig, trots att den nyligen blivit reviderad, och klarar inte riktigt av att höja sig över mängden. Ordet ”dussinvara” ligger tyvärr mycket nära till hands när man ska klassificera alstret. Dessutom kan jag inte komma ifrån känslan, att Shirley sett filmen ”Flugan” (originalversionen från 1958) både en och två gånger.

Trots mitt ovanstående smågnäll, så klassar jag inte ut IDW totalt. Storyn flyter trots allt någorlunda, och texten är välskriven. Ifall du gillar horror med en touch av både klass och rödfärgad sockervadd, då kan In Darkness Waiting vara ett nog så gångbart alternativt.

Glöm inte flugsmällan.


Bok: In Darkness Waiting – John Shirley

Betyg: * * * -

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

7/06/2009

Wrath James White – The Book Of A Thousand Sins

Vissa har talang, andra har många. W. J. White är en föredetta kickboxer i tungviktsklassen, och numera författare av några av de mest råa, opretentiösa smack-i-brödluckan hardcore splatter(s)punk böcker, som någonsin smittat marknaden. Då det gäller graden av gore och splatter, så ligger herr White på samma gummiflotte som Edward Lee; flytande på ett ändlöst, mörkrött hav.

Jag gillar i vanliga fall inte novellsamlingar, det vill jag ha sagt på en gång. De är många gånger fyllda med mediokra småskrönor, med endast en eller två berättelser som höjer sig över mängden... om ens det. Ibland stöter man dock på undantag, och jag antar det är därför som jag fortsättningsvis – nu som då – köper dessa pergamentrullar. TBOATS är en 190 sidor lång rutschkana rakt ner i helvetet. Samtidigt är den en mer än passande inkörsport till Whites alster, som inte hör till de mest lättsmälta. Råheterna avlöser varandra och författaren får dessutom till små groteska knorrar, som sveper iväg läsaren i en helt annan riktning än denne tänkt sig. Talang har han, den gode White. Dock blir det litet för mycket av det goda emellanåt, och jag rekommenderar att man avnjuter alstret i små sirliga bitar istället för att så att säga ”proppa käften full”.

TBOATS är våldsam läsning. I små förbiilande ögonblick bjuder den även på små insikter, även om det tar någon sekund för dessa att sjunka in i ens överhettade medvetande. Jag väljer att inte plocka ut några personliga favoriter, utan överlåter åt er att välja era egna. I förbifarten kan man väl nämna, att White inte ger ett vitten för himmelriken i någon form. Det framgår med all tydlighet. Däremot låter han med ytterlig förnöjsamhet läsaren plaska runt i magman på ett ställe som torde ligga snäppet söderom det förstnämnda.

”The Book Of A Thousand Sins, nu i en bokhandel nära dig! Solskyddsfaktor 99 rekommenderas. Säljes separat.”


Bok: The Book Of A Thousand Sins - Wrath James White

Betyg: * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

6/29/2009

Joe McKinney – Dead City

”Inte en zombiebok nu igen”, hör jag någon stöna. Jomenvisst och jajamensan! Man kan aldrig ha för många (bra) zombieböcker. Det är alltid intressant när nya författarnamn dyker upp inom genren. Nu är jag faktiskt den förste att tillstå att många – tyvärr – är direkt usla. Men den som söker, han letar.. eller hur det nu var. Nu och då glittrar det faktiskt till av små löftesrika diamanter i den bottenlösa dyngan. Det är nu ett tag sedan jag läste Dead City, och jag har hunnit avverka en hel del böcker i denna kategori sedan dess. Ju fler jag läst, desto högre har jag skattat McKinneys bok. Dead City är minut-för-minut, sekund-för-sekund-action, och precis vad en uttråkad hårdrockare behöver.

Eddie Hudson är polisofficer. Vem ringer man när saker och ting börjar gå åt h-e? Som t.ex. att folk börjar tugga på varandra? Just det. Fabbo polisen. Hudson sitter alltså på parkettplats när saker och ting börjar barka åt pipan. Polisradio och media överhettas av meddelanden om levande döda som utan pardon attackerar allt inom syn- och hörhåll. Här har vi då den klassiska uppställningen: Hudson har familj och gör naturligtvis sitt yttersta för att ta sig tillbaka till dem, en kapplöpning inte bara mot klockan, utan också ett intet föraktfullt antal zombier. De sistnämnda har måhända gröna tummar – speciellt efter ett tag ute i solen – men inte speciellt "gröna värden".

Temat är alltså mycket snarlikt det som vi finner i Brian Keenes "The Rising", men där slutar de direkta likheterna. Medan Keene rör sig i sina egna demoniska dimensioner, så är McKinney en vän av den klassiska zombie-genren. McKinneys levande döda är långsamma (med några få undantag) och med nästintill noll hjärnkapacitet, något som bokens huvudperson snabbt lär sig utnyttja till fullo. X:et i ekvationen består av zombiernas aldrig sinande antal multiplicerat med deras omättliga hunger. Slutprodukten är en rödrykande baccanal av bly, blod och tarmar, som lär tillfredställa även den mest kräsne horrorfantast!

McKinney har definivt varit framme med oljekannan, innan han släppt iväg oss på denna smaskiga berg-och-dalbana. Bromsarna har han skruvat bort och skickat på service, och det är man bara tacksam för. Han lyckas utomordentligt väl med att hålla spänningen på topp och man har verkligen svårt att lägga boken ifrån sig, trots att klockan tickar iväg in på småtimmarna. Det är för mig ett tecken på att författaren har den rätta touchen vid gasgrillen. Några små lapsus här och där, plus att några frågor lämnas obesvarade, gör att Dead City glider ner från en klar femma till "endast" fyra stjärnor och ett glittrande plustecken.. Rollfigurernas själsliga liv lämnar författaren också därhän, men med den här typen av bok är det kanske till och med att föredra. Litterärt är Dead City onekligen öl och pizza, finsmakare ombedes utan krus fortsätta till avdelningen med Poe och Lovecraft.

Jag är, minst sagt, imponerad.


Bok: Dead City – Joe McKinney

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

6/23/2009

Paul Wilson - The Keep

Paul Wilson har en lång rad böcker bakom sig, men trots det hör han till de nyare bekantskaperna för undertecknad. Jag har helt enkelt inte snubblat över någon av hans alster förrän relativt nyligen.

The Keep utspelar sig under andra världkriget, och idén med att förlägga storyn till denna tidpunkt applåderar jag varmt. Redan det gör att boken skiljer sig från så många andra.
Ett tyskt truppförband anländer till en gammal borg i de transylvanska alperna. Ett par soldater hittar konstiga metallkors infogade i stenmurarna, och ett av dem tycks vara av guld. De ger sig till att bända bort korset.. och stenen det sitter i rör på sig. Bakom stenen finns ett tomrum - och i tomrummet finns någonting uråldrigt och ondskefullt. Den tyska truppstyrkan börjar minska...

Låter det bra? Mm-m. Men sedan då? Tja, som jag sade är skalet är mycket bra, det är själva kärnan som inte riktigt håller måttet. Inledningen är bra, och den där fina horrorkänslan infinner sig mycket snabbt. Wilson mäter upp den rätta bungyhöjden och ger läsaren en klackspark med skruv i bakdelen. Tyvärr får man konstatera att elasticiteten i gummibandet är sisådär; man hänger och smågungar på samma ställe ända till sista sidan. Rädd blir man inte, knappt ens skrämd, tidvis är det faktiskt litet svårt att hålla tillbaka en förstulen gäspning... En smula besviket får man lov att konstatera att den inledande spänningen flaxar iväg ut i natten, utan att någonsin återvända, hur mycket man än hoppas och tror.

Författaren har plockat fram ett par av skräcklitteraturens verkliga klichéer, dammat av dem en smula, rest en borg runt dem, och byggt en medelmåttig story på det hela. Man får onekligen känslan av att Wilson kunde ha gjort mycket, mycket bättre ifrån sig med The Keep. För idén är bra, tom väldigt bra. Med litet mer intrikata vändningar och tre nypor mer action, så kunde detta ha blivit en riktig klassiker. Eller i alla fall en semiklassiker. Några sidor in i boken fick jag en misstänksam känsla av att det även gjorts en film baserad på The Keep. Och jomenvisst, The Keep har omvandlats till en vitaduken-version år 1983 (dvs. två år efter bokdebuten), och på svenska stoltserar den med namnet Satans borg.

Wilsons språk är rikt och målande – tom en smula gammaldags – och det har sin speciella charm. Det gör också att The Keep inhöstar tre stjärnor, även om jag känner mig tvungen att kasta iväg ett minustecken efter den sista minisolen. För i sanningens namn kunde hela affären ha varit litet mer komprimerad.

The Keep; småtråkig med en air av klass.


Bok: The Keep - Paul Wilson

Betyg: * * * -

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

6/09/2009

David Moody - Hater

Vissa böcker fastnar man för direkt, antingen det nu är på nätet eller i en vanlig bokhandel. Man vänder och vrider på den ett ögonblick, kollar omslaget en gång till, för att sedan med målmedvetna ent-steg och uppsluppen min kliva iväg (graden av uppsluppenhet står dock i direkt relation till siffran på prislappen) mot kassan. Glad i sinnet och lätt om plånboken styr man kosan mot hem och länstol. Jag beställde Hater på nätet, men annars var euforin densamma. Man gick och väntade på ”plompet” i brevlådan, och gned händerna av förväntan. För den lät bra, Hater, det gjorde den.

Plomp. Upp med paketet, ut med konfekten, in med klyvaren mellan sidorna och... Några sidor in i boken förbyts förväntan i misstrogenhet, några kapitel senare hängde mungiporna neråt som på en blodhund med tarmvred. Hater kan närmast liknas vid en fet glittrande kådadroppe; fin att se på men jävlig att få på händer och kläder. Under de mörkaste stunderna ville man gärna garnera sidorna med just kåda, för att slippa öppna eländet igen. Jag livnärde mig dock på ett mikroskopiskt hopp om att boken i något skede skulle ta fart. Icke så. Sidorna är fyllda med evinnerliga om, hur och varför, utan att några egentliga svar dök upp. Detta tankebaserade gnäll började mycket snabbt att gå undertecknad på nerverna. Till slut satt jag faktiskt och hoppades att det skulle hända gnällspiken till huvudperson något tragiskt för att lyfta det hela ett snäpp. Huvudstoryn är varvad med små våldsamma klipp ur andra personers liv, men de känns malplacerade och tuggummi-aktiga. De sista sidorna visar prov på litet action, men då är det redan alldeles för sent.

Sedan var det då språket... Inga direkta grammatiska problem, utan istället hänger jag upp mig på att Moody inte får liv i storyn. Man förblir totalt oengerad – nej, jag korrigerar – förbaskad till det bittra slutet.

Plums. Men oj, vad förargligt, jag råkade tappa boken rakt ner i toaletten.


Bok: Hater - David Moody

Betyg: *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

5/27/2009

Richard Laymon - Midnight´s Lair

Det är ingen hemlighet att jag har en svag punkt för Richard Laymon. Jag tycker att han var underskattad då han levde, och är så fortsättningsvis. Laymon var ingen King eller Koontz, han skrev inga mega-opus med djupa inblickar i huvudpersonernas själsliv. Nej, Laymon satsade istället på naken råhet och avskalad ondska, något som placerade honom i en egen kategori. Missförstå mig rätt, jag gillar King och Koontz (de gamla böckerna, och det gäller för båda författarna), men jag tycker det är fel att jämföra två helt olika kategorier med varann.

Nåväl, till boken. Midnight´s Lair... redan namnet får förväntans gåshud att slå upp på ens hjärnbark. Och visst får man det man väntar sig, tvättäkta Laymon, smack i plytet!
Mordock-grottan har länge varit en turistattraktion av klass. Guidade turer medelst båt har under årens lopp lockat tusentals besökare att bege sig ner under jordskorpan till den underjordiska sjön och grottan med sina sevärdheter. Ett fatalt elavbrott släcker plötsligt ljusen mitt under en grottur, och turisterna finner sig fångade i det absolut becksvartaste mörker. Hissarna är naturligtvis ur funktion, och de får leta efter en annan utväg. I sina försök frigör de någonting, någonting som aldrig varit menat för omvärlden att se, någonting ytterligt brutalt och bestialiskt. Allt detta samtidigt som Laymon inte låter oss glömma att den svartaste ondskan många gånger står att finna hos de vanligaste och utifrån sett mest oskuldfulla människorna.

Midnight´s Lair är klassisk Laymon, rakt in i soppan utan onödiga upplägg och krusiduller. Boken är en gourmeträtt för oss splatterälskare, men den ska avnjutas på snabbmatsvis; med ljudliga smaskningar och ett flottigt flin i fejset. Laymons tvådimensionella persongalleri gör dock att jag nästan aldrig kan dela ut topp-poäng, det blir konstant ett litet avdrag för utebliven telemarklandning. Dock får jag tillstå att det är med illa dold förtjusning jag öppnar varje ny Laymon-bok. Just nu har jag hela elva stycken olästa exemplar liggande i den gottepåse, som vanliga människor kallar för bokhylla, och tre till är på väg. Himmelriket är nära.

Stig ombord, gott folk! Turen startar om en minut. Va´sa, glömt ficklampan? Bra.


Bok: Midnight´s Lair - Richard Laymon

Betyg: * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!