11/22/2009

Anthony Izzo – The Dark Ones

Herr Izzo har endast ett fåtal böcker bakom sig, och ändå tycks det vara svårt att komma över några andra än The Dark Ones. Det förenklade ju i och för sig valet av bok men jag blir alltid litet irriterad när jag har besvär med att hitta vissa alster. Hör till grundvalen i ett bokfreaks själskomposition. Åtminstone är det vad jag intalar mig.

Nåväl. TDO var som sagt min första Izzo, och är det fortsättningsvis. Ganska snabbt får man lov att konstatera att TDO har ett skimmer av saga över sig. Det blir den här riktigt klassiska uppställningen, ni vet, gott mot ont, monster mot väktare, svarteggade vapen mot glittrande magi. The Dark Ones på ena sidan, The Guardians på andra. Måste nog erkänna att jag efter sista sidan satt med ett snett leende i mitt skäggiga nylle. TDO skulle nog göra sig bra på filmduken också, det finns alltid rum för ytterligare ett hopkok av saga, dark fantasy och småkrullig horror. Och det, mina vänner, är precis vad The Dark Ones bjuder på.

Jag kommer även i fortsättningen att hålla korpgluggarna öppna efter Izzos böcker. Efter avslutat dagsverke hade jag nog inte trycksvärta på nässpetsen (en åkomma som kan drabba en vid inmundigande av speciellt fabulösa fabler) men inte heller hängde käken lealös av leda. Vi hamnar någonstans mitt emellan, tom en smula på plussidan. TDO förnöjer läsaren på ett tillfredsställande sätt, även om man nu inte hoppar jämfota av spänning.

Fallenhet för dark fantasy med inslag av horror? Svar: The Dark Ones.


Bok: The Dark Ones – Anthony Izzo

Betyg: * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

11/14/2009

Z. A Recht – Thunder And Ashes (The Morningstar Strain)

Det här var en bok som jag sett fram emot länge. Recht tog god tid på sig för att skriva uppföljaren till Plague Of The Dead och när jag slutligen satt med slutprodukten i min hand var det bara att konstatera att det varit väl använd tid.

T&A greppar oss i öronsnibben och drar resolut ner oss mellan de zombie-infesterade sidorna. Vi träffar återigen gamla bekanta och får även stifta en del nya bekantskaper. Nu visar sig plötsligt en strimma ljus långt borta i den becksvarta tunneln; en möjlighet till att framställa ett vaccin, ett motmedel mot Morningstar. Men för att ha minsta chans att framställa vaccinet, måste de fåtaliga överlevande först ta sig fram till Omaha. Det är ingen kort sträcka. Och Omaha är ingen liten stad. Lång transportsträcka = många, många zombier. Stor stad = ta fram kalkylatorn. Och det är inte bara zombier som hotar gruppen...

Recht drar iväg över savannen som en gepard i hasorna på en hjort. Och det är vi, kära läsare, som är hjorten. Man kan nästan känna klorna rispa i kalsongerna från Dressmann... Alla suveräna kännetecken från den första boken återfinner vi med råge i T&A. Spänningen, äventyret, horderna med zombier, hela fläsket finns där. Garnerat med en rejäl portion habanero.

Ja, vad finns det egentligen att säga. Thunder & Ashes uppfyllde definitivt mina förväntningar, och lyckas tom med konststycket att peta ner den första boken till silverplats. Detta medför samtidigt att mina förväntningar inför nästa del krupit upp till smått otroliga proportioner. För han gör det igen, den gode Recht; lämnar av oss därute, någonstans, suktande efter mer. Och vi har bara att ge oss till tåls.

Men f-n vad det är svårt.


Bok: Thunder and Ashes – Z. A. Recht

Betyg: * * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

11/06/2009

Edward Lee - Messenger

Ah, Messenger, den kladdiga knäckkolan visste precis var den tog. Den sög fast i gommen, precis bakom framtänderna, och där satt den stadigt. Under alla dryga 330 sidor. I Messenger väljer Eddie förvånande nog att lämna humorbiten därhän, och istället växla in på ett aningen mer hatfyllt och ondskefullt spår. De första sidorna utdelar direkt i inledningen den litterära motsvarigheten till en pungspark, och sätter med demonisk precision melodi och rytm för boken.

Djävulen har en budbärare, och budbäraren har anlänt. Med förmågan att krypa in i ditt inre, förändra ditt sinne, din vilja, din själ... och få dig att döda. Och, mina vänner, vi börjar på ett ställe där man träffar mycket människor, och där små intetsägande paket kan få ett nytt innehåll. På postkontoret.

Det får räcka som aperitif, intrigen är nämligen ganska simpel. Detta i stort sett humorbefriade alster går som sagt inte riktigt i samma stil som exempelvis Infernal-serien, och trots att jag är ett stort fan av Lees svartjäsande morbiditet, så är jag den förste att lovprisa Messenger. Denna svartglittrande sidvändare utgör ett välkommet avbrott från den klassiska Lee-stilen. För en gångs skull tar författaren hela steget ut ur clown-manegen, och lämnar oss precis där vi vill vara; i kylan, i skuggan, i mörkret.

För mig är Eddie en av de stora, inget snack om saken. Precis som de flesta författare, så har även Lee en del missar i protokollet men än så länge är de ganska få. Messenger är snäppet mörkare – med en tydlig svaveldoftande bouquet – än man är van vid, och detta lilla avstick gör att boken känns extra fräsch! Skaffa Messenger, sätt dig bekvämt till rätta och... äsch, nu ringer det på dörren.

Titta, det är ju brevbäraren.


Bok: Messenger – Edward Lee

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

10/30/2009

Brian Keene – Dead Sea

Nu, nu har jag återigen Keene där jag vill ha honom. I zombievärlden. Det är där han hör hemma, trots att hans senare böcker avhandlat helt andra ting. Men så kommer de inte riktigt upp i samma klass heller. Hur är det då med Dead Sea, är den svan-märkt med ett bäst-föredatum? Nej, tack och lov. Ingredienserna är fåtaliga och förpackningen håller inte riktigt tätt. På varudeklarationen står det bara ”Kött”. Litet längre ner – och med knappt läsbar text – står det ”levande”. Då frågar vi oss; kravlar Dead Sea iväg ut i natten med samma inlevelse som The Rising och City Of The Dead? Mmm... nästan, men inte riktigt. TR och COTD är redan klassiker inom genren, och att kräva att alla böcker ska nå samma nivå kan nog vara liiiiite orättvist. Trots det så är det ju ingen som förbjuder en att hoppas.

Vi startar i – naturligtvis – en döende värld, där de fåtaliga överlevande lyckas ta sig ombord på ett fartyg. Därefter bär det iväg ut till sjöss, till säkerheten. Nästan. Farsoten nöjer sig nämligen inte med att hålla sig på land.
Det är i princip inget fel på storyn, det känns dock som om Keene inte riktigt hittat den där transaktiga spänningen som kännetecknade TR och COTD. Suverän idé, men utförandet saknar den där lilla saltigheten som får tungan att hänga och fladdra som dragsnöret till en gammal utombordare. Sekvensen med händelserna på båten tycker jag kunde ha fått betydligt mera utrymme, för där kommer vi för en stund upp i den rätta mängden ampere.

Men man ska inte vara otacksam. Inom zombielitteraturen håller Keene fortsättningsvis en topplats i mitt svartnade hjärta. Själv har han meddelat att han sagt sitt i temat ifråga, och för oss fans är det bara att hoppas på att det var ett nyårslöfte. Ni vet, ett sånt där som ingen håller.

Nu ska jag åka och fiska.


Bok: Dead Sea – Brian Keene

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

10/22/2009

Edward Lee – Brides Of The Impaler

Börjar ni tröttna på Edward Lee-recensionerna? Nävisst, det är förstås omöjligt. Hur som helst, nu är det dags igen. Denna gång väljer Lee att botanisera bland vampyrkoffertar, så plocka fram löständerna, häll upp ett glas tomatjuice, och sätt er väl tillrätta.
Det var en gång för länge, länge sedan en författare som kunde skriva mycket, mycket bra. Så en dag vaknade han upp och beslöt sig för att sluta med det. Och resultatet sitter jag med i handen.

Tja, jag har sagt det förut, men det tål att upprepas; de flesta författare missar måltavlan ibland. Så är det också med de stora, dit jag utan tvekan räknar allas våran Eddie. Återigen så är det på det sättet, att Brides kunde ha blivit riktigt bra. Nu har jag aldrig varit något stort fan av vampyrböcker, jag har större fallenhet för de odödas eskapader i apokalyptiska landskap.
Men åter till boken. Som alla säkert förstår, så har Lee grävt en smula i historiens svartröda mylla, närmare bestämt i jorden som omger Vlad The Impaler. Förebilden för Dracula. Han finns enligt Lee fortfarande kvar hos oss, dock nergrävd och med locket på. Han behöver litet hjälp med att ta sig ut, den gode Vlad, och hans trognaste följeslagerska – en nunnelik varelse bärande på en mystisk kalk – börjar samla en liten skara för uppgiften ifråga. En skara helt bestående av kvinnor.

Ack, ack. Idén med Brides är inte så pjåkig men denna gång klipper Lee yxan i stenen så att järnbitarna flyger. Boken saknar totalt den där rätta Lee-känslan. Man blir inte skrämd, inte chockerad och inget stort mörkglittrande flin hittar till ens hårt åtstramade läppar. Man blir enbart och endast besviken. Så här slappa alster är jag ovan vid att Eddie släpper ifrån sig, och jag hoppas det blir långt mellan gångerna. Om man vill ha en bra vampyrbok som kvällslektyr, ja då rekommenderar jag t.ex. I Am Legend. Brides Of The Impaler är ett litterärt sömnpiller, och så är det inte mer med det.

Snark.


Bok: Brides Of The Impaler – Edward Lee

Betyg: * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

10/14/2009

Jeremy Robinson - Kronos

Vad är det man ser på pärmen när man råkar snubbla över Jeremy Robinsons bok Kronos?? Jomenvisst; havsmonster! Och då är det – som alla vet som har läst mina tidigare recensioner – färdigt. Det var alltså med ett leende i skäggvågorna som jag slog upp första sidan och beredde mig på det bästa.

Atticus Young är före detta soldat, närmare bestämt en före detta Navy SEAL. Ett par år efter sin hustrus död tar Atticus slutligen tjuren vid hornen och bestämmer sig för att ta med sin rebelliska dotter Giona ut på en lugn dykfärd. Mitt under dykningen händer då det otänkbara. Från de blåsvarta djupen stiger en gigantisk varelse, med lika gigantiska käftar, och en sekund senare är det över. Giona är borta.
Atticus känslor drunkar i ett alltomfattande hämndbegär, och hans chans kommer när den skrupulöse miljardären Trevor Manfred erbjuder honom en utväg. Atticus erbjuds att använda Manfreds egna supervapen i jakten på havsodjuret och i utbyte vill Manfred ha det döda odjuret som sin trofé.

Jakten på Kronos har börjat.

Jaha. Visst låter det bra? Mm. Och på pärmen – för att kunden verkligen ska nappa på betet – så står det: ”Moby Dick meets James Bond thriller with an amazing twist!” Undertecknat Steve Alten. Det finns ingenting amazing med denna bok, annat än att den är amazingly tröttsam. Storylinen är vek och den utlovade twisten har författaren grävt fram ur gamla testamentet. Därefter har han slängt in ett par nypor B-film – typ Titta, vi smyger (nej, det finns ingen sådan film, onödigt att ni googlar) – och sedan rullat ihop allt till en stor och prydlig hästbajsburrito.

Till de få positiva sakerna kan väl nämnas att texten är särdeles lättläst. Om den är bra är en annan fråga. Om ni – precis som jag gjorde – förväntar er att få något riktigt monstersmaskens serverat, kanske i stil med herrarna Benchley och Alten, så kommer ni att bli riktigt, riktigt besvikna. Det enda positiva sådana här böcker för med sig, är ju att man väntar desto mer på de riktiga odjursalstren. Till den kategorin har Kronos en lång, lång väg att simma.

Gäsp.


Bok: Kronos – Jeremy Robinson

Betyg: * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

10/07/2009

Craig Spector – Underground

Craig Spector och John Skipp skrev tillsammans på åttiotalet, och gjorde sig förtjänta av titeln/titlarna ”kings of splatterpunk”. Jag har inte läst deras gemensamma alster, dock har jag inmundigat en bok av vardera författaren, skrivna var för sig. Spectors bok är just Underground. Så nu plockar vi fram skalpellen och sätter igång.

Låt mig inledningsvis konstatera, att Spector kan skriva. Han är begåvad med den där lediga och ändå otroligt målande stilen, där adverb och adjektiv bara rullar över sidorna, synbarligen utan ansträngning. Därför är det också synd och skam att Underground inte kommer längre än till första kurvan på min mentala Banzuke-bana. Det är nu en gång så, att det inte räcker med att kunna skriva texter med fin komposition och glittrande lyrik. Den måste också beröra, väcka känslor, och sist men inte minst; lyckas skapa den där 3-D projektionen på ens diminutiva hjärnbark. Underground gör inte det.

Spector delar upp boken i två delar, och försöker injicera spöklika effekter i den ena, och action i den andra. Mot slutet försöker han knyta ihop det hela med överkokt spagetti; gissa hur det går? Som ni märker så går jag inte in på handlingen över huvud taget. Den liknar en sillsallad, och därför är det svårt att gräva fram något solitt, utan att behöva avslöja för mycket. Men kort och koncist; en ondskefull herrgård innehållande en port till en helvetesdimension, sju vänner som festar loss på nämnda herrgård, med katastrof som följd. Där har vi det. Inget nytt under solen.

Trots att Underground inte fick någon genklang i mitt inre, så utesluter jag inte ytterligare alster av Spector. Man ska inte döma en författare efter bara en bok. Men blir det två svischar i luften, så kastar jag inte en tredje boll. Det finns alldeles för många bra olästa böcker, för att kasta bort tiden på litterära komockor.

Kvittensen på Underground; stilfull men tråkig.


Bok: Underground – Craig Spector

Betyg: * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!