Brian Keene - The Rising

Jag upptäckte Brian Keene på mitt vanliga sätt; genom idogt surfande på nätet. Efter ett antal "humm” och ”ahaa”, så var återigen ett litet smaskigt bokpaket på väg på posten. Innehållande bland annat The Rising av nyss nämnde herr Keene. Det var definitivt inget totalt hugskott i mörkret. I varudeklarationen stod det ord som ”zombie”, ”battle” och ”evil”, och sådana saker har på mig samma effekt som en tolv meters tomtelykta har på nattmal. Om man inte orkar läsa reklamen, så avger omslaget (i alla fall på pocketutgåvan) små, svarta vibbar om vad det är frågan om. Döda händer som sträcks ut mot läsaren... då vet man att det inte är frågan om en kokbok utgiven av Uleåborgs Kalorisällskap.

Det tog som vanligt någon vecka innan boken behagade plumsa ner i brevlådan bland räkningar och annat onödigt skräp, och jag hade inga problem med valet av bok. Om jag ska vara riktigt ärlig, så minns jag inte ens vad paketet innehöll i övrigt. Jag hade alltså gått och väntat.. litet grann. Det var alltså med ett förväntanbsfullt småleende man vände fram första bladet och lade upp fötterna på soffbordet. Småleendet vittrade dock bort mycket snabbt. Tiden rann iväg på en röd flod, och mycket senare fann jag mig fortsättningsvis med näsan djupt i boken, så djupt att jag nästan kunde känna likstanken som lägrat sig över Keenes nihilistiska värld...

Ifall det har undgått någon, så gillar jag zombielitteratur. Men kvalitén inom genren varierar storligen, alltifrån renodlat naturgödsel till riktiga pärlor. Keene hör definitivt till den senare kategorin. I The Rising snappar han åt sig zombietemat, vänder och vrider på det en smula, bultar och hackar, för att slutligen köra det genom en gammal illaluktande köttkvarn samtidigt som han glatt visslar ”I wanna be somebody”. Slutresultatet, som med ett segt klick droppar ut i ett sönderfrätt emaljkärl, är rent ut sagt demoniskt läckert.

Min vana trogen avslöjar jag inga detaljer, utan lämnar graven öppen för var och en att själv utforska.
Keenes språk är precist och rätt/rått på (välj själv alternativ). Hans böcker är inte kryddade med den mörkröda humor som genomsyrar Edward Lees böcker. Istället väljer författaren en mera rättfram ondska, som han på ett ytterligt förnämt sätt låter beröva läsaren hans eller hennes nattsömn. Till er som väljer att öppna boken, så säger jag bara: försök att lägga den ifrån er innan ni läst sista sidan, försök. Och när ni har gett upp och med ögon som wienerbröd tagit er fram till slutet, tja, då är det dags för uppföljaren. Keene lämnar nämligen av oss mitt ute i mörkret, och springer tjoande iväg med den enda kvarvarande MagLiten. Vi har bara att följa efter. Någonstans knastrar det i gruset.. eller är det annalkande viskningar från döda stämband?

God natt.


Bok: The Rising - Brian Keene

Betyg: * * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Edward Lee - City Infernal

Emellanåt frågar man sig avundsjukt varifrån vissa författare får allt ifrån. Så är det för undertecknad med Kings tidiga alster, och till denna smakfulla grupp sluter sig utan tvivel även Lees City Infernal. Som splattervän och adrenalinläsare, så kan man faktiskt inte annat än beundrande skaka på huvudet, och fortsätta att vända på bladen.

Lee tar oss med till en varm och välkomnande stad; Mephistopolis. En stad som ingen annan, för Mephistopolis är detsamma som helvetet. Staden är i det närmaste ändlös och naturligtvis full av demoner och ett outtömligt antal.. betydligt värre varelser. I Mephistopolis härskar Satan själv – från sin 666 våningar höga skyskrapa – och ondska och grymhet är detsamma som lag och ordning.

Efter en liten aptitretare i form av en kort prolog, som sätter precis rätt standard för boken, så tar boken ändå sin början ovan jord. Vi får stifta bekantskap med Cassie, en söt ung dam, med en tydlig fallenhet för det gotiska. Hennes tvillingsyster Lissa är likadan, dock en smula ”lättare på foten”. Pga ett missförstånd tar Cassies tvillingsyster livet av sig och Cassies liv går i spillror. Hon tar skulden för sin systers död på sig själv och depressionens mörker sänker sig allt tätare om henne.

Mitt i sitt nattsvarta sinneslag träffar hon tre främmande personer. Inget konstigt med det. Förutom att personerna ifråga bor på vinden i hennes hus. Och att alla tre är döda.
Med sina nyfunna döda vänner beger sig Cassie nedåt. Till Mephistopolis, till helvetet. För att söka efter sin döda systers själ. Av någon anledning har hon inga problem att beträda dess brinnande mark, trots att hon ännu hör till de levandes skara. Svaret ligger hos henne själv. Cassie är en levande legend i Lucifers rike, en Etheress, med nästintill utomjordiska – ursäkta, utomhelvetiska – krafter och därmed ägandes en förbluffande förmåga att vända upp och ner på Mephistopolis morbida lagar och sataniska polisväsende. Något som hon naturligtvis ger sig fullständigt hän åt, till läsarnas stora förtjusning. Cassie glömmer dock inte anledningen till att hon är där; Lissa. Hon drivs av tanken på att få reda ut missförståndet och helst av allt rädda systern från den glödande staden.

När Edward Lee är i tagen, så kör han inte på sparlåga. City Infernal är Lee när han är som absolut bäst. Det är gruvligt, demoniskt fantastiskt, och den svarta humorn man förknippar med honom är allestädes närvarande. Blodet sjuder på Mephistopolis glödheta gator, sataniskt och mänskligt kött vändsteks på lokala korvvagnar, för att sedan bjudas ut som hamburgare till förbipasserande. Brosk och ben krossas till pulver för att användas som cement i Mephistopolis svarta skyskrapor...

City Infernal är ren och svart (nej, inte skär) underhållning, och aspirerar inte ens på något annat. Den är dock en riktig femetta i genren, och om ni – precis som jag – har fallenhet för den här sortens mörka litteratur, som ylar iväg som en nyårsraket med feltändning, då är City Infernal mer än väl värd pengarna. Svårt för Lee att toppa detta svartrykande alster, men personligen hoppas jag att han lyckas.

Tills dess, plocka fram solkrämen och bered dig på en riktigt varm dag.


Bok: City Infernal – Edward Lee

Betyg: * * * * *

Betygsskala:

* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

En rå början..

Jag behövde inte ens två sekunder för att besluta mig för vilken den första recensionen skulle bli. Det var ett ganska lätt val. Here we go.

När Harry Potter återvänder till Hogwarts för sitt fjärde år, är allt förändrat. Ron och Hermione har någonting... Nä, skojar bara. Eftersom det var ”The Glory Bus” som fick mig att se ljuset, så är det inte mer än rätt att jag börjar just med den boken. Richard Laymon har sin egen stil, vilket jag hos en författare anser vara av relativt stor vikt. The Glory Bus (härefter hänvisar jag till boken som TGB) spritter iväg som en yster skogshare med vårkänslor i pälshjärtat. Inga långa upplägg här inte. En ung kvinna vid namn Pamela finner sig med litet milt våld bortförd av en seriemördare. I sista sekunden räddas hon.. av en busschaufför. Bussen han kör är full av ”passagerare”. Dockor.

Norman är en ok kille. På en bilresa råkar han bara bekanta sig med personer som inte ens med bästa vilja kan klassificeras som ok. Det blir en vild resa ner mot ett virvlande mörker. Både Pamela och Norman finner sig slutligen på samma ställe, i en liten håla mitt ute i ingenstans. De fåtaliga invånarna i den lilla byn är... en smula konstiga. Normans medresenärer bestämmer sig för att ha litet roligt, och helvetet öppnar sina vida portar.

Tänker inte gå in på detaljerna mer än så. Få saker gör mig så förbannad som när recensenter sätter sig ner och kopierar ner halva boken, för att få rulla sig i sin egen strålglans (läs ”dynga”). Samtidigt förstör de nöjet för alla läsare, men trångsyntheten tillåter inte dessa narcissistiska pseudokritikers myrhjärnor att registrera sådana petitesser. Nåväl, slut på lektionen. Laymon skriver här med gusto och inlevelse. Han har blivit anklagad för att inte blåsa tillräckligt med liv i sina rollfigurer, och där får jag delvis hålla med. Personerna förblir alltid ganska ytliga, men det är nu en gång Laymons stil. Eller var. Richard Laymon dog år 2001. TGB innehåller alla Laymons varumärken; blod, sex och död, men inte nödvändigtvis i den ordningen. Laymon gillade ibland att skruva sina slut, att få till en liten knorr alltså. Det gillar jag personligen. Om man kan gissa slutet efter de trettio första sidorna, kan man lika väl stansa fast bacon på omslaget och ge hela skiten åt hunden (som troligen rynkar på nosen).

Laymons språk är lätt och ledigt. Både texten och storyn flyter på bra, med den där smågalna logiken som är hans kännetecken. Det blir aldrig riktigt tråkigt, även om farten saktar av i vissa avsnitt. Det bör nämnas att TGB även har getts ut under titeln Into The Fire. Boken är bra, över medelmåttan, men jag vet inte ännu om det är Laymons bästa bok. ”One Rainy Night” är minst lika bra, men den recensionen tar vi en annan gång. Innan sin död hann Laymon turligt nog med ett relativt stort antal böcker, och jag kan glädjas åt att ha de flesta olästa ännu.

Mitt råd är som följer: grabba boken, hoppa på bussen, och bered er på en riktigt smarrig resa!



Bok: The Glory Bus - Richard Laymon

Betyg: * * * ½

Betygsskala:

* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

PRELUDIUM

Varför bloggar folk egentligen? Vad får en att sitta ett icke föraktfullt antal timmar framför datorn, och knappa ner tankar, händelser och minnen för andra att läsa och möjligen kommentera? Jag tror att orsakerna är lika många och nyanserade som bloggskrivarna själva. Och då är vid framme vid kärnfrågan då det gäller undertecknad; varför bloggar jag? Låt mig bara fukta gåspennans spets i bläckhornet, innan jag börjar...

Först och främst bör jag nämna, att namnet till trots så måste jag direkt göra alla wicca-utövare och annat dylikt folk ytterligt besvikna. Denna blogg behandlar nämligen på intet sätt svart magi. I alla fall inte den sort som man vanligtvis förknippar med grimoirer. Om man töjer på begreppet, så kan man kanske undra vad slags tecken och amuletter de författare besitter, som jag här kommer att presentera. För i det nattliga bibliotek jag nu öppnar portarna på, så är det utan tvekan lilla rödluvan som har ett fatalt underläge gentemot vargen.

Jag växte bildligt talat upp roende och hopande i en jämnt strömmande bokflod. I en finlandssvensk familj där alla läste mycket, eller faktiskt väldigt mycket, bytte jag redan i ett tidigt skede årorna mot en utombordare, och sedan dess har farten aldrig minskat. Som så många andra småkillar började jag med Wahlströms ungdomsböcker, för att sedan fortsätta med kioskwesterns och science fiction. Vid den mogna åldern av tio år hade de småblodiga western-böckerna inte min mors godkännande, så där var det smygläsning som gällde. Ni vet, den där klassiska uppställningen; täcke, ficklampa och bok. Ovanför täcket läste jag Asimov, Biggles och bröderna Hardy. Några år senare, mitt i den lugna, mjuka period som kännetecknar tonåren (torrt skratt) flackade jag runt på Åhléns bokavdelning i Umeå. Där kom vändpunkten. Jag fann mig stående med Stephen Kings ”Varsel” i handen, och egentligen innan jag riktigt fattat det själv, så stod jag utanför affären med bok och inköpskvitto prydligt nedstoppade i en plastpåse. Väl hemma i Finland igen slukade jag Varsel i raserfart, och i och med det var inkörsporten till skräcklitteraturen öppnad. Och som de flesta skräckälskare vet, så är porten när den väl är öppnad, totalt omöjlig att stänga igen. Inte för att jag ens har försökt.

Efter King upptäckte jag naturligtvis Dean Koontz, och därefter Clive Barker och Peter Straub. I dessa herrars fiktiva världar tillbringade jag många fina stunder, dock med små pauser nu och då för inmundigande av Poes och Lovecrafts alster. Dessa tidiga mästares böcker har påverkat skräcklitteraturen till den grad, att alla vänner av genren nog bör göra sig mödan att läsa minst en bok av vardera författaren. Det är en trevlig möda, märk väl. King, Koontz, Barker och Straub, ja. Dessa läste jag, de bästa böckerna mera än en gång, och alltid på svenska. Dessa författare var alla någorlunda produktiva (sett ur en bokälskares ögon), och tomrummen varvade jag med andra thrillers och spänningsromaner. Det här var innan tidsepoken www fick sitt stora genombrott, och man var totalt hänvisad till den fysiska bokhandeln, som i mångt och mycket satsade på sk. mainstream. Inget fel i det, men det betydde naturligtvis att alla ”marginella” böcker saknades. Jag levde dock i glad ovisshet om att det fanns ännu mörkare alster på marknaden, böcker som inte ens översattes till svenska, mestadels för att läsekretsen troligen ansågs vara för liten. Mina modersmålslärare i högstadiet och gymnasiet tyckte dock säkerligen att det mycket väl räckte med de skräckförfattare som vid tidpunkten ifråga fanns på marknaden. Vid varenda muntlig bokrecension kom jag släpande på King och Koontz, Koontz och King. När jag blev ombedd att prova med något nytt, tog jag med mig en krigsbok av Sven Hassel.

För bara några år sedan var jag åter på strövtåg i en bokhandel i Helsingfors. Av någon anledning kom jag in på avdelningen med engelska pocketböcker, och trots att jag läst några engelska böcker under årens gång, så var den definitiva merparten av mina böcker på svenska. Men nu stod jag alltså och plockade bland engelska pocketar, och fick något av en aha-upplevelse. Jag köpte två stycken sf-böcker, fick nog ett litet ryck tillbaka till barndomen där, och det var blodad tand direkt. Ett litet universum av böcker, som inte fanns översatta till svenska, öppnade sig för mina trånsjuka blickar. Nästa gång jag kom in i affären gick jag direkt bort till den engelska avdelningen. Efter en lång stunds väljande och vrakande fastnade jag för Richard Laymons ”The Glory Bus”. Författaren var totalt okänd för mig, och man kan nog lugnt säga att det var frågan om ett riktigt hugskott. För nu hade jag hittat den. Den mörkare subgenren, där spärrarna inte bara lossats, utan med ett hånfullt grin kastats skramlande ut i natten. Laymon fick mig att sent omsider sätta mig framför datorn och verkligen börja söka. Det dröjde inte länge förrän han fick sällskap av andra författare, och samtidigt lärde jag mig nya genre-termer, såsom hardcore horror och splatterspunk. Sedan dess har det inte funnits någon återvändo. Mina bokhyllor är överfulla – till min frus måttliga förtjusning – och jag har en aldrig sinande lista på böcker som jag bara måste ha. Missförstå mig inte, visst läser jag även annat än splatter, skräck och hardcore (ett genrebyte nu och då gör bara gott, allting kan bli tråkigt i längden), men tyngdpunkten ligger för närvarande på nämnda genre. I förbifarten kan jag väl dock nämna att jag även samlar på äldre fiske- och jaktlitteratur.

Och dååååå, gott folk, är vi framme vid varför jag bloggar. Orsaken står att finna i ovanvarande text. Jag hoppas nämligen att fler skräckälskare - främst då folk som hittills rört sig därute i den lugna mittfåran - ska upptäcka detta mindre och mer snabbrinnande biflöde. Den mörkt glittrande ytan kan för vissa te sig avskräckande, och har man dålig mage skall man kanske hålla sig till Kitty-deckarna istället. För mina gelikar; jag hoppas att jag kan hjälpa er fiska upp några pärlor ur det sumpiga träskvattnet. Denna blogg kommer – i total avsaknad någon slags ordning, alfabetisk eller tidsenlig – att avhandla ”marginella böcker”. Av den fiktiva sorten. Främst kommer vi att röra oss i kategorin skräck och splatter, då och då med små tådopp i pölar av science fiction och action. Möjligen kastar jag av sentimentala skäl in någon äldre godbit ibland. Recensionerna kommer utan undantag att följas av en slutbedömning som naturligtvis är min egen, och därför totalt och hedniskt subjektiv. Det står alltså var och en fritt att vara av avvikande åsikt gällande dessa. Ifall någon känner igen min stil, så ska jag tillstå att jag skrivit några recensioner på en bokhandels hemsida. Någon gång emellanåt, ifall jag känner för det, kanske jag kommer att hänge mig åt en eller annan kort fundering om skräcklitteraturen sådär i allmänhet. Dessa filosofiska stunder återkommer i så fall med långa mellanrum, någonting som ni, ärade läsare, till fullo kommer att förstå att uppskatta.

Jag funderade i exakt 5,73 sekunder på vilket språk jag skulle föra denna blogg. På engelska finns det redan både det ena och det andra skrivet om i princip allting, så då kvarstod finska eller svenska. Med ett litet hopp om att nå ut i Norden överlag, så valde jag det senare. Att svenskan är mitt modersmål påverkade mig också litet grann. Förutom Danmark, Sverige och Norge, så har vi ju också den svenskspråkiga minoriteten här i Finland. Vi var sjutton stycken senast jag räknade.

Slutligen; ifall ni sitter och väntar på en Grisham-recension eller en inblick i livet på Hogwart så kommer ni att bli besvikna. Denna blogg glider fram långt ifrån allfartsvägarna och hållplatserna är kalla och mörka.
Utifall någon av mina aktningsvärda lärare i modersmål från något decennium tillbaka råkar snubbla över denna blogg, så säger jag: hej (igen) och väl bekomme!

Med dessa små ord hälsar jag er alla välkomna, och hoppas att det ska smaka!

Låt nu mörkret falla.


- Varjagr