Richard Laymon - Midnight´s Lair

Det är ingen hemlighet att jag har en svag punkt för Richard Laymon. Jag tycker att han var underskattad då han levde, och är så fortsättningsvis. Laymon var ingen King eller Koontz, han skrev inga mega-opus med djupa inblickar i huvudpersonernas själsliv. Nej, Laymon satsade istället på naken råhet och avskalad ondska, något som placerade honom i en egen kategori. Missförstå mig rätt, jag gillar King och Koontz (de gamla böckerna, och det gäller för båda författarna), men jag tycker det är fel att jämföra två helt olika kategorier med varann.

Nåväl, till boken. Midnight´s Lair... redan namnet får förväntans gåshud att slå upp på ens hjärnbark. Och visst får man det man väntar sig, tvättäkta Laymon, smack i plytet!
Mordock-grottan har länge varit en turistattraktion av klass. Guidade turer medelst båt har under årens lopp lockat tusentals besökare att bege sig ner under jordskorpan till den underjordiska sjön och grottan med sina sevärdheter. Ett fatalt elavbrott släcker plötsligt ljusen mitt under en grottur, och turisterna finner sig fångade i det absolut becksvartaste mörker. Hissarna är naturligtvis ur funktion, och de får leta efter en annan utväg. I sina försök frigör de någonting, någonting som aldrig varit menat för omvärlden att se, någonting ytterligt brutalt och bestialiskt. Allt detta samtidigt som Laymon inte låter oss glömma att den svartaste ondskan många gånger står att finna hos de vanligaste och utifrån sett mest oskuldfulla människorna.

Midnight´s Lair är klassisk Laymon, rakt in i soppan utan onödiga upplägg och krusiduller. Boken är en gourmeträtt för oss splatterälskare, men den ska avnjutas på snabbmatsvis; med ljudliga smaskningar och ett flottigt flin i fejset. Laymons tvådimensionella persongalleri gör dock att jag nästan aldrig kan dela ut topp-poäng, det blir konstant ett litet avdrag för utebliven telemarklandning. Dock får jag tillstå att det är med illa dold förtjusning jag öppnar varje ny Laymon-bok. Just nu har jag hela elva stycken olästa exemplar liggande i den gottepåse, som vanliga människor kallar för bokhylla, och tre till är på väg. Himmelriket är nära.

Stig ombord, gott folk! Turen startar om en minut. Va´sa, glömt ficklampan? Bra.


Bok: Midnight´s Lair - Richard Laymon

Betyg: * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Steve Alten – Meg, Primal Waters

Angel, allas vår lilla guldfisk är tillbaka! Efter att jag avslutat förra boken i serien, The Trench, så var det med förväntan jag såg fram emot Primal Waters. Jag klippte den direkt då den kom ut, det var knappt att bläcket hunnit torka på sidorna...

Det har förflutit arton år sedan Jonas Taylor senast mätte sina krafter med hajarnas förfader, Carcharodon megalodon. Taylor har nu två barn och kämpar inte längre med hajar, utan med sitt äktenskap och sin familj. Hans grå vardag återfår dock sin glans när han tar ett jobb som kommentator på en välkänd överlevnadsserie för tv; Daredevils. Serien utspelar sig naturligtvis på havet, och det tar inte alltför länge, innan ett välbekant fosforescerande sken kan skönjas i det svarta djupet. Angel.

Primal Waters låter oss än en gång stifta bekantskap med de välkända personerna – dvs. de som överlevde – från de två tidigare böckerna i serien. I PW kan man notera att Alten som författare tagit ytterligare ett kliv framåt. Texten är bättre, handlingen mer dynamisk, och personerna känns mångfacetterade och ”verkliga”. Men samtidigt som författarskapet blivit bättre, så saknar PW en hel del av den spänning som fanns så mästerligt inbakat i The Trench. PW är underhållande, tro inget annat, men den får dock se sig utklassad av sin föregångare. PW håller mest till i ytregionerna, och trots att Angel lever rövare på vederbörligt sätt, så borde Alten kanske återigen ha förlagt en del av boken till den lockande svarta vattengraven.

Trots att PW blir en liten, liten besvikelse, så går jag redan nu och väntar på nummer fyra; Hell´s Aquarium. Boken är redan beställd, och denna gång som hardcover. Orkade inte vänta på pocketupplagan. Kanske vi denna gång får bottenmeta på det rätta stället?

Det är det som är det fina med fiske; man vet aldrig på förhand vad det är som går och småsuger på masken.


Bok: Meg, Primal Waters – Steve Alten

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Brian Keene - Castaways

Vem har lyckats undgå reality-showerna som TV-rutan spyr ut i våra vardagsrum? Utbudet bara växer och mitt eget dumburkstittande minskar i samma takt. Program i kategorin ”Titta, vi överlever” har fått något av guldkalvsstatus, och rullar på till synes utan slut.

Mr. Keene tycks också vara av åsikten att en förändring vore på plats. I Castaways (vilket är titeln för den fiktiva TV-showen) får vi ytligt bekanta oss med tävlingsdeltagarna och det ack så välbekanta konceptet med en öde ö/så och så många deltagare/en vinnare! Örf. Men Keenes ö är - i motsats till vad alla tror – inte obebodd. Där finns.. varelser. Dessutom har en av deltagarna sina egna storvulna planer. Författaren bestämmer sig för att dra ur sprinten till handgranaten på en gång, ingen idé att vänta. Blodbadet kan börja. Och här tycker jag faktiskt att Keene kunde ha dragit ut en smula på det hela, och tagit deltagarna av daga med mera finess och idérikedom. Låt vara att han sprejar tacknämliga mängder blod och köttslamsor över den gyllenvita sandstranden, men det är en smula hafs och slafs över det hela.

Vad är det då som driver varelserna att attackera tävlingsdeltagarna? Jomenvisst. Med god aptit smaskar de i sig de manliga tävlare som de får tag i, kvinnorna bär de däremot iväg med till sin hemvist. Där ska det vankas andra förlustelser än de gourmet-relaterade... Ett fåtal deltagare lyckas dock smita undan i djungeln, och ger sig därefter, på rejält och trovärdigt hjältemanér, iväg för att rädda de bortrövade kvinnorna. Med bambuspjut och stenar.

Jag gillar Brian Keene och därför har jag oerhört svårt för att racka ner på någon av hans böcker. Keene tycks dock ha skrivit av sig den första ivern, den som kommer med nybliven stjärnstatus. Eller de bästa böckerna kanske kommer i jakten på nämnda status. Keenes zombieböcker är mycket bra, och även några av de andra håller hög klass. Men så har det börjat dyka upp sådana här halvdana alster, som inte lever upp till den standard han själv varit med om att sätta. Idén med Castaways är bra, men... Det blir ingen riktig spänning, och trots doftförnimmelserna av rå stroganoff, så är hela kalaset en smula förutsägbart. Vi får hoppas att Keene slipar både penna och yxa innan nästa gång. För efter knäckebröd vore det extra fint med en bakelse, en sådan där riktigt kletig en...

Bok: Castaways - Brian Keene

Betyg: * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Edward Lee - The Bighead

Tja.

Den här boken är så over-the-top, så totalt utflippat sjuk, att man finner sig sittande med hakan i höjd med tånaglarna i redan efter de första kapitlen. Edward Lee antydde själv, under arbetet med boken, att det var det dittills sjukaste han skrivit. Han tog inte till överord, den gode Lee. T.o.m. vana hardcore-läsare, och tidigare fans av Lee, kommer viskande att fråga sig själva; "läste jag faktiskt vad jag precis läste?" Visst fan gjorde du det.

The Bighead.. vad är det för någonting? Jo, mina vänner, låt oss kort och gott säga att det är en varelse. Dock en människoliknande sådan. Med överproportionerade sexbegär och ett matchande organ. Att Bighead dessutom har – uff! – något annorlunda matvanor, då börjar ni så småningom ana vad det är frågan om, hmm? Nej, det är riktigt, ni hittar inte boken på samma hylla som Shakespeares samlade sonetter. Jag vågar nästan slå vad om att ni inte hittar boken (i alla fall inte utan att göra en beställning) i fysiska bokhandlar över huvud taget. Om inte det här är marginell litteratur, då vet jag inte vad som är.

The Bigheads vandringar i skog och mark får vi följa till lust eller leda, beroende på hur man är lagd. Men, men, nu ska vi inte förhasta oss. Lee kryddar denna råa gulasch med en värre ingredienser. Vad sägs om ett par nunnor från helvetet som bestialiskt plågar en kedjerökande och -svärande präst? Eller Lees bravado i nästintill varje bok; ett par helsjuka rednecks som definitivt slåss med självaste Bighead om priset som mest rabiata och dekadenta rollfigur? Inga – absolut inga – spärrar existerar i detta alster.

Det är svårt - nästintill omöjligt - att ge boken en regelrätt bedömning. Den är inte direkt spännande, bara sjusärdeles skruvad upplevelse, och totalt sprängfull med den svartaste humor du kan föreställa dig. Overlook Connection Press ska ha någon slags respekt för det våghalsiga beslutet att över huvud taget ge ut boken. Det enda som för mig personligen inverkar direkt på bedömningen, är de animerade bilderna som startar varje nytt kapitel. Dessa datoranimerade tröttsamheter ser direkt billiga ut, och rimmar dåligt med boken i övrigt.

Glasmage? Håll er då till Grisham och Cussler. För alla er som däremot har - eller tror er ha - en mage av rostfritt stål; smaska in trynet i The Bighead och testa er själva. Ni kanske blir förvånade.

Mycket förvånade.


Bok: The Bighead – Edward Lee

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Dave Freedman - Natural Selection

Tycker ni som jag, att bokreor har en prägel av julafton över sig? Inte? Nähä. Själv brukar jag se till att vara på plats redan första dagen, det är då man brukar göra de bästa fynden. För det mesta handlar det just om engelska pocketböcker i enstaka exemplar, som ”kastas ut” till halva priset. Årets bokrea var för undertecknad inget undantag. Efter att ha botaniserat bland fyndlårarna i bortåt en timmes tid, så kom jag slutligen kånkande på någonting som liknade en miniatyrmodell av det lutande tornet i Pisa. Efter detta tog jag ännu en snabbtur på bokhandelns övervåning, och hittade naturligtvis en fiskebok eller två... Sedan begav jag mig glad i hågen hemåt. Väl hemma spred jag ut inköpen över soffbord och stolar. Sucken från min frus trötta lungor kan med lite god vilja ännu höras eka under taknocken.

Jag har – som jag tidigare påpekat – en viss förkärlek för böcker med havsmonster. Det är inget jag direkt kan förklara – och har inget att göra med det faktum att jag är en ivrig sportfiskare – det bara är så. Därför grabbade jag utan att tveka tag i Natural Selection, och de andra böckerna staplade jag (efter lite mjuka påtryckningar av min bättre hälft) i den redan överfulla bokhyllan. Därefter drog jag på mig en inbillad snorkel och klev ner mellan sidorna.

Har ni någonsin försökt andas i en gödselstack med bara tårna svävande ute i friska luften? Inte jag heller, men efter att ha kommit ett par kapitel in i Natural Selection, så var det ungefär så jag kände mig. Boken innehåller så många irritationsmoment, att jag inte riktigt vet var jag ska börja... Först är det texten. Ja, inte bara texten i sig, utan fonten. Den är så liten (i alla fall i pocketupplagan), att jag var mycket nära att beställa ett fem euros förstoringsglas på postorder. Sedan var det då innehållet. Om ni vill läsa boken, så bör ni kanske hoppa över det kommande stycket, för nu måste jag gå in en smula på handlingen för att kunna försvara min ståndpunkt. De första sidorna fångade faktiskt mitt intresse; en ny icke tidigare känd art av rocka – köttätande, i motsats till sina släktingar – som stiger från djupen mot de intet ont anande ytvattnen, det lät mycket bra. Jag är villig att bortse från att tryckförändringen från djupet till ytan skulle ha dödat vilken varelse som helst... Så långt är det okej. Men när dessa tandförsedda rockor ger sig till att studera fiskmåsar, för att i nästa skede hoppa upp i luften och flaxa omkring som halvgräddade plättar, då har jag fått nog. En av rockorna bestämmer sig för att det är roligare att vara fågel, och vips, så har den utvecklat lungor samt en flygförmåga som skulle få killarna i Royal Airforce att blekna av avund. Från djuphavsfisk till UFO på bara några veckor, det kallar jag evolution. Nej, ursäkta, jag menar skit.

Allas vår rocka utvecklar också andra talanger, men jag ska inte gå in på fler detaljer. Boken är seg som en överårig lakritsstång, och ungefär lika aptitretande. Det går långa stunder utan någon som helst handling, nästan som om Freedman försöker gasa men glömt att lägga i växeln. Detta i kombination med den mikroskopiska texten gör att man överväldigas av känslan att vilja strunta i alltihop. Jag knegade mig dock igenom boken, med våld får jag väl lov att säga. Mot slutet blev det litet action, men även den var av svag kvalitet. Hjältegänget beger sig gång efter annan ut för att ta pannkaksmonstret av daga, men varje gång som de känner på sig att firren lurar i buskarna, så är det någon som piper ”I don´t like this, it´s too quiet. Let´s go back to the cabin”. Och när precis samma händelseförlopp utspelar sig för tredje gången i följd, så sitter man faktiskt och hoppas att monstret ska komma farande och suga i sig hela gänget som spagetti.

Min kärlek för havsmonster till trots, så var det med illa dold lättnad jag vände sista bladet i Natural Selection. Jag kan tänka mig en mängd böcker som innehåller mera spänning än denna. Helsingfors telefonkatalog till exempel.

Varför boken får en hel stjärna? Den har ett väldigt snitsigt omslag.


Bok: Natural Selection av Dave Freedman

Betyg: *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!