5/15/2009

Brian Keene - Castaways

Vem har lyckats undgå reality-showerna som TV-rutan spyr ut i våra vardagsrum? Utbudet bara växer och mitt eget dumburkstittande minskar i samma takt. Program i kategorin ”Titta, vi överlever” har fått något av guldkalvsstatus, och rullar på till synes utan slut.

Mr. Keene tycks också vara av åsikten att en förändring vore på plats. I Castaways (vilket är titeln för den fiktiva TV-showen) får vi ytligt bekanta oss med tävlingsdeltagarna och det ack så välbekanta konceptet med en öde ö/så och så många deltagare/en vinnare! Örf. Men Keenes ö är - i motsats till vad alla tror – inte obebodd. Där finns.. varelser. Dessutom har en av deltagarna sina egna storvulna planer. Författaren bestämmer sig för att dra ur sprinten till handgranaten på en gång, ingen idé att vänta. Blodbadet kan börja. Och här tycker jag faktiskt att Keene kunde ha dragit ut en smula på det hela, och tagit deltagarna av daga med mera finess och idérikedom. Låt vara att han sprejar tacknämliga mängder blod och köttslamsor över den gyllenvita sandstranden, men det är en smula hafs och slafs över det hela.

Vad är det då som driver varelserna att attackera tävlingsdeltagarna? Jomenvisst. Med god aptit smaskar de i sig de manliga tävlare som de får tag i, kvinnorna bär de däremot iväg med till sin hemvist. Där ska det vankas andra förlustelser än de gourmet-relaterade... Ett fåtal deltagare lyckas dock smita undan i djungeln, och ger sig därefter, på rejält och trovärdigt hjältemanér, iväg för att rädda de bortrövade kvinnorna. Med bambuspjut och stenar.

Jag gillar Brian Keene och därför har jag oerhört svårt för att racka ner på någon av hans böcker. Keene tycks dock ha skrivit av sig den första ivern, den som kommer med nybliven stjärnstatus. Eller de bästa böckerna kanske kommer i jakten på nämnda status. Keenes zombieböcker är mycket bra, och även några av de andra håller hög klass. Men så har det börjat dyka upp sådana här halvdana alster, som inte lever upp till den standard han själv varit med om att sätta. Idén med Castaways är bra, men... Det blir ingen riktig spänning, och trots doftförnimmelserna av rå stroganoff, så är hela kalaset en smula förutsägbart. Vi får hoppas att Keene slipar både penna och yxa innan nästa gång. För efter knäckebröd vore det extra fint med en bakelse, en sådan där riktigt kletig en...

Bok: Castaways - Brian Keene

Betyg: * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

5/10/2009

Edward Lee - The Bighead

Tja.

Den här boken är så over-the-top, så totalt utflippat sjuk, att man finner sig sittande med hakan i höjd med tånaglarna i redan efter de första kapitlen. Edward Lee antydde själv, under arbetet med boken, att det var det dittills sjukaste han skrivit. Han tog inte till överord, den gode Lee. T.o.m. vana hardcore-läsare, och tidigare fans av Lee, kommer viskande att fråga sig själva; "läste jag faktiskt vad jag precis läste?" Visst fan gjorde du det.

The Bighead.. vad är det för någonting? Jo, mina vänner, låt oss kort och gott säga att det är en varelse. Dock en människoliknande sådan. Med överproportionerade sexbegär och ett matchande organ. Att Bighead dessutom har – uff! – något annorlunda matvanor, då börjar ni så småningom ana vad det är frågan om, hmm? Nej, det är riktigt, ni hittar inte boken på samma hylla som Shakespeares samlade sonetter. Jag vågar nästan slå vad om att ni inte hittar boken (i alla fall inte utan att göra en beställning) i fysiska bokhandlar över huvud taget. Om inte det här är marginell litteratur, då vet jag inte vad som är.

The Bigheads vandringar i skog och mark får vi följa till lust eller leda, beroende på hur man är lagd. Men, men, nu ska vi inte förhasta oss. Lee kryddar denna råa gulasch med en värre ingredienser. Vad sägs om ett par nunnor från helvetet som bestialiskt plågar en kedjerökande och -svärande präst? Eller Lees bravado i nästintill varje bok; ett par helsjuka rednecks som definitivt slåss med självaste Bighead om priset som mest rabiata och dekadenta rollfigur? Inga – absolut inga – spärrar existerar i detta alster.

Det är svårt - nästintill omöjligt - att ge boken en regelrätt bedömning. Den är inte direkt spännande, bara sjusärdeles skruvad upplevelse, och totalt sprängfull med den svartaste humor du kan föreställa dig. Overlook Connection Press ska ha någon slags respekt för det våghalsiga beslutet att över huvud taget ge ut boken. Det enda som för mig personligen inverkar direkt på bedömningen, är de animerade bilderna som startar varje nytt kapitel. Dessa datoranimerade tröttsamheter ser direkt billiga ut, och rimmar dåligt med boken i övrigt.

Glasmage? Håll er då till Grisham och Cussler. För alla er som däremot har - eller tror er ha - en mage av rostfritt stål; smaska in trynet i The Bighead och testa er själva. Ni kanske blir förvånade.

Mycket förvånade.


Bok: The Bighead – Edward Lee

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

5/02/2009

Dave Freedman - Natural Selection

Tycker ni som jag, att bokreor har en prägel av julafton över sig? Inte? Nähä. Själv brukar jag se till att vara på plats redan första dagen, det är då man brukar göra de bästa fynden. För det mesta handlar det just om engelska pocketböcker i enstaka exemplar, som ”kastas ut” till halva priset. Årets bokrea var för undertecknad inget undantag. Efter att ha botaniserat bland fyndlårarna i bortåt en timmes tid, så kom jag slutligen kånkande på någonting som liknade en miniatyrmodell av det lutande tornet i Pisa. Efter detta tog jag ännu en snabbtur på bokhandelns övervåning, och hittade naturligtvis en fiskebok eller två... Sedan begav jag mig glad i hågen hemåt. Väl hemma spred jag ut inköpen över soffbord och stolar. Sucken från min frus trötta lungor kan med lite god vilja ännu höras eka under taknocken.

Jag har – som jag tidigare påpekat – en viss förkärlek för böcker med havsmonster. Det är inget jag direkt kan förklara – och har inget att göra med det faktum att jag är en ivrig sportfiskare – det bara är så. Därför grabbade jag utan att tveka tag i Natural Selection, och de andra böckerna staplade jag (efter lite mjuka påtryckningar av min bättre hälft) i den redan överfulla bokhyllan. Därefter drog jag på mig en inbillad snorkel och klev ner mellan sidorna.

Har ni någonsin försökt andas i en gödselstack med bara tårna svävande ute i friska luften? Inte jag heller, men efter att ha kommit ett par kapitel in i Natural Selection, så var det ungefär så jag kände mig. Boken innehåller så många irritationsmoment, att jag inte riktigt vet var jag ska börja... Först är det texten. Ja, inte bara texten i sig, utan fonten. Den är så liten (i alla fall i pocketupplagan), att jag var mycket nära att beställa ett fem euros förstoringsglas på postorder. Sedan var det då innehållet. Om ni vill läsa boken, så bör ni kanske hoppa över det kommande stycket, för nu måste jag gå in en smula på handlingen för att kunna försvara min ståndpunkt. De första sidorna fångade faktiskt mitt intresse; en ny icke tidigare känd art av rocka – köttätande, i motsats till sina släktingar – som stiger från djupen mot de intet ont anande ytvattnen, det lät mycket bra. Jag är villig att bortse från att tryckförändringen från djupet till ytan skulle ha dödat vilken varelse som helst... Så långt är det okej. Men när dessa tandförsedda rockor ger sig till att studera fiskmåsar, för att i nästa skede hoppa upp i luften och flaxa omkring som halvgräddade plättar, då har jag fått nog. En av rockorna bestämmer sig för att det är roligare att vara fågel, och vips, så har den utvecklat lungor samt en flygförmåga som skulle få killarna i Royal Airforce att blekna av avund. Från djuphavsfisk till UFO på bara några veckor, det kallar jag evolution. Nej, ursäkta, jag menar skit.

Allas vår rocka utvecklar också andra talanger, men jag ska inte gå in på fler detaljer. Boken är seg som en överårig lakritsstång, och ungefär lika aptitretande. Det går långa stunder utan någon som helst handling, nästan som om Freedman försöker gasa men glömt att lägga i växeln. Detta i kombination med den mikroskopiska texten gör att man överväldigas av känslan att vilja strunta i alltihop. Jag knegade mig dock igenom boken, med våld får jag väl lov att säga. Mot slutet blev det litet action, men även den var av svag kvalitet. Hjältegänget beger sig gång efter annan ut för att ta pannkaksmonstret av daga, men varje gång som de känner på sig att firren lurar i buskarna, så är det någon som piper ”I don´t like this, it´s too quiet. Let´s go back to the cabin”. Och när precis samma händelseförlopp utspelar sig för tredje gången i följd, så sitter man faktiskt och hoppas att monstret ska komma farande och suga i sig hela gänget som spagetti.

Min kärlek för havsmonster till trots, så var det med illa dold lättnad jag vände sista bladet i Natural Selection. Jag kan tänka mig en mängd böcker som innehåller mera spänning än denna. Helsingfors telefonkatalog till exempel.

Varför boken får en hel stjärna? Den har ett väldigt snitsigt omslag.


Bok: Natural Selection av Dave Freedman

Betyg: *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

4/27/2009

Andy Remic - Spiral

Såsom jag inledningsvis lovade, så blir det med ojämna mellanrum små utsvävningar i periferin. Andy Remics Spiral är definitivt ingen skräckis. Nej, det är frågan om riktig action, placerad en smula framåt i tiden. Och iom att Spiral är relativt tjock – ca 530 sidor – så börjar den på precis rätt sätt; full fart framåt.

Spiral är en världsomspännande organisation, topphemlig, högeffektiv och dödlig. Spiral jobbar för civilisationens bästa och slår obönhörligt ut alla hot. Dock finner sig organisationen plötsligt under massiv attack från okänt håll, och den ena efter den andra av deras specialenheter slås ut. Carter är fd. Spiral-agent. Han lever ett liv i skymundan, tillsammans med sin hund. Och sin inre demon, Kade. Carter kallas in för ett sista uppdrag, ett uppdrag som bara är en fasad. Den riktiga måltavlan är Carter själv. Han undgår dödens löst glappande käftar i sista stund, främst pga att han låter Kade ta kontrollen över sig själv. Kade har inga skrupler (Carter har inte så många han heller) och gör så att säga ”rent hus”. Misslyckandet stävjer inte fienden, istället trappar de upp attackerna...

Andy Remic är ett relativt nytt namn på action-himlen. Han är lärare och dessutom britt. Det sistnämnda är särdeles uppiggande, för Remic skriver med amerikansk stil, samtidigt som den där lilla engelskheten finns där. Mycket uppiggande! Många brittiska författare har en tendens till en smula torrhet, men denna dammiga fallgrop undviker Remic galant. Hans stil är fräsch och charmigt förintande.
Carter är en ”superhjälte” av gamla åttiotalsmått, inget rum för mesande här inte. Det är raka rör och ös i bäng, men utan cheva. Det blir litet för mycket av det goda emellanåt, man kunde ha önskat sig en smula mer humor, om ändå av det svarta slaget. Machostilen funkar ändå tacknämligt, kanske just för att allt känns så rent och oskuldsfullt.

Språket i boken är mycket bra, men något annat förväntade jag mig inte heller av en brittisk lärare. I det stora hela håller paketet ihop bra, och om du gillar tuff action lackerat med en nypa science fiction, ja då är Spiral ett fynd.

Rambo, släng dig i bergväggen.


Bok: Spiral – Andy Remic

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

4/24/2009

Steve Alten - The Trench

Först en fråga; har ni läst första boken i serien, Meg? Eller ens min recension om boken ifråga? Om inte, så är det direkt till fängelset utan att passera Gå. Nu har ni läst den? Bra. The Trench tar vid där första boken – Meg – lämnade av oss. Igen en gång står vi öga mot öga med en av de mäktigaste predatorerna världen någonsin skådat, superhajen Carcharodon megalodon. I slutet av första boken fick vi stifta bekantskap med Megs ”dotter”, Angel. Angel har nu vuxit till sig ordentligt, och hålls instängd i en jättelik bassäng för sensationshungriga åskådare. Naturligtvis lyckas hajen ta sig ur sin fångenskap, och Jonas Taylor – den motvillige hjälten från första boken – finner sig återigen på jakt efter den väldiga ätmaskinen.

Jag skulle nästan vilja utropa där satt den! The Trench höjer sig över Meg, både gällande textkvalitet och spänning. Alten har till största delen lämnat bakom sig de något barnsliga utropstecknen, som studsade omkring i den första boken. På författarnivå har han definitivt tagit flera kliv framåt, och The Trench hör redan till mina favoriter då det gäller creature-features. Alten låter nu också Terry, dvs. Jonas´ fru, få en mycket mer framträdande roll i handlingen. Dessutom stöter vi naturligtvis återigen ihop med Mac, Jonas´ gamla vapendragare. Mac är en bra figur, han känns mänsklig och är lätt att tycka om. Nästan så att Jonas känns litet blek vid jämförelse...

Alten ”klipper upp” boken i två delar, och tilldelar i princip ytan åt Jonas och djupet åt Terry. Frågan är om inte delen med Terry är den mest spännande. För att ytterligare ”hotta upp” det hela, så plockar Alten dessutom fram ännu ett äss ur rockärmen; denna gång bjuder den svarta vattengraven på ytterligare överraskningar. Som vanligt tänker jag inte gå in på några detaljer, jag hoppas dock att jag väckt ert intresse...

Alten skriver med ledig stil, och hans text kan nog kallas för lättläst. Storyn är bra, och det är emellanåt riktigt svårt att lägga boken ifrån sig. Dock är det något litet som saknas, en liten krydda som det är svårt att sätta fingret på. Eller så är det bara jag som är så otroligt kräsen. Hur som helst, ifall ni gillade Meg så kan jag lova att ni kommer att sluka The Trench. Vattentrycket är högre, stämningen mörkare och blodet mer trögflytande. Kom ihåg att Megalodon känner av de mikroskopiskt små elimpulser som all muskelaktivitet ger upphov till.

Så ge fan i att vifta med tårna i badkaret.


Bok: The Trench - Steve Alten

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

4/22/2009

Ett litet mellanspel

Nåväl, de första recensionerna har blivit postade på Grandiosa Grimoirer, och många fler är på väg. Är för tillfället fruktansvärt förkyld, och sitter som bäst med en kopp Finrexin i näven för att om möjligt försöka stävja symptomen en smula... Fy fan för att leka snorsprinkler. Och så finns det folk som vill bli sjuka, bara för att komma bort från jobbet en stund. Tycker att det vore både enklare och trevligare att byta jobb ifall det känns så pass jävligt.

Det enda positiva som finns med att vara sjuk, är att man hinner läsa en hel del. Håller min vana trogen på med 4-5 olika böcker på en gång, även om jag definitivt favoriserar en av dem. Den senaste tiden har jag läst alldeles för många mediokra verk, och dessutom skrivna av några av mina favoritförfattare. Väldigt deprimerande. Dock vet jag att förkylning även kan drabba fantasikörteln, så jag lever på hoppet att kvalitetskurvan hos dessa sagovävare ska börja peka uppåt igen.

Huvudet dunkar och näsan rinner, alltså tillbaka till sängen.

Ha det mörkt och gott!

4/21/2009

Michael Laimo - Dead Souls


Mitt surfande på bokfloden fick mig redan i ett ganska tidigt skede att krocka med Michael Laimo men det tog ytterligare ett tag innan jag de facto köpte någon av hans böcker. Han hör nämligen till den evigt växande skaran författare, som fått stämpeln ”näste Stephen King” stämplad i pannan. Detta tjafs får mig alltid en aning försiktig och – lika bra att erkänna direkt – cynisk. Glöm alltså pratet om King - han går inte att kopiera trovärdigt - och inrikta er hellre på författarna i egenhet av sig själva.

Laimo har ett flertal böcker bakom sig, så det blev litet ole-dole-doff över det hela när jag skulle välja bok. Ingen verkade bättre än någon annan, så slutligen valde jag Dead Souls. Här kastar sig Laimo in i det svartpyrande ockulta, något som han tycks ha en förkärlek för, och slutresultatet är inte så pjåkigt. Benjamin Conroy besluter sig för att han och hans familj ska ha evigt liv. De utför en gammal blodig ritual till punkt och pricka... nästan. Detta lilla ”nästan” tar livet av hela familjen, men deras själar lämnar inte gården de bebott. När Johnny hör att han ärvt en hel gård från någon han aldrig känt, tror han först inte att det är sant. Han tar sitt pick och pack och ger sig iväg till sina nya domäner, i tron att hans liv fått sig ett rejält lyft. Fel. I husets skuggor väntar familjen Conroys svarta själar på en ny chans, och den kommer...

Dead Souls håller en inte vaken om nätterna och inte gör den anspråk på att vara någon infernalisk sidovändare, mao ett ganska mediokert alster. Boken hamnar i den överfulla kategorin ”någonting att läsa i väntan på något bättre”, och lämnar inga spöken på näthinnan efter sista sidan. Dead Souls har dock sina stunder, och som extra kuriosa kan nämnas att ritualerna i boken delvis baserar sig på riktiga ritualer, plockade ur alstret Summoning Spirits av Konstantinos.

Laimo har säkert en trogen anhängarskara, men för mig hamnar han ohjälpligen i den smått blaserade b-kategorin.

Been there, read that.


Bok: Dead Souls – Michael Laimo

Betyg: * * * -

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!