6/29/2009

Joe McKinney – Dead City

”Inte en zombiebok nu igen”, hör jag någon stöna. Jomenvisst och jajamensan! Man kan aldrig ha för många (bra) zombieböcker. Det är alltid intressant när nya författarnamn dyker upp inom genren. Nu är jag faktiskt den förste att tillstå att många – tyvärr – är direkt usla. Men den som söker, han letar.. eller hur det nu var. Nu och då glittrar det faktiskt till av små löftesrika diamanter i den bottenlösa dyngan. Det är nu ett tag sedan jag läste Dead City, och jag har hunnit avverka en hel del böcker i denna kategori sedan dess. Ju fler jag läst, desto högre har jag skattat McKinneys bok. Dead City är minut-för-minut, sekund-för-sekund-action, och precis vad en uttråkad hårdrockare behöver.

Eddie Hudson är polisofficer. Vem ringer man när saker och ting börjar gå åt h-e? Som t.ex. att folk börjar tugga på varandra? Just det. Fabbo polisen. Hudson sitter alltså på parkettplats när saker och ting börjar barka åt pipan. Polisradio och media överhettas av meddelanden om levande döda som utan pardon attackerar allt inom syn- och hörhåll. Här har vi då den klassiska uppställningen: Hudson har familj och gör naturligtvis sitt yttersta för att ta sig tillbaka till dem, en kapplöpning inte bara mot klockan, utan också ett intet föraktfullt antal zombier. De sistnämnda har måhända gröna tummar – speciellt efter ett tag ute i solen – men inte speciellt "gröna värden".

Temat är alltså mycket snarlikt det som vi finner i Brian Keenes "The Rising", men där slutar de direkta likheterna. Medan Keene rör sig i sina egna demoniska dimensioner, så är McKinney en vän av den klassiska zombie-genren. McKinneys levande döda är långsamma (med några få undantag) och med nästintill noll hjärnkapacitet, något som bokens huvudperson snabbt lär sig utnyttja till fullo. X:et i ekvationen består av zombiernas aldrig sinande antal multiplicerat med deras omättliga hunger. Slutprodukten är en rödrykande baccanal av bly, blod och tarmar, som lär tillfredställa även den mest kräsne horrorfantast!

McKinney har definivt varit framme med oljekannan, innan han släppt iväg oss på denna smaskiga berg-och-dalbana. Bromsarna har han skruvat bort och skickat på service, och det är man bara tacksam för. Han lyckas utomordentligt väl med att hålla spänningen på topp och man har verkligen svårt att lägga boken ifrån sig, trots att klockan tickar iväg in på småtimmarna. Det är för mig ett tecken på att författaren har den rätta touchen vid gasgrillen. Några små lapsus här och där, plus att några frågor lämnas obesvarade, gör att Dead City glider ner från en klar femma till "endast" fyra stjärnor och ett glittrande plustecken.. Rollfigurernas själsliga liv lämnar författaren också därhän, men med den här typen av bok är det kanske till och med att föredra. Litterärt är Dead City onekligen öl och pizza, finsmakare ombedes utan krus fortsätta till avdelningen med Poe och Lovecraft.

Jag är, minst sagt, imponerad.


Bok: Dead City – Joe McKinney

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

6/23/2009

Paul Wilson - The Keep

Paul Wilson har en lång rad böcker bakom sig, men trots det hör han till de nyare bekantskaperna för undertecknad. Jag har helt enkelt inte snubblat över någon av hans alster förrän relativt nyligen.

The Keep utspelar sig under andra världkriget, och idén med att förlägga storyn till denna tidpunkt applåderar jag varmt. Redan det gör att boken skiljer sig från så många andra.
Ett tyskt truppförband anländer till en gammal borg i de transylvanska alperna. Ett par soldater hittar konstiga metallkors infogade i stenmurarna, och ett av dem tycks vara av guld. De ger sig till att bända bort korset.. och stenen det sitter i rör på sig. Bakom stenen finns ett tomrum - och i tomrummet finns någonting uråldrigt och ondskefullt. Den tyska truppstyrkan börjar minska...

Låter det bra? Mm-m. Men sedan då? Tja, som jag sade är skalet är mycket bra, det är själva kärnan som inte riktigt håller måttet. Inledningen är bra, och den där fina horrorkänslan infinner sig mycket snabbt. Wilson mäter upp den rätta bungyhöjden och ger läsaren en klackspark med skruv i bakdelen. Tyvärr får man konstatera att elasticiteten i gummibandet är sisådär; man hänger och smågungar på samma ställe ända till sista sidan. Rädd blir man inte, knappt ens skrämd, tidvis är det faktiskt litet svårt att hålla tillbaka en förstulen gäspning... En smula besviket får man lov att konstatera att den inledande spänningen flaxar iväg ut i natten, utan att någonsin återvända, hur mycket man än hoppas och tror.

Författaren har plockat fram ett par av skräcklitteraturens verkliga klichéer, dammat av dem en smula, rest en borg runt dem, och byggt en medelmåttig story på det hela. Man får onekligen känslan av att Wilson kunde ha gjort mycket, mycket bättre ifrån sig med The Keep. För idén är bra, tom väldigt bra. Med litet mer intrikata vändningar och tre nypor mer action, så kunde detta ha blivit en riktig klassiker. Eller i alla fall en semiklassiker. Några sidor in i boken fick jag en misstänksam känsla av att det även gjorts en film baserad på The Keep. Och jomenvisst, The Keep har omvandlats till en vitaduken-version år 1983 (dvs. två år efter bokdebuten), och på svenska stoltserar den med namnet Satans borg.

Wilsons språk är rikt och målande – tom en smula gammaldags – och det har sin speciella charm. Det gör också att The Keep inhöstar tre stjärnor, även om jag känner mig tvungen att kasta iväg ett minustecken efter den sista minisolen. För i sanningens namn kunde hela affären ha varit litet mer komprimerad.

The Keep; småtråkig med en air av klass.


Bok: The Keep - Paul Wilson

Betyg: * * * -

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

6/09/2009

David Moody - Hater

Vissa böcker fastnar man för direkt, antingen det nu är på nätet eller i en vanlig bokhandel. Man vänder och vrider på den ett ögonblick, kollar omslaget en gång till, för att sedan med målmedvetna ent-steg och uppsluppen min kliva iväg (graden av uppsluppenhet står dock i direkt relation till siffran på prislappen) mot kassan. Glad i sinnet och lätt om plånboken styr man kosan mot hem och länstol. Jag beställde Hater på nätet, men annars var euforin densamma. Man gick och väntade på ”plompet” i brevlådan, och gned händerna av förväntan. För den lät bra, Hater, det gjorde den.

Plomp. Upp med paketet, ut med konfekten, in med klyvaren mellan sidorna och... Några sidor in i boken förbyts förväntan i misstrogenhet, några kapitel senare hängde mungiporna neråt som på en blodhund med tarmvred. Hater kan närmast liknas vid en fet glittrande kådadroppe; fin att se på men jävlig att få på händer och kläder. Under de mörkaste stunderna ville man gärna garnera sidorna med just kåda, för att slippa öppna eländet igen. Jag livnärde mig dock på ett mikroskopiskt hopp om att boken i något skede skulle ta fart. Icke så. Sidorna är fyllda med evinnerliga om, hur och varför, utan att några egentliga svar dök upp. Detta tankebaserade gnäll började mycket snabbt att gå undertecknad på nerverna. Till slut satt jag faktiskt och hoppades att det skulle hända gnällspiken till huvudperson något tragiskt för att lyfta det hela ett snäpp. Huvudstoryn är varvad med små våldsamma klipp ur andra personers liv, men de känns malplacerade och tuggummi-aktiga. De sista sidorna visar prov på litet action, men då är det redan alldeles för sent.

Sedan var det då språket... Inga direkta grammatiska problem, utan istället hänger jag upp mig på att Moody inte får liv i storyn. Man förblir totalt oengerad – nej, jag korrigerar – förbaskad till det bittra slutet.

Plums. Men oj, vad förargligt, jag råkade tappa boken rakt ner i toaletten.


Bok: Hater - David Moody

Betyg: *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

5/27/2009

Richard Laymon - Midnight´s Lair

Det är ingen hemlighet att jag har en svag punkt för Richard Laymon. Jag tycker att han var underskattad då han levde, och är så fortsättningsvis. Laymon var ingen King eller Koontz, han skrev inga mega-opus med djupa inblickar i huvudpersonernas själsliv. Nej, Laymon satsade istället på naken råhet och avskalad ondska, något som placerade honom i en egen kategori. Missförstå mig rätt, jag gillar King och Koontz (de gamla böckerna, och det gäller för båda författarna), men jag tycker det är fel att jämföra två helt olika kategorier med varann.

Nåväl, till boken. Midnight´s Lair... redan namnet får förväntans gåshud att slå upp på ens hjärnbark. Och visst får man det man väntar sig, tvättäkta Laymon, smack i plytet!
Mordock-grottan har länge varit en turistattraktion av klass. Guidade turer medelst båt har under årens lopp lockat tusentals besökare att bege sig ner under jordskorpan till den underjordiska sjön och grottan med sina sevärdheter. Ett fatalt elavbrott släcker plötsligt ljusen mitt under en grottur, och turisterna finner sig fångade i det absolut becksvartaste mörker. Hissarna är naturligtvis ur funktion, och de får leta efter en annan utväg. I sina försök frigör de någonting, någonting som aldrig varit menat för omvärlden att se, någonting ytterligt brutalt och bestialiskt. Allt detta samtidigt som Laymon inte låter oss glömma att den svartaste ondskan många gånger står att finna hos de vanligaste och utifrån sett mest oskuldfulla människorna.

Midnight´s Lair är klassisk Laymon, rakt in i soppan utan onödiga upplägg och krusiduller. Boken är en gourmeträtt för oss splatterälskare, men den ska avnjutas på snabbmatsvis; med ljudliga smaskningar och ett flottigt flin i fejset. Laymons tvådimensionella persongalleri gör dock att jag nästan aldrig kan dela ut topp-poäng, det blir konstant ett litet avdrag för utebliven telemarklandning. Dock får jag tillstå att det är med illa dold förtjusning jag öppnar varje ny Laymon-bok. Just nu har jag hela elva stycken olästa exemplar liggande i den gottepåse, som vanliga människor kallar för bokhylla, och tre till är på väg. Himmelriket är nära.

Stig ombord, gott folk! Turen startar om en minut. Va´sa, glömt ficklampan? Bra.


Bok: Midnight´s Lair - Richard Laymon

Betyg: * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

5/18/2009

Steve Alten – Meg, Primal Waters

Angel, allas vår lilla guldfisk är tillbaka! Efter att jag avslutat förra boken i serien, The Trench, så var det med förväntan jag såg fram emot Primal Waters. Jag klippte den direkt då den kom ut, det var knappt att bläcket hunnit torka på sidorna...

Det har förflutit arton år sedan Jonas Taylor senast mätte sina krafter med hajarnas förfader, Carcharodon megalodon. Taylor har nu två barn och kämpar inte längre med hajar, utan med sitt äktenskap och sin familj. Hans grå vardag återfår dock sin glans när han tar ett jobb som kommentator på en välkänd överlevnadsserie för tv; Daredevils. Serien utspelar sig naturligtvis på havet, och det tar inte alltför länge, innan ett välbekant fosforescerande sken kan skönjas i det svarta djupet. Angel.

Primal Waters låter oss än en gång stifta bekantskap med de välkända personerna – dvs. de som överlevde – från de två tidigare böckerna i serien. I PW kan man notera att Alten som författare tagit ytterligare ett kliv framåt. Texten är bättre, handlingen mer dynamisk, och personerna känns mångfacetterade och ”verkliga”. Men samtidigt som författarskapet blivit bättre, så saknar PW en hel del av den spänning som fanns så mästerligt inbakat i The Trench. PW är underhållande, tro inget annat, men den får dock se sig utklassad av sin föregångare. PW håller mest till i ytregionerna, och trots att Angel lever rövare på vederbörligt sätt, så borde Alten kanske återigen ha förlagt en del av boken till den lockande svarta vattengraven.

Trots att PW blir en liten, liten besvikelse, så går jag redan nu och väntar på nummer fyra; Hell´s Aquarium. Boken är redan beställd, och denna gång som hardcover. Orkade inte vänta på pocketupplagan. Kanske vi denna gång får bottenmeta på det rätta stället?

Det är det som är det fina med fiske; man vet aldrig på förhand vad det är som går och småsuger på masken.


Bok: Meg, Primal Waters – Steve Alten

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

5/15/2009

Brian Keene - Castaways

Vem har lyckats undgå reality-showerna som TV-rutan spyr ut i våra vardagsrum? Utbudet bara växer och mitt eget dumburkstittande minskar i samma takt. Program i kategorin ”Titta, vi överlever” har fått något av guldkalvsstatus, och rullar på till synes utan slut.

Mr. Keene tycks också vara av åsikten att en förändring vore på plats. I Castaways (vilket är titeln för den fiktiva TV-showen) får vi ytligt bekanta oss med tävlingsdeltagarna och det ack så välbekanta konceptet med en öde ö/så och så många deltagare/en vinnare! Örf. Men Keenes ö är - i motsats till vad alla tror – inte obebodd. Där finns.. varelser. Dessutom har en av deltagarna sina egna storvulna planer. Författaren bestämmer sig för att dra ur sprinten till handgranaten på en gång, ingen idé att vänta. Blodbadet kan börja. Och här tycker jag faktiskt att Keene kunde ha dragit ut en smula på det hela, och tagit deltagarna av daga med mera finess och idérikedom. Låt vara att han sprejar tacknämliga mängder blod och köttslamsor över den gyllenvita sandstranden, men det är en smula hafs och slafs över det hela.

Vad är det då som driver varelserna att attackera tävlingsdeltagarna? Jomenvisst. Med god aptit smaskar de i sig de manliga tävlare som de får tag i, kvinnorna bär de däremot iväg med till sin hemvist. Där ska det vankas andra förlustelser än de gourmet-relaterade... Ett fåtal deltagare lyckas dock smita undan i djungeln, och ger sig därefter, på rejält och trovärdigt hjältemanér, iväg för att rädda de bortrövade kvinnorna. Med bambuspjut och stenar.

Jag gillar Brian Keene och därför har jag oerhört svårt för att racka ner på någon av hans böcker. Keene tycks dock ha skrivit av sig den första ivern, den som kommer med nybliven stjärnstatus. Eller de bästa böckerna kanske kommer i jakten på nämnda status. Keenes zombieböcker är mycket bra, och även några av de andra håller hög klass. Men så har det börjat dyka upp sådana här halvdana alster, som inte lever upp till den standard han själv varit med om att sätta. Idén med Castaways är bra, men... Det blir ingen riktig spänning, och trots doftförnimmelserna av rå stroganoff, så är hela kalaset en smula förutsägbart. Vi får hoppas att Keene slipar både penna och yxa innan nästa gång. För efter knäckebröd vore det extra fint med en bakelse, en sådan där riktigt kletig en...

Bok: Castaways - Brian Keene

Betyg: * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

5/10/2009

Edward Lee - The Bighead

Tja.

Den här boken är så over-the-top, så totalt utflippat sjuk, att man finner sig sittande med hakan i höjd med tånaglarna i redan efter de första kapitlen. Edward Lee antydde själv, under arbetet med boken, att det var det dittills sjukaste han skrivit. Han tog inte till överord, den gode Lee. T.o.m. vana hardcore-läsare, och tidigare fans av Lee, kommer viskande att fråga sig själva; "läste jag faktiskt vad jag precis läste?" Visst fan gjorde du det.

The Bighead.. vad är det för någonting? Jo, mina vänner, låt oss kort och gott säga att det är en varelse. Dock en människoliknande sådan. Med överproportionerade sexbegär och ett matchande organ. Att Bighead dessutom har – uff! – något annorlunda matvanor, då börjar ni så småningom ana vad det är frågan om, hmm? Nej, det är riktigt, ni hittar inte boken på samma hylla som Shakespeares samlade sonetter. Jag vågar nästan slå vad om att ni inte hittar boken (i alla fall inte utan att göra en beställning) i fysiska bokhandlar över huvud taget. Om inte det här är marginell litteratur, då vet jag inte vad som är.

The Bigheads vandringar i skog och mark får vi följa till lust eller leda, beroende på hur man är lagd. Men, men, nu ska vi inte förhasta oss. Lee kryddar denna råa gulasch med en värre ingredienser. Vad sägs om ett par nunnor från helvetet som bestialiskt plågar en kedjerökande och -svärande präst? Eller Lees bravado i nästintill varje bok; ett par helsjuka rednecks som definitivt slåss med självaste Bighead om priset som mest rabiata och dekadenta rollfigur? Inga – absolut inga – spärrar existerar i detta alster.

Det är svårt - nästintill omöjligt - att ge boken en regelrätt bedömning. Den är inte direkt spännande, bara sjusärdeles skruvad upplevelse, och totalt sprängfull med den svartaste humor du kan föreställa dig. Overlook Connection Press ska ha någon slags respekt för det våghalsiga beslutet att över huvud taget ge ut boken. Det enda som för mig personligen inverkar direkt på bedömningen, är de animerade bilderna som startar varje nytt kapitel. Dessa datoranimerade tröttsamheter ser direkt billiga ut, och rimmar dåligt med boken i övrigt.

Glasmage? Håll er då till Grisham och Cussler. För alla er som däremot har - eller tror er ha - en mage av rostfritt stål; smaska in trynet i The Bighead och testa er själva. Ni kanske blir förvånade.

Mycket förvånade.


Bok: The Bighead – Edward Lee

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!