Andy Remic - Spiral

Såsom jag inledningsvis lovade, så blir det med ojämna mellanrum små utsvävningar i periferin. Andy Remics Spiral är definitivt ingen skräckis. Nej, det är frågan om riktig action, placerad en smula framåt i tiden. Och iom att Spiral är relativt tjock – ca 530 sidor – så börjar den på precis rätt sätt; full fart framåt.

Spiral är en världsomspännande organisation, topphemlig, högeffektiv och dödlig. Spiral jobbar för civilisationens bästa och slår obönhörligt ut alla hot. Dock finner sig organisationen plötsligt under massiv attack från okänt håll, och den ena efter den andra av deras specialenheter slås ut. Carter är fd. Spiral-agent. Han lever ett liv i skymundan, tillsammans med sin hund. Och sin inre demon, Kade. Carter kallas in för ett sista uppdrag, ett uppdrag som bara är en fasad. Den riktiga måltavlan är Carter själv. Han undgår dödens löst glappande käftar i sista stund, främst pga att han låter Kade ta kontrollen över sig själv. Kade har inga skrupler (Carter har inte så många han heller) och gör så att säga ”rent hus”. Misslyckandet stävjer inte fienden, istället trappar de upp attackerna...

Andy Remic är ett relativt nytt namn på action-himlen. Han är lärare och dessutom britt. Det sistnämnda är särdeles uppiggande, för Remic skriver med amerikansk stil, samtidigt som den där lilla engelskheten finns där. Mycket uppiggande! Många brittiska författare har en tendens till en smula torrhet, men denna dammiga fallgrop undviker Remic galant. Hans stil är fräsch och charmigt förintande.
Carter är en ”superhjälte” av gamla åttiotalsmått, inget rum för mesande här inte. Det är raka rör och ös i bäng, men utan cheva. Det blir litet för mycket av det goda emellanåt, man kunde ha önskat sig en smula mer humor, om ändå av det svarta slaget. Machostilen funkar ändå tacknämligt, kanske just för att allt känns så rent och oskuldsfullt.

Språket i boken är mycket bra, men något annat förväntade jag mig inte heller av en brittisk lärare. I det stora hela håller paketet ihop bra, och om du gillar tuff action lackerat med en nypa science fiction, ja då är Spiral ett fynd.

Rambo, släng dig i bergväggen.


Bok: Spiral – Andy Remic

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Steve Alten - The Trench

Först en fråga; har ni läst första boken i serien, Meg? Eller ens min recension om boken ifråga? Om inte, så är det direkt till fängelset utan att passera Gå. Nu har ni läst den? Bra. The Trench tar vid där första boken – Meg – lämnade av oss. Igen en gång står vi öga mot öga med en av de mäktigaste predatorerna världen någonsin skådat, superhajen Carcharodon megalodon. I slutet av första boken fick vi stifta bekantskap med Megs ”dotter”, Angel. Angel har nu vuxit till sig ordentligt, och hålls instängd i en jättelik bassäng för sensationshungriga åskådare. Naturligtvis lyckas hajen ta sig ur sin fångenskap, och Jonas Taylor – den motvillige hjälten från första boken – finner sig återigen på jakt efter den väldiga ätmaskinen.

Jag skulle nästan vilja utropa där satt den! The Trench höjer sig över Meg, både gällande textkvalitet och spänning. Alten har till största delen lämnat bakom sig de något barnsliga utropstecknen, som studsade omkring i den första boken. På författarnivå har han definitivt tagit flera kliv framåt, och The Trench hör redan till mina favoriter då det gäller creature-features. Alten låter nu också Terry, dvs. Jonas´ fru, få en mycket mer framträdande roll i handlingen. Dessutom stöter vi naturligtvis återigen ihop med Mac, Jonas´ gamla vapendragare. Mac är en bra figur, han känns mänsklig och är lätt att tycka om. Nästan så att Jonas känns litet blek vid jämförelse...

Alten ”klipper upp” boken i två delar, och tilldelar i princip ytan åt Jonas och djupet åt Terry. Frågan är om inte delen med Terry är den mest spännande. För att ytterligare ”hotta upp” det hela, så plockar Alten dessutom fram ännu ett äss ur rockärmen; denna gång bjuder den svarta vattengraven på ytterligare överraskningar. Som vanligt tänker jag inte gå in på några detaljer, jag hoppas dock att jag väckt ert intresse...

Alten skriver med ledig stil, och hans text kan nog kallas för lättläst. Storyn är bra, och det är emellanåt riktigt svårt att lägga boken ifrån sig. Dock är det något litet som saknas, en liten krydda som det är svårt att sätta fingret på. Eller så är det bara jag som är så otroligt kräsen. Hur som helst, ifall ni gillade Meg så kan jag lova att ni kommer att sluka The Trench. Vattentrycket är högre, stämningen mörkare och blodet mer trögflytande. Kom ihåg att Megalodon känner av de mikroskopiskt små elimpulser som all muskelaktivitet ger upphov till.

Så ge fan i att vifta med tårna i badkaret.


Bok: The Trench - Steve Alten

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Ett litet mellanspel

Nåväl, de första recensionerna har blivit postade på Grandiosa Grimoirer, och många fler är på väg. Är för tillfället fruktansvärt förkyld, och sitter som bäst med en kopp Finrexin i näven för att om möjligt försöka stävja symptomen en smula... Fy fan för att leka snorsprinkler. Och så finns det folk som vill bli sjuka, bara för att komma bort från jobbet en stund. Tycker att det vore både enklare och trevligare att byta jobb ifall det känns så pass jävligt.

Det enda positiva som finns med att vara sjuk, är att man hinner läsa en hel del. Håller min vana trogen på med 4-5 olika böcker på en gång, även om jag definitivt favoriserar en av dem. Den senaste tiden har jag läst alldeles för många mediokra verk, och dessutom skrivna av några av mina favoritförfattare. Väldigt deprimerande. Dock vet jag att förkylning även kan drabba fantasikörteln, så jag lever på hoppet att kvalitetskurvan hos dessa sagovävare ska börja peka uppåt igen.

Huvudet dunkar och näsan rinner, alltså tillbaka till sängen.

Ha det mörkt och gott!

Michael Laimo - Dead Souls

Mitt surfande på bokfloden fick mig redan i ett ganska tidigt skede att krocka med Michael Laimo men det tog ytterligare ett tag innan jag de facto köpte någon av hans böcker. Han hör nämligen till den evigt växande skaran författare, som fått stämpeln ”näste Stephen King” stämplad i pannan. Detta tjafs får mig alltid en aning försiktig och – lika bra att erkänna direkt – cynisk. Glöm alltså pratet om King - han går inte att kopiera trovärdigt - och inrikta er hellre på författarna i egenhet av sig själva.

Laimo har ett flertal böcker bakom sig, så det blev litet ole-dole-doff över det hela när jag skulle välja bok. Ingen verkade bättre än någon annan, så slutligen valde jag Dead Souls. Här kastar sig Laimo in i det svartpyrande ockulta, något som han tycks ha en förkärlek för, och slutresultatet är inte så pjåkigt. Benjamin Conroy besluter sig för att han och hans familj ska ha evigt liv. De utför en gammal blodig ritual till punkt och pricka... nästan. Detta lilla ”nästan” tar livet av hela familjen, men deras själar lämnar inte gården de bebott. När Johnny hör att han ärvt en hel gård från någon han aldrig känt, tror han först inte att det är sant. Han tar sitt pick och pack och ger sig iväg till sina nya domäner, i tron att hans liv fått sig ett rejält lyft. Fel. I husets skuggor väntar familjen Conroys svarta själar på en ny chans, och den kommer...

Dead Souls håller en inte vaken om nätterna och inte gör den anspråk på att vara någon infernalisk sidovändare, mao ett ganska mediokert alster. Boken hamnar i den överfulla kategorin ”någonting att läsa i väntan på något bättre”, och lämnar inga spöken på näthinnan efter sista sidan. Dead Souls har dock sina stunder, och som extra kuriosa kan nämnas att ritualerna i boken delvis baserar sig på riktiga ritualer, plockade ur alstret Summoning Spirits av Konstantinos.

Laimo har säkert en trogen anhängarskara, men för mig hamnar han ohjälpligen i den smått blaserade b-kategorin.

Been there, read that.


Bok: Dead Souls – Michael Laimo

Betyg: * * * -

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Brian Keene - City Of The Dead

City Of The Dead, uppföljaren till The Rising, ligger mörkt lockande på bordskanten. Detta är definitivt en av de böcker, vars införskaffande jag inte behövde fundera över två gånger. Det var en självklarhet efter bara 20 sidor in på The Rising. Man kan ibland drabbas av dubier då det gäller uppföljare, men med COTD kan ni tryggt stävja tvivlen i maggropen redan i sin linda. Boken tar fart från samma hållplats där The Rising knuffade av oss, så vad väntar ni på? Vänd fram första kapitlet och stig åter in i mörkrets kärna. Visst luktar det litet... ruttet?

Precis som i föregångaren, så har COTD inte många lugna stunder. Keene har hällt en försvarligt slurk högoktanig kerosin i sitt morgonkaffe, och det är en vild ritt han bjuder på. Efter diverse missöden tar sig våra zombie-slaktande huvudpersoner fram till en skyskrapa som ännu bemannas av levande människor. Skyskrapan är ett veritabelt fort, med massor av sk. firepower. Det är väl ingen stor överraskning att zombie-armén naturligtvis till slut bryter igenom. Väl ”inomhus” bjuder döingarna upp till en veritabel dödsdans. Till tonerna av Keenes väloljade dragspel bjuds vi på en orgie i blod, tarmar och krutrök, där nyss slaktade vänner ånyo stiger upp och gör ett så kallat sidbyte... Slutet... tja, det är som vanligt, mina vänner; det får ni läsa själva.

Det är nu en gång så, att har ni läst The Rising, så har ni egentligen inget val. Man ska antingen vara försedd med en otrolig karaktär eller så förhålla sig kall till genren överlag (härvidlag hänvisar jag än en gång till Kitty-deckarna) för att kunna stå över City Of The Dead. Boken tar er vidare genom en döende värld, en adrenalin-injicerad mardröm, som man inte vill ska ta slut. Så ta fram energidrickan, knäpp på sänglampan och lägg er väl tillrätta på britsen. Frampå småtimmarna kommer ni fortfarande att smyga runt i Brain, ursäkta, Brian Keenes litterära mörker, rödögda och med ett fyra-ordsmantra trummande i huvudet; "bara ett kapitel till", "bara ett kapitel till"...

Både The Rising och City Of The Dead skulle göra sig strålande på vita duken. Någon borde försiktigt knacka herrar filmproducenter i huvudet - med exempelvis ett avgnagt lårben - och tala om för dem att nu är det vår; slutpruttat i idet, dags att vakna.


Bok: City Of The Dead - Brian Keene

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Bryon Morrigan - The Desert

The Desert tillhör kategorin böcker som tilldrog sig mitt intresse direkt. Den behövde inte hänga på min önskelista speciellt länge, innan den hittade vägen från något dammigt lager till min lika dammiga bokhylla.

Under invasionen av Irak år 2003 försvinner en amerikansk pluton spårlöst. Inte en kropp eller fordon hittas. Sex år senare, år 2009, är två soldater – kapten Henderson och specialist Densler – ute på rekognosering och finner av en händelse kroppen av en av de försvunna soldaterna... samt hans dagbok. Journalen innehåller information om den försvunna truppen, och anledningen till varför den försvann. Men då är det redan för sent. Fällan har slagit igen och Densler och Henderson är redan uppslukade av mardrömmen som förintade deras landsmän. Denna gång är deras fiende inte den irakiska armén, utan något långt, långt ohyggligare...

Detta är i korthet upptakten till The Desert. Boken är Bryon Morrigans första alster, och ett särdeles lovande sådant. Han förmår att blåsa liv i sina fåtaliga huvudpersoner; Densler är den officersföraktande men effektive soldaten, Henderson skrivbordskaptenen som har svårt att komma tillrätta med verkligheten. Tillsammans måste de båda bege sig ner i underjorden för att försöka hitta svaren till sitt predikament. Där nere väntar något verkligt ondskefullt, med långtgående planer för mänskligheten. Men detta något kan mycket väl tänka sig att börja med Densler och Henderson...

I början av boken får man följa med när soldaterna med hjälp av journalen börjar förstå innebörden av vad som händer omkring dem; de första kapitlen består i princip av nämnda journal. Morrigan bygger skickligt upp spänningen och slänger också in ett par rejäla nävar med kuslighet. The Desert är en blandning av action och demonliknande skräck, med ett par nypor spökhistoria inbakad i smeten. Smarrigt.

Bryon Morrigan är alltså ny i gamet. Ändå gör han väl ifrån sig. Några småsaker här och där drar ner på betyget; till att börja med kunde kapitlen ha varit litet längre, och personligen skulle jag gärna ha hållit till i underjorden i minst 100 sidor till. Men man ska inte klaga. Marknaden är full av böcker som jag personligen anser att aldrig borde ha sett läslampans ljus. Morrigan håller sig på tacknämligt avstånd från denna skara, och jag håller definitivt upp en ökentorr tumme med nageltrång för The Desert. Det förtjänar den mer än väl.


Bok: The Desert - Bryon Morrigan

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Edward Lee - Infernal Angel

Näpp. Jag kunde inte hålla mig. Undrar om det ens hann gå ett par veckor från det att jag avslutade City Infernal, tills det att jag höll uppföljaren Infernal Angel i min klåfingriga hand? Knappast. I Infernal Angel får vi återigen stifta rykande het bekantskap med helvetesstaden Mephistopolis. Jag flinade redan innan jag öppnade boken, och det är alltid ett gott tecken. Efter de inledande sidorna var det bara att konstatera att Lee hållit stilen, och vid det laget hade mitt flin brett ut sig till ett brett grin.

Inledningsvis får vi stifta bekantskap med en ”socialt missanpassad individ”, en nerknarkad gatutös vid namn Cinny. Flickebarnet vaknar upp i en obekant gränd men hon är inte ensam. Bredvid henne sitter en demon, som presenterar sig som Edward Teller, vätebombens fader. Han fortsätter älskvärt att konversera mellan tuggorna... av Cinny.

Cassie, den motvilliga hjältinnan från Infernal City är tillbaka. Men det är inte så livat längre. Staten och myndigheterna trodde naturligtvis inte på hennes berättelse om vad som hänt (tänker inte gå in på detaljer, läs City Infernal så förstår ni), och som en följd därav, så sitter hon nu inspärrad på ett mentalsjukhus. På ett smått fantastiskt sätt lyckas hon dock komma därifrån, och styr åter sina steg mot de brinnande gatorna av Mephistopolis. Hennes sökande efter sin döda syster är ännu inte slut, och inte heller denna gång är hon ensam. Med sig har hon en ängel, en Caligonauth, som är himlens motsvarighet till kommandosoldat. Ängeln ifråga saknar dessvärre några ektoplastiska skruvar, vilket antagligen är ett måste, om man ska göra kommandoräder i helvetet. Caligonauthen är en bra stridspartner men, men.. Ängeln får akta sig för att yppa några hemligheter, för hon är försedd med en speciell sorts skugga, en skugga som förvandlas till en hämnande demon genast sagda ängel pratar bredvid mun. Man står smått mållös inför Lees svartsprudlande fantasi...

Lucifer gillar naturligtvis inte intrånget av varken Etheress eller Caligonauth. Därför spinner de mörka makterna in Cassies manliga motsvarighet – på jordelivet en riktigt loser – i sitt glittrande nät. Med hans hjälp skall Lucifers största önskan gå i uppfyllelse; helvetets manifestation på jorden. Hornpelle samlar sina svarta arméer och armador under sina mörka vingar.. och skickar dem sedan mot Cassie.

Ett råd till alla er som vill ha komplexa texter med långa pauser för meditativt dissikerande av mening och orsak; glöm Edward Lee. Hans alster är riktade till en helt annan grupp av läsare, främst folk som längtar efter att via små textrader förvandla den grå vardagen till något mycket mörkare. Om ditt DNA innehåller en hög halt av morbiditet och svarttjärad humor, tja, då kan du vara förvissad om att höra till målgruppen för Infernal Angel.

Formidabelt, herr Lee, formidabelt.


Bok: Infernal Angel – Edward Lee

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Victor Heck - Book Of Legion

Legion, en demon som blivit försakad sin identitet och dömd att vandra på jorden utan vare sig namn eller kropp i all evighet, har just blivit påmind om vem han egentligen är. Han startar sin egen personliga vendetta och rustar för krig... mot helvetet.

BOL sparkar igång i bra stil, rentav glödande bra. Inledningen på boken, där huvudpersonens barn kidnappas och följderna därav, får det att krypa i skinnet på en. Men, men - för att citera Tove Jansson - hur gick det sen? BOL tappar farten, nej stannar av, och trots att Victor är framme med handveven till automobilen och jobbar och står i, så blir det bara en massa rök och en smygprutt. Spänningen tar på sig rock och kappa och sätter sig på närmaste flyg till Bahamas, och det är det sista vi ser av den. I själva verket kan fortsättningen liknas en smula vid nyss nämnda Mumin-bok. Ett tjoande Mumintrolls intåg i historien skulle troligtvis ha lyft boken flera snäpp, och skulle avgjort ha tillfört boken en välbehövlig spänst. Istället väljer Heck att fortsätta med den glåmige demonen Legion och fem minuter senare finner man sig febrilt letande efter den dubbelsidiga tejpen. För i sanningens namn behöver ögonlocken denna artificiella hjälp för att man överhuvudtaget ska orka hålla korpgluggarna öppna, och hänga med i bokens långsamma och ologiska svängar.

Problemen med BOL tar tyvärr inte slut där. Först och främst så känns huvudpersonerna platoniskt tvådimensionella. Ett par av dem känns rentav schizofrena, för – Victor, Victor – ens personlighet gör knappast en 180-graders baklängesvolt med spagat, bara för att man får en ny kropp.
Bokens språk bjuder inte på några överraskningar åt något håll. Det är relativt enkelt utan större djup eller inlevelse. Precis som boken i övrigt, alltså.

Heck har skrivit minst ett par böcker till – den ena tillsamman med en annan författare – och kanske har han skärpt till sig, jag vet faktiskt inte. Det är ju tyvärr så, att om första tuggan smakar bajs, så inte f-n är man speciellt snabb med att ta en portion till. För om jag ska vara riktigt ärlig, så kan spänningen i Book Of Legion - inledningen undantagen - mestadels förliknas vid att grilla korv med en cigarett-tändare; det händer någonting, men det går j-vligt långsamt.

Zzzzz...


Bok: Book Of Legion - Victor Heck

Betyg: * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Steve Alten - Meg

Jag har alltid haft en viss förkärlek för böcker innehållande förvuxna monster, sk. creature features. Pratar vi dessutom om havsmonster, ja då är jag såld. Meg är en förkortning på denna lilla firres fullständiga latinska namn; Carcharodon megalodon. Liten firre, ja. Megalodon är/var (välj själv.. efter att ha läst boken) alla hajars förfader, och anses vara utdöd. Med en vikt på ca 27 ton och en längd på drygt 20 meter, så tror jag faktikt att den skulle få klingan på mitt kraftigaste gäddspö att knaka en smula...

Enligt forskningen var megalodon en av sin tids mäktigaste och dödligaste predatorer. Alten plockar den från den sena Jura-perioden och in i vår tid, och han gör det bra. Såsom de flesta vet, så har det hittills varit "ganska svårt" att utforska de stora havsdjupen. Steve Alten gör det svåra möjligt, och långt därnere – på botten av Marianergraven, vid elva kilometers djup – kommer forskarna öga mot öga med en syn de helst hade varit utan. Carcharodon megalodon. Genom en serie slumpmässiga händelser lyckas en av dessa monsterhajar ta sig upp till ytvattnen. Det är en hona, och hon är hungrig.

Det är naturligtvis omöjligt att läsa boken utan att i tid och otid göra jämförelser med Peter Benchleys ”Hajen”. Riktigt upp i samma klass kommer Meg inte, främst just pga att Benchley var ”först”, och det är ju sist och slutligen frågan om en likartad storyline. Slutresultatet är väntat; man ger inga stående ovationer och man behöver knappast byta kalsonger efter sista sidan. Trots det kan Meg på inget vis kallas kalkon, boken har definitivt sina stunder. Det går nämligen inga längre perioder utan att söndertrasade köttbitar bidrar till övergödningen av havsvattnet. Slutet.. en smula pikant och pretentiöst, för att uttrycka det fint. Dock förstår jag varför boken väckt intresse bland diverse filmmakare. Jag tror Meg skulle göra sig riktigt bra på vita duken. Tyvärr har filmprojektet stött på patrull, och det är i skrivande stund osäkert om filmen över huvud taget kommer att se dagens ljus.

Även om man får lov att tillstå att språket i Meg är relativt enkelt, så är det dock inte direkt dåligt. Låt vara att jag läst den reviderade och utvidgade utgåvan. Enkelheten kan tom uppskattas av den läsarskara som mera sällan tyr sig till engelskspråkiga alster. Den väl tilltagna användningen av utropstecken ger emellanåt boken en tonårsaktig känsla, något som jag tvivlar på att författaren medvetet strävat efter. Meg torde dock vara Altens första bok, i alla fall är den nummer uno i Meg-serien, så man får ge honom litet slaklina.

Om du - som jag - är ett fan av böcker av den här typen, tveka då inte att skaffa Meg. Ta med bok och metspö till strandbryggan, släng ut krok och lina, och sätt dig väl tillrätta. Låt Marianergravens mörker omsluta dig...

Titta, du har ju napp.


Bok: Meg - Steve Alten

Betyg: * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!