Edward Lee och John Pelan – Family Tradition

Edward Lee har en speciell plats i mitt hjärta, det går bara inte att komma ifrån. Han har en helt enastående förmåga att sammankoppla de mest äckliga ting med en avgrundssvart humor, vilket hos läsaren resulterar i våldsamma fniss-hulkningar, ett begrepp som jag överlämnar åt den medicinska vetenskapen att förklara närmare.

Family Tradition har Lee skrivit tillsammans med John Pelan, och det är för övrigt inte det enda samarbete författarparet har bakom sig. De har också samverkat till boken Shifters, som i skrivande stund ännu hänger på undertecknads önskelista.
Men till saken. Vad har Family Tradition att bjuda på? Jo, en hel del. Det är en flerrättersmiddag bestående utav ca 220 sidor (den inbundna versionen) med mumsfilibabba för skräckfreaks och andra likasinnade. Lee – här är jag säker på att det är han som har alla sina elva fingrar med i spelet – har återigen plockat fram sitt älsklingstema; ett par rednecks med.. hmm.. diverse böjelser. Resten av ingredienserna består av ett par mästerkockar, snygga brudar, en svåråtkomlig fisk, depressiva tonåringar och en jädra massa sallad. Denna aptitretande bouillabaisse kryddas med en transvestit, en ung man fastkedjad vid en uppochnervänd kanot och... nä, inga fler tips. Smaka själva.

Storyn i sig är relativt enkel, vilket är kännetecknande för Lee. I en avlägsen sjö finns en åtråvärd ål, som det är många stora kockars dröm att få tillreda. Så även Ashton Morrone (ja, tom namnet bär Lee-prägel, härligt!). Den rike, men fete kocken hittar i en gammal bok ett tips om var ålen kan finnas, och med segerdoften i näsborrarna beger sig han och hans lika fete tvillingbror iväg för att fiska upp läckerbitarna. Med sig på resan har de naturligtvis sina mycket kurviga damer, som inte ens skulle kasta en blick efter dem, om det inte vore för pengarna... Sällskapet hittar sjön, och även en ö, som är bebodd. Bebodd av de två mycket stora, samt mycket underliga bröderna Esau och Enoch Turvog.

Family Tradition stiger rakt ner i kitteln från första sidan. Vedträna är torra och fina, och temperaturen når snabbt kokpunkten. Edward och John försöker naturligtvis hålla kitteln bubblande hela boken igenom. Lyckas det, frågar ni kanske? Ja, fy f-n! Sällan har jag suttit och flinat så mycket samtidigt som ett lätt men konstant illamående rumsterat om i mina magtrakter. Lee och Pelan lyckas med vad de föresatt sig; Family Tradition är en gourmeträtt med en pikant och väldefinierad eftersmak, som man inte glömmer i första taget. Det enda negativa – och detta antar jag endast gäller den inbundna upplagan – är de relativt fåtaliga teckningarna i boken. Dessa håller inte samma standard som texten. De har något seriemässigt över sig, och istället för att underbygga, så förtar de en del av effekten. Annars, ja annars är det nästintill perfekt.

Hungriga? I så fall, till bords!


Bok: Family Tradition - Edward Lee och John Pelan

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

J. F. Gonzalez & Mark Williams – Clickers

Jag har bara hunnit avverka ett par böcker av Gonzalez men jag är redan imponerad. De två böckerna är mycket olika varann och att på detta vis kunna skifta stil är inte alla författare förunnat. Clickers skrev Gonzalez tillsammans med den nu hädangångne Mark Williams. Boken släpptes år 1999 som eBook på nätet och sex år senare gavs den ut i cellulosaform. Jag är konservativ till min läggning och vill ha böcker i bokhyllan, inte på hårdskivan.

Rick Sychek behöver ett lugnt ställe för att skriva sin nästa bok och Philipsport i Maine verkar vara den rätta platsen. En liten vacker kuststad, med allt vad det innebär. På vägen in till stan kör han över en krabba. Men det är ingen art som han någonsin sett förut. För det första är den betydligt större än en vanlig krabba och för det andra är den försedd med – mycket oroande – en skorpionliknande stjärt... Detta exemplar är tyvärr bara den första av en formlig invasion. Snart ljuder det snabba trippandet av krabbvarelsernas pansarliknande extremiteter i hela Philipsport; klick-klick-klick. Och dödssiffrorna stiger.

De fåtaliga överlevande – däribland Rick – grupperar sig och kläcker så småningom fram en teori om krabborna, eller Clickers som de kallas. Teorin går ut på att Clickers är en djupvattensart som inte borde ha någonting att göra på grunda vatten, för att inte tala om landbacken. Varför har de då kommit? Något, eller någonting kanske har jagat upp dem från djupet? Krabborna kanske bara är en försmak på något ännu värre, något betydligt dödligare... något intelligent.

Gonzalez erkänner själv att inspirationen till Clickers härrör sig från 50-talets skräckfilmer och det märks utan vidare. Dessutom kan man därunder skönja ett tjockt lager av klassiskt åttiotal och när författarna med illasinnad glädje vispat om ingredienserna, så har vi slutresultatet på 260 härliga sidor; en svartröd och rykande het köttsoppa, som bäst avnjutes en kylig höstkväll i minimal belysning.
På något sätt tar Clickers mig tillbaka till tonåren, till en tidsperiod då jag med stor frenesi dammsög hemstadens antikvariat på alla böcker i serien Kalla Kårar som jag kunde få tag på. Clickers påminner om dessa böcker men naturligtvis med en lite större dos klass, även om Kalla Kårar släppte en och annan riktigt bra bok som håller än idag. Clickers tar oss tillbaka i tiden, och det var med ett skäggprytt leende jag vände på sista sidan. Gonzalez och Williams kan nog sägas ha lyckats med vad de förutsatte sig att göra, trots att konseptet är en smula förutsägbart. Om du gillar gamla skräckfilmer och har en smak för creature features, då är det bara att slå till. Jag tvivlar på att du ångrar dig.

Klick-klick-klick...


Bok: Clickers – J. F. Gonzalez och Mark Williams

Betyg: * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Scott Sigler – Infected

Vissa författare lyckas utomordentligt väl med att väva samman olika genrer, och samtidigt göra det otroliga trovärt. Scott Sigler är en av dessa författare. I Infected trycker han in lika delar spänning, science fiction (med betoning på science) och skräck, och slutresultatet är klart nervkittlande...

Det hela börjar med ett regn av ytterligt mikroskopiskt små partiklar, miljarder och åter miljarder. Största delen försvinner i intet men några få träffar människor... och slår rot.

Och börjar gro.

Och växa.

Precis i enlighet med planen.

Smittade människor får först eksem, därefter trekantiga svullnader.. och sedan kommer rösterna. Och vanliga, trevliga människor förvandlas till mordiska bestar. Dew Phillips är CIA-agent i en topphemlig enhet. Margaret Montoya är regeringsanställd biolog. Tillsammans slåss de mot den mordiska smittan som börjar sprida sig i landet.. och de arbetar mot tiden. För trianglarna under de infekterades människornas hud växer sig större för var timme, och snart är tiden inne för dem... att kläckas.

Perry Dawsey är föredetta proffsspelare inom amerikansk fotboll. Han är också ett av smitto-offren. Bisarra och tragiska händelser får honom att inse att trianglarna under hans hud måste bort. Snabbt. Han förstår även att den enda som kan avlägsna dem i tid är han själv. Problemet är att han har sju stycken. Och att en av dem sitter i... tja... grenen.

Infected lämnar nog ingen oberörd. Sigler är en mästare på att ur en närmast klinisk synvinkel betrakta infektionens spridning och parasiternas tickande tillväxt. Det är just denna kliniskhet – emellanåt känns det nästan som om man läser en läkarbok av något slag – som gör det hela så ytterligt slagkraftigt, samtidigt som äckelkänslorna med våld vill krypa fram. Boken lockar inte fram den där spänningen, där knogarna vitnar om pärmarna. Istället finner man sig läsande med en lustigt snedvriden min, där sidorna vänds med viss försiktighet i bävan för vad som komma skall.

Har ni vitrocksskräck (även kallad doktorsskräck/sjukhusskräck) eller ens mediokra tendenser till hypokondri? Då kommer Infected att krypa ända in i märgen på er. För att växa. Gro. Och slutligen... slå upp sina obsidian-svarta ögon.

Viskande röster? Det är bara jag som önskar god natt.


Bok: Infected – Scott Sigler

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Anthony Izzo – The Dark Ones

Herr Izzo har endast ett fåtal böcker bakom sig, och ändå tycks det vara svårt att komma över några andra än The Dark Ones. Det förenklade ju i och för sig valet av bok men jag blir alltid litet irriterad när jag har besvär med att hitta vissa alster. Hör till grundvalen i ett bokfreaks själskomposition. Åtminstone är det vad jag intalar mig.

Nåväl. TDO var som sagt min första Izzo, och är det fortsättningsvis. Ganska snabbt får man lov att konstatera att TDO har ett skimmer av saga över sig. Det blir den här riktigt klassiska uppställningen, ni vet, gott mot ont, monster mot väktare, svarteggade vapen mot glittrande magi. The Dark Ones på ena sidan, The Guardians på andra. Måste nog erkänna att jag efter sista sidan satt med ett snett leende i mitt skäggiga nylle. TDO skulle nog göra sig bra på filmduken också, det finns alltid rum för ytterligare ett hopkok av saga, dark fantasy och småkrullig horror. Och det, mina vänner, är precis vad The Dark Ones bjuder på.

Jag kommer även i fortsättningen att hålla korpgluggarna öppna efter Izzos böcker. Efter avslutat dagsverke hade jag nog inte trycksvärta på nässpetsen (en åkomma som kan drabba en vid inmundigande av speciellt fabulösa fabler) men inte heller hängde käken lealös av leda. Vi hamnar någonstans mitt emellan, tom en smula på plussidan. TDO förnöjer läsaren på ett tillfredsställande sätt, även om man nu inte hoppar jämfota av spänning.

Fallenhet för dark fantasy med inslag av horror? Svar: The Dark Ones.


Bok: The Dark Ones – Anthony Izzo

Betyg: * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Z. A Recht – Thunder And Ashes (The Morningstar Strain)

Det här var en bok som jag sett fram emot länge. Recht tog god tid på sig för att skriva uppföljaren till Plague Of The Dead och när jag slutligen satt med slutprodukten i min hand var det bara att konstatera att det varit väl använd tid.

T&A greppar oss i öronsnibben och drar resolut ner oss mellan de zombie-infesterade sidorna. Vi träffar återigen gamla bekanta och får även stifta en del nya bekantskaper. Nu visar sig plötsligt en strimma ljus långt borta i den becksvarta tunneln; en möjlighet till att framställa ett vaccin, ett motmedel mot Morningstar. Men för att ha minsta chans att framställa vaccinet, måste de fåtaliga överlevande först ta sig fram till Omaha. Det är ingen kort sträcka. Och Omaha är ingen liten stad. Lång transportsträcka = många, många zombier. Stor stad = ta fram kalkylatorn. Och det är inte bara zombier som hotar gruppen...

Recht drar iväg över savannen som en gepard i hasorna på en hjort. Och det är vi, kära läsare, som är hjorten. Man kan nästan känna klorna rispa i kalsongerna från Dressmann... Alla suveräna kännetecken från den första boken återfinner vi med råge i T&A. Spänningen, äventyret, horderna med zombier, hela fläsket finns där. Garnerat med en rejäl portion habanero.

Ja, vad finns det egentligen att säga. Thunder & Ashes uppfyllde definitivt mina förväntningar, och lyckas tom med konststycket att peta ner den första boken till silverplats. Detta medför samtidigt att mina förväntningar inför nästa del krupit upp till smått otroliga proportioner. För han gör det igen, den gode Recht; lämnar av oss därute, någonstans, suktande efter mer. Och vi har bara att ge oss till tåls.

Men f-n vad det är svårt.


Bok: Thunder and Ashes – Z. A. Recht

Betyg: * * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Edward Lee - Messenger

Ah, Messenger, den kladdiga knäckkolan visste precis var den tog. Den sög fast i gommen, precis bakom framtänderna, och där satt den stadigt. Under alla dryga 330 sidor. I Messenger väljer Eddie förvånande nog att lämna humorbiten därhän, och istället växla in på ett aningen mer hatfyllt och ondskefullt spår. De första sidorna utdelar direkt i inledningen den litterära motsvarigheten till en pungspark, och sätter med demonisk precision melodi och rytm för boken.

Djävulen har en budbärare, och budbäraren har anlänt. Med förmågan att krypa in i ditt inre, förändra ditt sinne, din vilja, din själ... och få dig att döda. Och, mina vänner, vi börjar på ett ställe där man träffar mycket människor, och där små intetsägande paket kan få ett nytt innehåll. På postkontoret.

Det får räcka som aperitif, intrigen är nämligen ganska simpel. Detta i stort sett humorbefriade alster går som sagt inte riktigt i samma stil som exempelvis Infernal-serien, och trots att jag är ett stort fan av Lees svartjäsande morbiditet, så är jag den förste att lovprisa Messenger. Denna svartglittrande sidvändare utgör ett välkommet avbrott från den klassiska Lee-stilen. För en gångs skull tar författaren hela steget ut ur clown-manegen, och lämnar oss precis där vi vill vara; i kylan, i skuggan, i mörkret.

För mig är Eddie en av de stora, inget snack om saken. Precis som de flesta författare, så har även Lee en del missar i protokollet men än så länge är de ganska få. Messenger är snäppet mörkare – med en tydlig svaveldoftande bouquet – än man är van vid, och detta lilla avstick gör att boken känns extra fräsch! Skaffa Messenger, sätt dig bekvämt till rätta och... äsch, nu ringer det på dörren.

Titta, det är ju brevbäraren.


Bok: Messenger – Edward Lee

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Brian Keene – Dead Sea

Nu, nu har jag återigen Keene där jag vill ha honom. I zombievärlden. Det är där han hör hemma, trots att hans senare böcker avhandlat helt andra ting. Men så kommer de inte riktigt upp i samma klass heller. Hur är det då med Dead Sea, är den svan-märkt med ett bäst-föredatum? Nej, tack och lov. Ingredienserna är fåtaliga och förpackningen håller inte riktigt tätt. På varudeklarationen står det bara ”Kött”. Litet längre ner – och med knappt läsbar text – står det ”levande”. Då frågar vi oss; kravlar Dead Sea iväg ut i natten med samma inlevelse som The Rising och City Of The Dead? Mmm... nästan, men inte riktigt. TR och COTD är redan klassiker inom genren, och att kräva att alla böcker ska nå samma nivå kan nog vara liiiiite orättvist. Trots det så är det ju ingen som förbjuder en att hoppas.

Vi startar i – naturligtvis – en döende värld, där de fåtaliga överlevande lyckas ta sig ombord på ett fartyg. Därefter bär det iväg ut till sjöss, till säkerheten. Nästan. Farsoten nöjer sig nämligen inte med att hålla sig på land.
Det är i princip inget fel på storyn, det känns dock som om Keene inte riktigt hittat den där transaktiga spänningen som kännetecknade TR och COTD. Suverän idé, men utförandet saknar den där lilla saltigheten som får tungan att hänga och fladdra som dragsnöret till en gammal utombordare. Sekvensen med händelserna på båten tycker jag kunde ha fått betydligt mera utrymme, för där kommer vi för en stund upp i den rätta mängden ampere.

Men man ska inte vara otacksam. Inom zombielitteraturen håller Keene fortsättningsvis en topplats i mitt svartnade hjärta. Själv har han meddelat att han sagt sitt i temat ifråga, och för oss fans är det bara att hoppas på att det var ett nyårslöfte. Ni vet, ett sånt där som ingen håller.

Nu ska jag åka och fiska.


Bok: Dead Sea – Brian Keene

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Edward Lee – Brides Of The Impaler

Börjar ni tröttna på Edward Lee-recensionerna? Nävisst, det är förstås omöjligt. Hur som helst, nu är det dags igen. Denna gång väljer Lee att botanisera bland vampyrkoffertar, så plocka fram löständerna, häll upp ett glas tomatjuice, och sätt er väl tillrätta.
Det var en gång för länge, länge sedan en författare som kunde skriva mycket, mycket bra. Så en dag vaknade han upp och beslöt sig för att sluta med det. Och resultatet sitter jag med i handen.

Tja, jag har sagt det förut, men det tål att upprepas; de flesta författare missar måltavlan ibland. Så är det också med de stora, dit jag utan tvekan räknar allas våran Eddie. Återigen så är det på det sättet, att Brides kunde ha blivit riktigt bra. Nu har jag aldrig varit något stort fan av vampyrböcker, jag har större fallenhet för de odödas eskapader i apokalyptiska landskap.
Men åter till boken. Som alla säkert förstår, så har Lee grävt en smula i historiens svartröda mylla, närmare bestämt i jorden som omger Vlad The Impaler. Förebilden för Dracula. Han finns enligt Lee fortfarande kvar hos oss, dock nergrävd och med locket på. Han behöver litet hjälp med att ta sig ut, den gode Vlad, och hans trognaste följeslagerska – en nunnelik varelse bärande på en mystisk kalk – börjar samla en liten skara för uppgiften ifråga. En skara helt bestående av kvinnor.

Ack, ack. Idén med Brides är inte så pjåkig men denna gång klipper Lee yxan i stenen så att järnbitarna flyger. Boken saknar totalt den där rätta Lee-känslan. Man blir inte skrämd, inte chockerad och inget stort mörkglittrande flin hittar till ens hårt åtstramade läppar. Man blir enbart och endast besviken. Så här slappa alster är jag ovan vid att Eddie släpper ifrån sig, och jag hoppas det blir långt mellan gångerna. Om man vill ha en bra vampyrbok som kvällslektyr, ja då rekommenderar jag t.ex. I Am Legend. Brides Of The Impaler är ett litterärt sömnpiller, och så är det inte mer med det.

Snark.


Bok: Brides Of The Impaler – Edward Lee

Betyg: * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Jeremy Robinson - Kronos

Vad är det man ser på pärmen när man råkar snubbla över Jeremy Robinsons bok Kronos?? Jomenvisst; havsmonster! Och då är det – som alla vet som har läst mina tidigare recensioner – färdigt. Det var alltså med ett leende i skäggvågorna som jag slog upp första sidan och beredde mig på det bästa.

Atticus Young är före detta soldat, närmare bestämt en före detta Navy SEAL. Ett par år efter sin hustrus död tar Atticus slutligen tjuren vid hornen och bestämmer sig för att ta med sin rebelliska dotter Giona ut på en lugn dykfärd. Mitt under dykningen händer då det otänkbara. Från de blåsvarta djupen stiger en gigantisk varelse, med lika gigantiska käftar, och en sekund senare är det över. Giona är borta.
Atticus känslor drunkar i ett alltomfattande hämndbegär, och hans chans kommer när den skrupulöse miljardären Trevor Manfred erbjuder honom en utväg. Atticus erbjuds att använda Manfreds egna supervapen i jakten på havsodjuret och i utbyte vill Manfred ha det döda odjuret som sin trofé.

Jakten på Kronos har börjat.

Jaha. Visst låter det bra? Mm. Och på pärmen – för att kunden verkligen ska nappa på betet – så står det: ”Moby Dick meets James Bond thriller with an amazing twist!” Undertecknat Steve Alten. Det finns ingenting amazing med denna bok, annat än att den är amazingly tröttsam. Storylinen är vek och den utlovade twisten har författaren grävt fram ur gamla testamentet. Därefter har han slängt in ett par nypor B-film – typ Titta, vi smyger (nej, det finns ingen sådan film, onödigt att ni googlar) – och sedan rullat ihop allt till en stor och prydlig hästbajsburrito.

Till de få positiva sakerna kan väl nämnas att texten är särdeles lättläst. Om den är bra är en annan fråga. Om ni – precis som jag gjorde – förväntar er att få något riktigt monstersmaskens serverat, kanske i stil med herrarna Benchley och Alten, så kommer ni att bli riktigt, riktigt besvikna. Det enda positiva sådana här böcker för med sig, är ju att man väntar desto mer på de riktiga odjursalstren. Till den kategorin har Kronos en lång, lång väg att simma.

Gäsp.


Bok: Kronos – Jeremy Robinson

Betyg: * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Craig Spector – Underground

Craig Spector och John Skipp skrev tillsammans på åttiotalet, och gjorde sig förtjänta av titeln/titlarna ”kings of splatterpunk”. Jag har inte läst deras gemensamma alster, dock har jag inmundigat en bok av vardera författaren, skrivna var för sig. Spectors bok är just Underground. Så nu plockar vi fram skalpellen och sätter igång.

Låt mig inledningsvis konstatera, att Spector kan skriva. Han är begåvad med den där lediga och ändå otroligt målande stilen, där adverb och adjektiv bara rullar över sidorna, synbarligen utan ansträngning. Därför är det också synd och skam att Underground inte kommer längre än till första kurvan på min mentala Banzuke-bana. Det är nu en gång så, att det inte räcker med att kunna skriva texter med fin komposition och glittrande lyrik. Den måste också beröra, väcka känslor, och sist men inte minst; lyckas skapa den där 3-D projektionen på ens diminutiva hjärnbark. Underground gör inte det.

Spector delar upp boken i två delar, och försöker injicera spöklika effekter i den ena, och action i den andra. Mot slutet försöker han knyta ihop det hela med överkokt spagetti; gissa hur det går? Som ni märker så går jag inte in på handlingen över huvud taget. Den liknar en sillsallad, och därför är det svårt att gräva fram något solitt, utan att behöva avslöja för mycket. Men kort och koncist; en ondskefull herrgård innehållande en port till en helvetesdimension, sju vänner som festar loss på nämnda herrgård, med katastrof som följd. Där har vi det. Inget nytt under solen.

Trots att Underground inte fick någon genklang i mitt inre, så utesluter jag inte ytterligare alster av Spector. Man ska inte döma en författare efter bara en bok. Men blir det två svischar i luften, så kastar jag inte en tredje boll. Det finns alldeles för många bra olästa böcker, för att kasta bort tiden på litterära komockor.

Kvittensen på Underground; stilfull men tråkig.


Bok: Underground – Craig Spector

Betyg: * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Steve Alten – Meg; Hell´s Aquarium

Äntligen. Det tåls att upprepas; äntligen. Efter att ha gått och väntat på mitt bokpaket från landet med stjärnor och ränder i flera veckor, så damp paketet sist och slutligen ner i vår mossgröna postlåda. Som jag tidigare torde ha påpekat, så orkade jag inte vänta på pocketupplagan denna gång, utan slog till med den inbundna versionen direkt. Och det gjorde jag rätt i. Det är mera sällan jag ordar om bokomslagen, men nu känner jag att jag måste. Den inbundna versionen verkar finnas i två varianter, den ena med hajen avbildad från sidan och den andra med firren rakt framifrån. Jag råkade få den senare, och i mitt tycke häftigare versionen. Ett bra omslag drar alltid köparens blick till sig, och jag tvekar inte att påstå att detta omslag är ett av de bästa jag någonsin sett. Suveränt!

Till boken. I recensionen till Meg; Primal Waters ordade jag litet smått om att Alten inte hade förlagt någon del av handlingen till Marianergravens lockande djup, och att boken såvida var en liten, liten besvikelse. Detta korrigerar han i Hell´s Aquarium. Berättelsen tar dock sin början i det nu så välbekanta Tanaka institutet, med sina mäktiga bassänger. Angel har nu nått sin maxstorlek, och har dessutom ploppat fram fem megalodon-ungar – allihop honor. Dessa är alldeles för aggressiva för att hållas i en och samma bassäng. En utväg öppnar sig iom att en ”smårik” prins från Dubai erbjuder sig att köpa två av de små raringarna. Som ledsagare och konsult vill prinsen dock ha med sig Jonas Taylors nu tjugoårige son, David. Ynglingen tror sig ha sin livs sommar framför sig men allting är inte som det verkar vara..

Nere i det mörka, mörka djupet finns något fantastiskt; ett hittills oupptäckt undervattenshav, som för årmiljoner sedan blivit täckt med en skorpa, vilket dels hindrat havet från att upptäckas, dels låtit sina invånare evolveras i en helt egen riktning. Välkommen till Panthalassa, där dina nattmaror blir verklighet.

Som ni redan vet, så älskar jag undervattensmonster, och Alten har nu tagit kungatronen i besiktning. När jag väl öppnade Hell´s Aquarium så kunde jag inte sluta läsa. Det som författaren påbörjade i The Trench och som han i förbifarten åter tog upp i Primal Waters (läs noga vad Maren kastar ur sig mot slutet), låter han nu slå ut i full blom. Altens rockärmar formligen sprutar spader och hjärter ess över den tacksamma läsaren. Han har dessutom blivit än skickligare då det gäller själva författandet, och det enda avdraget på ett annars utmärkt betyg får han pga sin förkärlek för utropstecken, en liten ovana som han tycks ha återupptagit igen. Låt dock inte denna småsak störa er alltför mycket, för Hell´s Aquarium håller vad den lovar och mer därtill. Den klättrar upp till samma nivå som favoriten The Trench, och kanske tom snäppet förbi. Då det gäller onkel Varjagr, så intar boken med lätthet en plats inom topp tre för innevarande år, och det är en bragd i sig.

Inte sedan Rödluvan har jag läst en bok innehållande så mycket, och så stora tänder...


Bok: Meg; Hell´s Aquarium – Steve Alten

Betyg: * * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Richard Laymon – Darkness, Tell Us

Jag har gett mig den på att få tag i alla Laymons böcker. Vissa är svåra att få tag på, nästintill omöjliga. Men skam den som ger sig. Darkness, Tell Us är än så länge inte utrotningshotad, och jag har mina aningar om orsaken.

Jag börjar så småningom tröttna på att upprepa mig, men en gång till då: Laymons böcker sparkar tydligen alltid igång utan långa inledningar eller diverse klinkande i kristallglas för att påtala uppmärksamheten. DTU är då naturligtvis undantaget som bekräftar regeln, det tar en god stund innan något verkligt intressant börjar hända, åtskilliga sidor faktiskt. Som vanligt låter Laymon tonåringar inta en central roll i handlingen, och insidan av skallen på bokens huvudperson Howard bjuder inte direkt på några överraskningar. Howard och hans vänner får under en fest för sig att leka litet med ett Ouija-bräde. Med ödesdigra följder. Det finns ett väsen närvarande, ett väsen som presenterar sig som Butler. Butler utlovar rikedomar över alla förväntningar, ifall ungdomarna bara beger sig ut i vildmarken för att hämta dem... Lockade av erbjudandet beger sig de sex ungdomarna iväg, ut i skogen.. ut i mörkret.

Jag förväntade mig att DTU skulle hålla samma klass som de andra Laymon-böckerna jag låtit mina ögonlober resa igenom, men nej. Boken lämnar alltför många dörrar öppna och de lösa trådändarna tycks några vildkatter haft roligt med. Dessutom är sannolikheten för upplösningen ifråga absurt liten - här snackar vi om nanopromille - och då tycker jag att jag är generös. Laymon har försökt göra en tårta utan ägg, och resultatet rinner ut över sidorna i brunaktiga ränder, när de egentligen borde vara röda. För i sanningens namn så fattas Laymons signatur – blodet och kletet – nästan helt. Ack, ack.

DTU blir ett slag i luften, utdelat med sladdrigt basebollsträ i gummi. Förhoppningsvis var detta alster det enda som Laymon skrev i sovande tillstånd.

Darkness, Leave Us.


Bok: Darkness, Tell Us - Richard Laymon

Betyg: * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Andy Remic – Warhead

Här har vi då den tredje Carter-boken, precis som jag tidigare lovade. Vi har hoppat litet framåt i tiden sedan Quake. Världen ligger nu i ruiner, förstörd av ett globalt kärnvapenangrepp, naturligtvis dirigerat av Nex-galningen Durell. Spiral har krossats men spillrorna gör ännu motstånd. Till dessa spillror hör Carter, och de fåvarande vapendragare han har kvar.

Spiral vet att de bara har en mikroskopisk chans att vinna kriget. Durells Nex-patruller och JT8-polis regerar världen. Spiral slår till snabbt och försvinner ännu snabbare, små ”kirurgiska ingrepp” här och där. Det räcker ändå inte, ett nytt hot har dykt upp på den svarta himlen, ett hot som får kärnvapenangreppet att verka som ett stilla duggregn en vacker vårdag... Carter sänds ut på ett sista uppdrag, ett som han gärna åtar sig; döda Durell.

Remic har definitivt skruvat upp tempot igen. Spiral var bra, Quake tappade farten ocn iom Warhead har författaren hittat gaspedalen igen. Jag vet inte om det är bara är farten och fläkten som gör att Warhead stiger mot skyarna, eller om det är något mer. Det känns onekligen som om boken är bättre på alla fronter, med en återerövrad förmåga att rycka med läsaren som föregångaren saknade. Carters vapenbroder Mongrel har fått mera utrymme, och det är definitivt ett litet genidrag. Också Kade, demonen i Carters inre, höjer upp sin mörkskrovliga stämma mer än i tidigare böcker. Kliver han äntligen fram ur skuggorna, frågar ni? Kanske..

Även om vissa frågor lämnas smått på glänt, så har jag en envis känsla av att Warhead är den avslutande delen i en trilogi. I så fall var det en värdig avslutning. Men jag blir absolut inte sur om Remic besluter sig för att greppa Browningen igen, nejdå. I så fall tror jag dock att en eventuell fortsättning kommer att se en smula annorlunda ut...

Spänning, action och tonvis med bly och krutrök = Warhead.


Bok: Warhead – Andy Remic

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Shaun Hutson – Necessary Evil

Necessary Evil klistrade sig fast i min hand på en bokrea, och det var nog närmast halvt i förbifarten som den hängde med ända fram till kassan. Författaren sade mig ingenting, men en snabb titt på produktinnehållet – dvs. bakpärmen – gav svaga löften om något smaskens. Väl hemma gjorde jag en snabb nätsökning, och jodå, visst har Hutson en våg av böcker på sitt konto. Bl.a. klassikern Slugs (som jag tror har filmats, men är inte helt säker). Mina förväntningar på Necessary Evil steg någon grad...

Bokens intrig är i mina ögon relativt simpel. Ett välplanerat rånförsök på en värdetransport går snett. Istället för pengar innehåller bilen döda kroppar.. eller egentligen torson utan händer, fötter och huvuden. Transportens innehåll var inte menat för utomståendes ögon, och rånarna finner sig plötsligt i skottgluggen. En efter en får de lämna jordelivet, och till slut är huvudpersonen ensam kvar i sin kamp mot den osynliga och till synes obegripliga fienden. Då får han hjälp från oväntat håll.
Och när fienden slutligen träder fram, så får vi svaret på om det verkligen finns monster mitt ibland oss.

Hutsons stil är både mogen och lätt, man har inga problem med att följa med i svängar och intrig. Ur objektivt perspektiv så blir det aldrig riktigt tråkigt, men heller aldrig riktigt spännande. Texten innehåller en del motsägelser, och humör- och viljesvängningarna hos huvudpersonerna får mig smått irriterad. Dessa drar ned på betyget en smula, men största minustecknet får Necessary Evil för att man aldrig känner sig riktigt engagerad i handlingen.

Necessary Evil? Nej, inte speciellt.


Bok: Necessary Evil – Shaun Hutson

Betyg: * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Mark Morris – The Deluge

Mark Morris är en relativt ny bekantskap för undertecknad. The Deluge fångade mina diskvattenfärgade irisar under en av mina ständigt återkommande men ytterligt oregelbundna boksurfningar på nätet. Boken väckte mitt intresse och återfanns efter en inte alltför lång tidsperiod på undertecknads nattduksbord.

Syndafloden är här. Utan någon som helst förvarning kommer vattenstormen, dränkandes allt i sin väg; byar, städer, människor. Här och där finns dock överlevande, som när vattenmassorna oförklarligt börjar dra sig tillbaka, börjar sökande efter andra överlevare och ett nytt liv bland ruinerna. Som alltid är inte alla vänligt sinnade, det mänskliga psyket kan göra saltomortaler i krissituationer. Men, men. Det är inte mänskligt avskräde som utgör det största hotet. När vattnet dragit sig tillbaka lämnar det något efter sig, något oförklarligt, bisarrt och ytterligt ondskefullt. Med en otrevlig förmåga att anta skepnaden av människor den - hmmm - ”avnjutit”. Människan har just blivit nerpetad från födopyramidens topposition.

The Deluge innehåller många bra element. Action och spänning, och bjuder i sina bästa ögonblick även på litet mysskräck. Bitvis är den dock litet förutsägbar och en del nyckelfrågor lämnas tyvärr obesvarade. Boken var dock till övervägande del en positiv upplevelse, trots att jag kom att tänka på The Bodysnatchers (både bok och film) vid mer än ett tillfälle. Efter sista sidan av boken kanske du ser på din granne med nya ögon..


Bok: The Deluge – Mark Morris

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Ira Levin – The Stepford Wives

Jaha, så var det då åter dags för att släpa in en klassiker i rampljuset. Ira Levin är mest känd för boken Rosemary´s Baby, en titel som alla säkert känner till. Han skrev ytterligare sex böcker, innan han dog år 2007. Av böckerna jag hittills läst, är The Stepford Wives tveklöst min favorit.

Levin skrev TSW år 1972, och det märks på alla sätt och vis. Man tas med på en färd nästan 40 år tillbaka i tiden, och en mysig retrokänsla infinner sig mycket snabbt. Levins text är lågmäld och rakt på sak, utan onödiga krusiduller och glasyrer. I den idylliska byn Stepford i Connecticut är allting perfekt. Joanna Eberhart har precis flyttat dit med sin man och sina två barn. I början känns allting riktigt bra men så småningom börjar perfektionen gå Joanna på nerverna. Hon försöker få grannfruarna att ställa upp på små aktiviteter, men dessa tycks helt ointresserade av allt annat än hushållsarbete. Samt att däremellan passa upp på sina respektive män. Den där härligt smygande känskan av att allting inte står rätt till infinner sig gradvis hos läsaren. Levin väver en fin väv av paranoia med Joanna i centrum, och drar sedan samman nätet. Upplösningen är mycket Levinsk och sätter den svartskimrande pricken över i:et.

TSW är ganska kort, och man läser den i ett nafs. Sedan sitter man där med boken i näven och funderar över den genialitet, med vilken Levin ingjuter sin samhällskritik i boken. Ett litet mästerverk, som naturligtvis även hittat vägen till vita duken. Och som ett litet förtydligande; slutet i boken har inget med filmen ifråga att göra.

Läs och njut.


Bok: The Stepford Wives – Ira Levin

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Edward Lee - Slither

Eftersom vi precis var inne på Lees böcker, så tar vi väl en till.. Efter att man läst ett antal av Lees böcker, så börjar man onekligen skönja ett visst mönster. Lee älskar vissa teman och angreppsvinklar, och dessa återkommer gång på gång. De är en del av Eddies stil, och tycks vara lika svåra att få bort som måsskit från en angorakatt. Nu ska ni inte tro att jag klagar, nejdå. Jag är en gourmand när det gäller dessa böcker, och kan i princip inte få nog. Rednecks, perverterade mördarfreaks till rednecks.. jag har faktiskt tappat räkningen på hur många av Lees alster som innehåller nämnda ingrediens. Lees förtjusning över denna stereotyp förs med lätthet över från hjärna till penna till papper. Till läsarens oförfalskade glädje. Därutöver finns det även ett annat tema som i tid och otid tycks spöka i Lees förmörkade hjärnbark, men det ska jag inte gå in på för att inte förstöra nöjet för er andra.

Slither. Redan med mediokra kuskaper i engelska, så ger titeln en maskliknande fingervisning om sitt ringlande innehåll. En ö full med dessa tingestar, stora som... tja... STORA! Till nämnda ö kommer ett gäng tonåringar, sedan ett forskarteam.. och naturligtvis också våra allestädes närvarande rednecks. Tingestarna nöjer sig inte med att inmundiga folk och fä som pasta al dente, nej, nej. De ringlande raringarna tycker det är mycket trevligare att fylla en med små glittrande ägg, som i sin tur kläcks och...

Författaren roar sig kungligt på läsarens bekostnad. Han drar vilt kacklande fram det ena skräckscenariot efter det andra, samtidigt som han med ytterlig förtjusning betraktar gåshuden på dina armar. Har du obehag av olika sorters saker som krälar och kryper? Då har du en 350 sidor lång skärseld framför dig, garnerad med ett klassiskt svartskriande Lee-slut. Jag är nästan litet avundsjuk på er som ännu har boken oläst.

Hämta metspöt, Eskil, så går jag och gräver mask.


Bok: Slither – Edward Lee

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Edward Lee – House Infernal

Venetia Barlow ska spendera sommaren med att restaurera ett hus. Inte vilket hus som helst, utan St. Johns Priory, byggt av en arkitekt från Vatikanen. Alla i hennes närhet är väldigt stolta över henne och upphetsade över jobbet, dvs. alla utom Venetia själv. Hon tycker hela grejen verkar långtråkig och skulle hellre ha använt sommarlovet till någonting annat. Men långtråkigheten hinner aldrig infinna sig. Underliga upplevelser som Venetia först tror är drömmar får henne att inse att allt inte är som det verkar. St. Johns Priory är mycket riktigt byggt av kyrkan, men dessvärre designat av Satan...

Och svavelmolnen tätnar.

Jag har redan ordat om Lees och hans alster i flera andra recensioner, så den här gången lämnar jag det därhän. Han har både missar och träffar i protokollet men de båda tidigare Infernal-böckerna är riktiga supernovor på splatter-himlen. Nu vet ju de som läste dessa båda att Cassie är borta. Venetia intar nu hennes plats och fortsätter i Cassies fotspår. Dock känns det som om Lee faktiskt tänkt avsluta det hela med Infernal Angel, och sedan plötsligt kommit på andra tankar. Storyn släpar en smula och alltför mycket tid tillbringas ovan jord istället för i Mephistopolis, helvetet i stadsform. Författaren hittar inte riktigt spåret längre, och boken känns faktiskt litet krystad. Inledningen ger stora hopp, för den har den rätta andan, men sedan blir det pannkaka av alltihop. Eller kanske blodplättar. Som en smula plåster på såren, så kommer ni att träffa på en bekant från Lees bok Slither. Hennes irrfärder i Mephistopolis är det en fröjd att följa och man hade hoppats på mer av den sorten.

Nog sagt. House Infernal är helt okej men i jämförelse med de båda tidigare så faller den en smula kort. Personligen hoppas jag att Lee antingen avslutar serien här eller alternativt tar sig ordentligt i kragen. För alla er som suktar efter fortsättningen, skaffa för all del boken. Det finns sämre sätt att spendera några timmar och slantar.

För att citera Slayer; Hell awaits.


Bok: House Infernal – Edward Lee

Betyg: * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Bentley Little – The Vanishing

Bentley Little hann med flera böcker utan att den riktiga strålglansen infann sig. Hans stjärna fick sig dock en megaspark i röven av ingen annan än självaste Stephen King. Denne konstaterade i en intervju att han precis höll på och läste Littles nyaste alster, vilket i princip gjorde Little till stjärna över en natt. Little hade blivit stor.
The Vanishing är den andra boken av Little jag läst, och det trots att den första inte väckte några större känslor hos undertecknad. Man borde ju alltid ge en författare minst ett par chanser, och det var precis vad jag gjorde.

En framgångsrik man går plötsligt bärsärkargång i sitt hem. Ingen sparas. Han lämnar ett konstigt meddelande efter sig; ”Det är här det börjar..”. Och börjar gör det. Socialarbetaren Carrie Daniels och reportern Brian Howells hittar små ledtrådar, som sakta men säkert leder mot uppdagandet av en bestialisk hemlighet. Vissa saker ska man kanske inte gräva i.

Jag måste nog tillstå att The Vanishing inte fick mig att ändra min uppfattning om Little. Mannen kan skriva, om det är det absolut ingen tvekan. Han har en egen kännetecknande stil, och jag förstår varför han slår an ett par strängar hos självaste King. Men mina egna strängar tycks vara inbäddade i mörker, för trots ett idogt 400-sidigt krafsande, så blir det ingen ljuvlig infernalisk musik. Visst håller han på och hittar rätt ett par gånger, men det blir bara förbiilande glimtar av vad The Vanishing kunde ha varit. Jag är även en smula tudelad när det gäller hoppandet mellan nutid och 1800-talet. I princip kräver storylinen detta studsande för att läsaren ska få en gryende förståelse för vad som håller på att hända, men samtidigt tycker jag inte Little lyckas fullt ut med att knyta samman de båda berättelserna. Det känns litet som om man läser två olika böcker samtidigt.

Jag har fortsättningsvis en oläst bok av Little liggande i bokhyllan, så kanske – förhoppningsvis – blir det tredje gången gillt. I annat fall hamnar Little nog i den ack så överfulla kategorin ”medelmåttigt” och en liten del av mig stretar faktiskt emot; jag vill inte trycka in Little där. Tiden får utvisa hur det går.

The Vanishing stupar inte heroiskt på mållinjen, utan fegar ur på precis halva sträckan. Jag kom f-n i mig inte ens ihåg hur boken slutade, utan fick bläddra i den en gång till.

Hmm.


Bok: The Vanishing – Bentley Little

Betyg: * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Z. A. Recht – Plague Of The Dead (The Morningstar Strain)

Under några år har, såsom jag redan tidigare vid ett flertal tillfällen konstaterat, zombielitteraturen varit riktigt på gång. Nya böcker dyker upp av både kända och okända författare, dock mer av den senare kategorin. Detta uppsving i genren har på senare tid fått mig att gräva ganska djupt, uppskattningsvis ner till ca 6 fot, i genrens mustiga mylla. Och djupt därnere glittrar Z. A. Rechts Plague Of The Dead till, så låt oss gräva litet till...

Z. A. Recht har lyckats kläcka fram en zombiebok i precis rätt tid. Han är långt ifrån ensam därnere i de svarta katakomberna, men det som skiljer honom från mängden är att han faktiskt kan skriva. Boken doftar klass direkt från de inledande sidorna, historien vecklar sakta ut sig som en svart blomma. Plötsligt finner man sig själv halvliggande i fåtöljen i en mycket obekväm ställning, med ögonloberna två millimeter från den mördande skickliga texten. POTD är inte så sekund-för-sekund spännande som Dead City (McKinney) eller demonisk som The Rising / City Of The Dead (Keene), utan mer rumsren och med mer än bara en touch av äventyr.

Plague Of The Dead plockar snällt upp den liftande zombiefantasten, och växlar sedan i lagom tempo upp från ettan till sexan. Från de första smittofallen till den nästan alltomfattande epidemin, får vi bl.a. följa ett truppförband som sätts in i det skede då världsledarna ännu tror att en karantän skall kunna hålla smittan stången.
Icke så, naturligtvis.
Truppen krymper i takt med att zombiesjukan grasserar, och det hela har något av "tio små negerpojkar" (klassiker av Agatha Christie) över sig. Trots att POTD har en stark aura av äventyr, så tappar Recht heller aldrig actionmomentet. Däremellan kommer han även ihåg att krydda stuvningen med med en passande portion spänning, så att man efter några kapitel får hämta dammsugaren för att ta hand om drivan med avbitna naglar som samlat sig under soffbordet.

POTD är del ett i en planerad serie på flera, och det är bara att tacka och ta emot. Boken lämnar av oss vid en liten hållplats mitt ute i ingenstans, och fordonen med de sista(?) överlevande försvinner i ett dammoln mot horisonten. Biljetten - eller boken om ni så vill - har tagit oss precis dit författaren vill, och suget efter fortsättningen är att förlikna vid den animerade figuren Beavis kaffegalenskap.

Skaffa boken, släck all onödig belysning och slå upp första sidan. Kom bara ihåg att gå och lägga dig också. Så bra är den faktiskt.

Till sist en liten vink; uppföljaren har redan hasat sig ut på marknaden...


Bok: Plague Of The Dead – Z. A. Recht

Betyg: * * * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Andy Remic – Quake

Andy Remic är tillbaka, Carter är tillbaka.. och med honom är naturligtvis Kade tillbaka. Quake tar vid där Spiral lämnade av oss, och som man förstår så lyckades inte Carter utrota ondskan i den första boken. Så Remic plockar upp tråden och spinner vidare. På gott och ont.

Quake rullar alltså vidare på samma blodiga asfalt som vi släpades på i Spiral. Vari ligger då skillnaden? Den är försumbar, och det är det som är kruxet. Det känns nästan som om Remic skrivit en enda överlång, bok och plötsligt bestämt sig för att splitta alstret på mitten. Jag gillade hettan i Spiral, men Quake känns närmast fisljummen.
Vi stöter naturligtvis på Nex igen. Cartes fiende Durell från första boken överlevde, och leder nu nya horder av sina supersoldater mot Spirals arméer. För att ytterligare jävlas med vanligt och trevligt folk, så har Nex utvecklat ett nytt och mycket okonventionellt vapen; jordbävningar. När som helst och i princip var som helst. Det är återigen dags för Carter att plocka fram Browningen och snyta sig i näven.

Förutom det variationslöst återkommande konceptet från först boken, så retar jag mig dessutom på bifigurernas medvetet dåliga engelska. Det verkar som om alla Carters stridskompisar är stöpta i samma form; stora, tunga och mer eller mindre handikappade när det gäller det engelska språket. En smula av samma vara fanns redan i Spiral, men där kändes det inte så påträngande som nu. Och en liten sak till; hur minimalt liten roll det än må vara frågan om, så tycker jag att det blir litet smålöjligt när en soldat vid namn Remic är med och småsteppar ute i marginalen. Till de positiva aspekterna kan jag i alla fall hänföra det faktum att vi får stifta närmare bekantskap med Kade – demonen i Carters inre – och vi tar faktiskt några små trippande balettsteg i riktning mot avslöjandet av dennes mystiska identitet.

Ifall du älskade Spiral, och gärna vill ha nummer två i följetongen, ja då glider du definitivt in med näsan mellan målmaskorna i Quake. Ifall du irriterar dig på samma saker som jag, så bör du kanske överväga beslutet ännu en gång. Irritation eller ej, nummer tre – med den smaskiga titeln Warhead – ligger redan och väntar i min bokhylla.. tillsammans med ca 50 andra olästa böcker, så man får se när turen kommer till alstret ifråga.

Quake; inte så mycket muller i underjorden som en utdragen dagen-efter-fjärt, med en knappt förnimbar bidoft av något lovande...


Bok: Quake – Andy Remic

Betyg: * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Edward Lee – Flesh Gothic

Edward Lee har ett relativt stort antal böcker bakom sig, hans tidiga alster är faktiskt svåra att få tag i. Därför har jag hittills bara kunnat fördjupa mig i hans nyare böcker, men jag klagar inte, nej då. Jag gillar Edward Lees böcker, punkt slut. Men då det gäller vissa böcker – däribland Flesh Gothic – så verkar det faktiskt som om han haft ”dagen efter” från början till slut. Förväntade svanhopp förvandlas till veritabla magplask, som svider ända fram till sista sidan.

Med ett par av Eddies böcker i ryggen, så hade jag stora förväntningar på Flesh Gothic. Bokens baksidetext lovade gott och inledningen snärtar iväg som en pil från ett armborst, i precis den rätta Lee-andan. Men, men... vad händer? Tja, i princip ingenting. Boken och storyn tappar fart, man rullar sakta fram i en märkesbil som motorremmen gått av på. Det är tur att det är nerförsbacke, och farten stannar aldrig helt, även om det är mycket nära ibland.

Idén i sig är okej, även om konceptet med det stora spökhuset använts ”några gånger” förut. Lee lyckas inte denna gång blåsa liv i sina figurer, utan de förblir ytliga tvådimensionella figurer utan något som helst djup. Största stötestenen är dock att själva skräckmomentet lyser med sin frånvaro. Bokens huvuddemon har i och för sig snoppar istället för fingrar, men hur spännande är egentligen det?? Samtidigt har man väldigt svårt att förstå varför gruppen envisas med att stanna kvar i huset, där den ena efter den andra småsnaskigt tas av daga.

Lee har många bra böcker på sitt konto, men Flesh Gothic hör obönhörligen till hans blekare alster. Det är i och för sig naturligt att inte alltid vara på topp, och dessutom uppskattar man samtidigt de riktiga läckerbitarna desto mer. Trots det, så kan jag bara rekommendera FG åt Lees trognaste läsare, ni andra kan med fördel hänge er åt någon av Lees smaskigare böcker, exempelvis City Infernal, Infernal Angel eller Messenger.

Flesh Tråkigt, tyvärr.


Bok: Flesh Gothic – Edward Lee

Betyg: * *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

TILLFÄLLIGT AVBROTT

Jaha. Vad gör man då man går och bryter armen exakt två dagar före semesterns början? Svär. Javisst, men det hjälper inte så mycket. Det är bara att finna sig i eländet och göra det bästa möjliga av situationen. Det finns faktiskt en ljuspunkt i beckmörkret; jag hinner läsa en jävla massa böcker. Det ska dessutom vara ljuspunkter, dvs. plural, för jag torde ha närmare femtio olästa böckar uppstaplade i min bokhylla. Jo, femtio. Det ska finnas ett litet lager utifall en krissituation uppstår. Vilket är precis vad som nu har skett.

Jag har på sistone haft oturen att ha placerat snorbromsen i den ena ytterligt mediokra skräckboken efter den andra. Det har gått så långt att jag börjat misströsta en smula. Å andra sidan har jag snubblat över några fabulöst grandiosa actionböcker - riktiga sidvändare - så det väger ju upp det hela. Så det kommer att bli gott & blandat, eller kanske närmare bestämt gott & bajs, under höstens gång här på Grimoirer.

Som bloggare intresserar man sig ju för hur ens texter mottas ute i världen. Därför ställer jag en direkt fråga till er; är det någon/några som kutat iväg till bokhandeln efter att ha inmundigat någon av undertecknads recensioner? Släng in en kommentar och tala om vad ni tyckt om alstret ifråga. Det är alltid kul med litet utbyte av åsikter!

Nu ska jag slänga mig på soffan med en av de tre böcker (ganska litet faktiskt, jag brukar ha 4-5 stycken på gång samtidigt) jag för tillfället håller på att dissekera.

Ha det mörkt och gott!

Graham Masterton – Night Wars

Graham Masterton. Namnet ger alltid en genklang tillbaka till tonåren, då jag för första gången krockade med honom, eller rättare sagt med ett av hans alster; De Tretton Djävlarna, utgiven i kioskserien Kalla Kårar (och jag tycker fortsättningsvis att boken är grymt bra). Nåväl, Night Wars var det.

Graham Masterton har kört enduro på författarbanan länge, länge. En blick på bibliografin på hans hemsida gör att man drar lite efter andan. Samma sida ger vid handen att Night Wars är den fjärde boken i en serie kallad Night Warriors (som också torde vara namnet på den första boken i serien). Jag erkänner direkt att jag inte läst de andra böckerna men det störde inte läsupplevelsen nämnvärt. Det går utmärkt att läsa Night Wars som fristående bok. Dessutom tror jag att det kan vara en smula svårt att hitta de tidigare böckerna, om man inte råkar ha extrem tur på något antikvariat.

Fem helt vanliga personer finner sig plötsligt – och delvis mot sin vilja – indragna i ett krig de aldrig visste har existerat. Slagfältet är grymmast möjliga; mardrömmarnas gråsvarta landskap. Emot sig har de två bestialiska vidunder som – tillsammans med sina legioner av nattvarelser – via drömmar försöker ta sig över till vår värld. Drömsvärden vässas och nattyxorna slipas. Kriget har börjat.

Det är bara att erkänna direkt; Night Wars är mera dark fantasy än skräck. Den känns nästan som en sorts saga faktiskt, och själv läste jag boken med ett litet förstulet småleende i vänstra mungipan. Drömvärlden injicerar dessutom en veritabel Freddy Krueger-känsla; man förväntar sig att han när som helst ska hoppa fram och vifta med sina smörknivar... Så, Night Wars är varken skräck, splatter eller hc horror. Däremot innehåller den både action och en fantasyliknande sago-aura. Ett trevligt, och nästan litet småsött avbrott i allt splattande.

Sweet dreams.


Bok: Night Wars – Graham Masterton

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Richard Matheson – I Am Legend

Jag vågar nästan påstå, att utan nyfilmatiseringen av I Am Legend med Will Smith i huvudrollen, så skulle många av dagens ungdomar ställa sig helt frågande till denna titel. Nu var inte Wille först ute, nejdå. Boken har – om jag minns rätt – filmats två gånger tidigare. Först med titeln ”The Last Man On Earth” och sedan under namnet ”The Omega Man” (med Charlton Heston i huvudrollen). Den första versionen har jag inte sett, men väl de båda nyare. Ingen av dem når upp till bokens klass.

Innan man går in på boken, så bör man för det första konstatera att Matheson skrev I Am Legend år 1954. För det andra att man ödmjukt bör böja på nacken för Matheson, för trots att trycksvärtan har bleknat under halvseklet som gått, så placerar boken fortsättningsvis en litterär knytnäve rakt mellan ögonen på läsaren.

Robert Neville är den sista människan på jorden. En världsomspännande epidemi har slagit ut mänskligheten och förvandlat dem till vandrare i natten; vampyrer. På dagarna färdas Neville genom den dödstysta och totalt öde staden för att fylla på förråd och naturligtvis för att döda vampyrer. Under tidens gång har han utvecklat ett sjätte sinne för var de håller sig gömda och när han hittar dem... släpar han dem helt sonika ut i solskenet. Alla vet vad som händer med en blodsugare i solsken? Mm-m, instant barbeque.

På natten är rollerna ombytta. Mörka skuggor ansamlas runt hans väl barrikaderade hus; före detta grannar och även fullkomliga främlingar. Alla lika hungriga. Alla med samma tanke i huvudet; att komma in.

Matheson ger oss en omskakande inblick i Nevilles tankar och själsliv, hur han vacklar på vansinnets rand, men hur hoppet om att det ska finnas någon annan "överlevare" aldrig ger vika. Under dygnets mörka timmar, då dunkandet på förspikade fönster och dörrar blir outhärdligt, spelar han gamla skivor på hög volym för att utestänga ljuden. Han inmundigar dessutom kopiösa mängder whisky för att över huvud taget kunna sova.

Dagtid flammar dock Nevilles kämpaglöd upp, och som en hämnande självutsedd dödsängel hemsöker han de livlösa gatorna. Nevilles själsliv är en remarkabel berg-och-dalbana, och tidvis sitter man som förtrollad, med boken i ett stenhårt grepp. Speciellt biten där Nevilles klocka har stannat och mörkret börjar falla när han fortfarande är ute på stadens gator får knogarna att vitna om bokpärmarna!

Slutet kommer som en yxa i nacken, snabbt och utan pardon. Så mycket kan jag lova er; det har absolut ingenting med slutet i filmerna att göra, det är mer skruvat än så.

Ge denna klassiker den chans den förtjänar. Någon påstod att I Am Legend är den mest unika vampyrboken sedan Bram Stokers Dracula.

Jag håller fullkomligt med.


Bok: I Am Legend - Richard Matheson

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Patrick Gates - Vaders

Patrick Gates, humhumhum. Herr Gates har överösts med superlativer litet varstans i fackpressen, och det gör mig alltid litet betänksam. För mycket "tjafs" runt nya författare är många gånger precis just det; tjafs. Det ryktas ju litet varstans – dessa rykten har flytit runt i flera år redan – att ”kungen”, dvs. Stephen King, skulle vara i färd med att dra sig tillbaka. Därför har alla utgivare fått halvfnatt, och försöker utse just sin stolthet inom skräckgenren till Kings efterträdare. Så är också fallet med Patrick Gates.

Men till boken. Har Vaders någonting äkta att komma med? Svaret är ja. Jag kom faktiskt inte speciellt många sidor förbi inledningen, innan ett lycksaligt flin fyllde mitt håriga plyte. Vaders startar med en tacknämlig ljudbang och sprätter iväg ut i det blå i bästa Evil-Knievel stil. Bokens första trefjärdedelar kan jag ändå inte med bästa vilja i världen kalla för skräck. Det är mer som att hamna i en saga, med stora, karikerade monster som ränner omkring och smaskar i sig alla människor deras monsternävar råkar få tag i. Nämnda monster – som är föredetta vanliga människor som fått ett litet ”rymdfrö” i sig – sover naturligtvis sin monstersömn under dygnets mörka timmar, och då är det läge för hjältegänget att röra på sig. Nattmörkret avbryts förstås av mäktiga snarkningar och dånande monsterfisar – människor är inte lättsmälta. Hade svårt att lägga ifrån mig Vaders på kvällarna och får nog lov att erkänna att mina flabb-frust-hickningar emellanåt väckte min bättre hälft ur hennes slummer.

Så långt alltså trefjärdedelar av boken. Mot slutet av Vaders tar Gates resolut och släcker lyktorna, samtidigt som han fortsätter i full fart mot ett becksvart intet. Snacka om stilbyte. Han gör det dock med finess och stil och slutet bäddar definivt för en fortsättning. Tyvärr har jag ingen aning om han någon gång tänker ta upp tråden igen, hittills har ingen ”Vaders 2” hittat vägen till bokhandlarna.

Gates språk är levande, och storyn hoppar ut ur sidorna och greppar läsaren på precis rätt sätt, dvs. med två fingrar uppkörda i näsborrarna. Författaren målar turvis upp hotfulla och mörkt humoristiska bilder, och det är inget snack om att Gates har talang. Men näste Stephen King? Icke. King har sin egen stil och framtoning, och personligen är jag övertygad om att det inte existerar någon regelrätt arvinge till "kronan". Dessutom, vad vore vitsen? Kopior är alltid kopior.
Patrick Gates är bra, med en egen stil och utstrålning, och det är det som man som läsare vill ha. Låt oss hoppas på att han fortsätter på samma sätt. Vaders är en litterär lövbiff; mustigt mörad, och garnerad med en riktigt stor klick kryddsmör.

Bon Appetit!


Bok: Vaders – Patrick Gates

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

John Shirley – In Darkness Waiting

John Shirley har en rad böcker bakom sig, hans författarbana sträcker sig minst ett par decennier tillbaka i tiden. Originalutgåvan av In Darkness Waiting kom ut redan 1988 (det har jag i alla fall för mig), och själv har jag införskaffat den reviderade upplagan från 2004. Den har bara blivit en smula moderniserad, annars är det enligt författaren frågan om samma bok.

Jag hade länge haft Shirley på min lista, innan jag sist och slutligen gjorde slag i saken och inhandlade IDW. Valet av alster gjorde jag inte på måfå, IDW hade fått bra kritik på nätet, och det inverkade nog på mitt val. IDW tar oss med på en tur i det mänskliga psyket, och främst då den del som är avhumaniserat kall och mordiskt beräknande. Shirley låter denna mörka del anta fysisk form; insektslika varelser som gror och växer inuti människor, för att – när tidpunkten är mogen – explodera fram ur ögat på personen ifråga. En ganska morbid och svartrandad bild han målar upp där, den gode Shirley.

Inledningen på boken var ganska lovande, den hade en aura av kylig domedag över sig. Men man hinner inte så långt, innan denna lilla smarriga känsla försvinner och ersätts av en lätt besvikelse. IDW var säkert en riktigt kuslig bok för tjugo år sedan, men nu verkar det som om tiden hunnit ikapp. Den har onekligen något av åttiotal över sig, trots att den nyligen blivit reviderad, och klarar inte riktigt av att höja sig över mängden. Ordet ”dussinvara” ligger tyvärr mycket nära till hands när man ska klassificera alstret. Dessutom kan jag inte komma ifrån känslan, att Shirley sett filmen ”Flugan” (originalversionen från 1958) både en och två gånger.

Trots mitt ovanstående smågnäll, så klassar jag inte ut IDW totalt. Storyn flyter trots allt någorlunda, och texten är välskriven. Ifall du gillar horror med en touch av både klass och rödfärgad sockervadd, då kan In Darkness Waiting vara ett nog så gångbart alternativt.

Glöm inte flugsmällan.


Bok: In Darkness Waiting – John Shirley

Betyg: * * * -

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Wrath James White – The Book Of A Thousand Sins

Vissa har talang, andra har många. W. J. White är en föredetta kickboxer i tungviktsklassen, och numera författare av några av de mest råa, opretentiösa smack-i-brödluckan hardcore splatter(s)punk böcker, som någonsin smittat marknaden. Då det gäller graden av gore och splatter, så ligger herr White på samma gummiflotte som Edward Lee; flytande på ett ändlöst, mörkrött hav.

Jag gillar i vanliga fall inte novellsamlingar, det vill jag ha sagt på en gång. De är många gånger fyllda med mediokra småskrönor, med endast en eller två berättelser som höjer sig över mängden... om ens det. Ibland stöter man dock på undantag, och jag antar det är därför som jag fortsättningsvis – nu som då – köper dessa pergamentrullar. TBOATS är en 190 sidor lång rutschkana rakt ner i helvetet. Samtidigt är den en mer än passande inkörsport till Whites alster, som inte hör till de mest lättsmälta. Råheterna avlöser varandra och författaren får dessutom till små groteska knorrar, som sveper iväg läsaren i en helt annan riktning än denne tänkt sig. Talang har han, den gode White. Dock blir det litet för mycket av det goda emellanåt, och jag rekommenderar att man avnjuter alstret i små sirliga bitar istället för att så att säga ”proppa käften full”.

TBOATS är våldsam läsning. I små förbiilande ögonblick bjuder den även på små insikter, även om det tar någon sekund för dessa att sjunka in i ens överhettade medvetande. Jag väljer att inte plocka ut några personliga favoriter, utan överlåter åt er att välja era egna. I förbifarten kan man väl nämna, att White inte ger ett vitten för himmelriken i någon form. Det framgår med all tydlighet. Däremot låter han med ytterlig förnöjsamhet läsaren plaska runt i magman på ett ställe som torde ligga snäppet söderom det förstnämnda.

”The Book Of A Thousand Sins, nu i en bokhandel nära dig! Solskyddsfaktor 99 rekommenderas. Säljes separat.”


Bok: The Book Of A Thousand Sins - Wrath James White

Betyg: * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Joe McKinney – Dead City

”Inte en zombiebok nu igen”, hör jag någon stöna. Jomenvisst och jajamensan! Man kan aldrig ha för många (bra) zombieböcker. Det är alltid intressant när nya författarnamn dyker upp inom genren. Nu är jag faktiskt den förste att tillstå att många – tyvärr – är direkt usla. Men den som söker, han letar.. eller hur det nu var. Nu och då glittrar det faktiskt till av små löftesrika diamanter i den bottenlösa dyngan. Det är nu ett tag sedan jag läste Dead City, och jag har hunnit avverka en hel del böcker i denna kategori sedan dess. Ju fler jag läst, desto högre har jag skattat McKinneys bok. Dead City är minut-för-minut, sekund-för-sekund-action, och precis vad en uttråkad hårdrockare behöver.

Eddie Hudson är polisofficer. Vem ringer man när saker och ting börjar gå åt h-e? Som t.ex. att folk börjar tugga på varandra? Just det. Fabbo polisen. Hudson sitter alltså på parkettplats när saker och ting börjar barka åt pipan. Polisradio och media överhettas av meddelanden om levande döda som utan pardon attackerar allt inom syn- och hörhåll. Här har vi då den klassiska uppställningen: Hudson har familj och gör naturligtvis sitt yttersta för att ta sig tillbaka till dem, en kapplöpning inte bara mot klockan, utan också ett intet föraktfullt antal zombier. De sistnämnda har måhända gröna tummar – speciellt efter ett tag ute i solen – men inte speciellt "gröna värden".

Temat är alltså mycket snarlikt det som vi finner i Brian Keenes "The Rising", men där slutar de direkta likheterna. Medan Keene rör sig i sina egna demoniska dimensioner, så är McKinney en vän av den klassiska zombie-genren. McKinneys levande döda är långsamma (med några få undantag) och med nästintill noll hjärnkapacitet, något som bokens huvudperson snabbt lär sig utnyttja till fullo. X:et i ekvationen består av zombiernas aldrig sinande antal multiplicerat med deras omättliga hunger. Slutprodukten är en rödrykande baccanal av bly, blod och tarmar, som lär tillfredställa även den mest kräsne horrorfantast!

McKinney har definivt varit framme med oljekannan, innan han släppt iväg oss på denna smaskiga berg-och-dalbana. Bromsarna har han skruvat bort och skickat på service, och det är man bara tacksam för. Han lyckas utomordentligt väl med att hålla spänningen på topp och man har verkligen svårt att lägga boken ifrån sig, trots att klockan tickar iväg in på småtimmarna. Det är för mig ett tecken på att författaren har den rätta touchen vid gasgrillen. Några små lapsus här och där, plus att några frågor lämnas obesvarade, gör att Dead City glider ner från en klar femma till "endast" fyra stjärnor och ett glittrande plustecken.. Rollfigurernas själsliga liv lämnar författaren också därhän, men med den här typen av bok är det kanske till och med att föredra. Litterärt är Dead City onekligen öl och pizza, finsmakare ombedes utan krus fortsätta till avdelningen med Poe och Lovecraft.

Jag är, minst sagt, imponerad.


Bok: Dead City – Joe McKinney

Betyg: * * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Paul Wilson - The Keep

Paul Wilson har en lång rad böcker bakom sig, men trots det hör han till de nyare bekantskaperna för undertecknad. Jag har helt enkelt inte snubblat över någon av hans alster förrän relativt nyligen.

The Keep utspelar sig under andra världkriget, och idén med att förlägga storyn till denna tidpunkt applåderar jag varmt. Redan det gör att boken skiljer sig från så många andra.
Ett tyskt truppförband anländer till en gammal borg i de transylvanska alperna. Ett par soldater hittar konstiga metallkors infogade i stenmurarna, och ett av dem tycks vara av guld. De ger sig till att bända bort korset.. och stenen det sitter i rör på sig. Bakom stenen finns ett tomrum - och i tomrummet finns någonting uråldrigt och ondskefullt. Den tyska truppstyrkan börjar minska...

Låter det bra? Mm-m. Men sedan då? Tja, som jag sade är skalet är mycket bra, det är själva kärnan som inte riktigt håller måttet. Inledningen är bra, och den där fina horrorkänslan infinner sig mycket snabbt. Wilson mäter upp den rätta bungyhöjden och ger läsaren en klackspark med skruv i bakdelen. Tyvärr får man konstatera att elasticiteten i gummibandet är sisådär; man hänger och smågungar på samma ställe ända till sista sidan. Rädd blir man inte, knappt ens skrämd, tidvis är det faktiskt litet svårt att hålla tillbaka en förstulen gäspning... En smula besviket får man lov att konstatera att den inledande spänningen flaxar iväg ut i natten, utan att någonsin återvända, hur mycket man än hoppas och tror.

Författaren har plockat fram ett par av skräcklitteraturens verkliga klichéer, dammat av dem en smula, rest en borg runt dem, och byggt en medelmåttig story på det hela. Man får onekligen känslan av att Wilson kunde ha gjort mycket, mycket bättre ifrån sig med The Keep. För idén är bra, tom väldigt bra. Med litet mer intrikata vändningar och tre nypor mer action, så kunde detta ha blivit en riktig klassiker. Eller i alla fall en semiklassiker. Några sidor in i boken fick jag en misstänksam känsla av att det även gjorts en film baserad på The Keep. Och jomenvisst, The Keep har omvandlats till en vitaduken-version år 1983 (dvs. två år efter bokdebuten), och på svenska stoltserar den med namnet Satans borg.

Wilsons språk är rikt och målande – tom en smula gammaldags – och det har sin speciella charm. Det gör också att The Keep inhöstar tre stjärnor, även om jag känner mig tvungen att kasta iväg ett minustecken efter den sista minisolen. För i sanningens namn kunde hela affären ha varit litet mer komprimerad.

The Keep; småtråkig med en air av klass.


Bok: The Keep - Paul Wilson

Betyg: * * * -

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

David Moody - Hater

Vissa böcker fastnar man för direkt, antingen det nu är på nätet eller i en vanlig bokhandel. Man vänder och vrider på den ett ögonblick, kollar omslaget en gång till, för att sedan med målmedvetna ent-steg och uppsluppen min kliva iväg (graden av uppsluppenhet står dock i direkt relation till siffran på prislappen) mot kassan. Glad i sinnet och lätt om plånboken styr man kosan mot hem och länstol. Jag beställde Hater på nätet, men annars var euforin densamma. Man gick och väntade på ”plompet” i brevlådan, och gned händerna av förväntan. För den lät bra, Hater, det gjorde den.

Plomp. Upp med paketet, ut med konfekten, in med klyvaren mellan sidorna och... Några sidor in i boken förbyts förväntan i misstrogenhet, några kapitel senare hängde mungiporna neråt som på en blodhund med tarmvred. Hater kan närmast liknas vid en fet glittrande kådadroppe; fin att se på men jävlig att få på händer och kläder. Under de mörkaste stunderna ville man gärna garnera sidorna med just kåda, för att slippa öppna eländet igen. Jag livnärde mig dock på ett mikroskopiskt hopp om att boken i något skede skulle ta fart. Icke så. Sidorna är fyllda med evinnerliga om, hur och varför, utan att några egentliga svar dök upp. Detta tankebaserade gnäll började mycket snabbt att gå undertecknad på nerverna. Till slut satt jag faktiskt och hoppades att det skulle hända gnällspiken till huvudperson något tragiskt för att lyfta det hela ett snäpp. Huvudstoryn är varvad med små våldsamma klipp ur andra personers liv, men de känns malplacerade och tuggummi-aktiga. De sista sidorna visar prov på litet action, men då är det redan alldeles för sent.

Sedan var det då språket... Inga direkta grammatiska problem, utan istället hänger jag upp mig på att Moody inte får liv i storyn. Man förblir totalt oengerad – nej, jag korrigerar – förbaskad till det bittra slutet.

Plums. Men oj, vad förargligt, jag råkade tappa boken rakt ner i toaletten.


Bok: Hater - David Moody

Betyg: *

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Richard Laymon - Midnight´s Lair

Det är ingen hemlighet att jag har en svag punkt för Richard Laymon. Jag tycker att han var underskattad då han levde, och är så fortsättningsvis. Laymon var ingen King eller Koontz, han skrev inga mega-opus med djupa inblickar i huvudpersonernas själsliv. Nej, Laymon satsade istället på naken råhet och avskalad ondska, något som placerade honom i en egen kategori. Missförstå mig rätt, jag gillar King och Koontz (de gamla böckerna, och det gäller för båda författarna), men jag tycker det är fel att jämföra två helt olika kategorier med varann.

Nåväl, till boken. Midnight´s Lair... redan namnet får förväntans gåshud att slå upp på ens hjärnbark. Och visst får man det man väntar sig, tvättäkta Laymon, smack i plytet!
Mordock-grottan har länge varit en turistattraktion av klass. Guidade turer medelst båt har under årens lopp lockat tusentals besökare att bege sig ner under jordskorpan till den underjordiska sjön och grottan med sina sevärdheter. Ett fatalt elavbrott släcker plötsligt ljusen mitt under en grottur, och turisterna finner sig fångade i det absolut becksvartaste mörker. Hissarna är naturligtvis ur funktion, och de får leta efter en annan utväg. I sina försök frigör de någonting, någonting som aldrig varit menat för omvärlden att se, någonting ytterligt brutalt och bestialiskt. Allt detta samtidigt som Laymon inte låter oss glömma att den svartaste ondskan många gånger står att finna hos de vanligaste och utifrån sett mest oskuldfulla människorna.

Midnight´s Lair är klassisk Laymon, rakt in i soppan utan onödiga upplägg och krusiduller. Boken är en gourmeträtt för oss splatterälskare, men den ska avnjutas på snabbmatsvis; med ljudliga smaskningar och ett flottigt flin i fejset. Laymons tvådimensionella persongalleri gör dock att jag nästan aldrig kan dela ut topp-poäng, det blir konstant ett litet avdrag för utebliven telemarklandning. Dock får jag tillstå att det är med illa dold förtjusning jag öppnar varje ny Laymon-bok. Just nu har jag hela elva stycken olästa exemplar liggande i den gottepåse, som vanliga människor kallar för bokhylla, och tre till är på väg. Himmelriket är nära.

Stig ombord, gott folk! Turen startar om en minut. Va´sa, glömt ficklampan? Bra.


Bok: Midnight´s Lair - Richard Laymon

Betyg: * * * ½

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!

Steve Alten – Meg, Primal Waters

Angel, allas vår lilla guldfisk är tillbaka! Efter att jag avslutat förra boken i serien, The Trench, så var det med förväntan jag såg fram emot Primal Waters. Jag klippte den direkt då den kom ut, det var knappt att bläcket hunnit torka på sidorna...

Det har förflutit arton år sedan Jonas Taylor senast mätte sina krafter med hajarnas förfader, Carcharodon megalodon. Taylor har nu två barn och kämpar inte längre med hajar, utan med sitt äktenskap och sin familj. Hans grå vardag återfår dock sin glans när han tar ett jobb som kommentator på en välkänd överlevnadsserie för tv; Daredevils. Serien utspelar sig naturligtvis på havet, och det tar inte alltför länge, innan ett välbekant fosforescerande sken kan skönjas i det svarta djupet. Angel.

Primal Waters låter oss än en gång stifta bekantskap med de välkända personerna – dvs. de som överlevde – från de två tidigare böckerna i serien. I PW kan man notera att Alten som författare tagit ytterligare ett kliv framåt. Texten är bättre, handlingen mer dynamisk, och personerna känns mångfacetterade och ”verkliga”. Men samtidigt som författarskapet blivit bättre, så saknar PW en hel del av den spänning som fanns så mästerligt inbakat i The Trench. PW är underhållande, tro inget annat, men den får dock se sig utklassad av sin föregångare. PW håller mest till i ytregionerna, och trots att Angel lever rövare på vederbörligt sätt, så borde Alten kanske återigen ha förlagt en del av boken till den lockande svarta vattengraven.

Trots att PW blir en liten, liten besvikelse, så går jag redan nu och väntar på nummer fyra; Hell´s Aquarium. Boken är redan beställd, och denna gång som hardcover. Orkade inte vänta på pocketupplagan. Kanske vi denna gång får bottenmeta på det rätta stället?

Det är det som är det fina med fiske; man vet aldrig på förhand vad det är som går och småsuger på masken.


Bok: Meg, Primal Waters – Steve Alten

Betyg: * * * +

Betygsskala:
* Vem fes?
* * ”Men Harry, har du ölat nu igen?”
* * * Småknaprigt
* * * * \,,/
* * * * * Vid Odens gråglittrande näshår!